Ytterlighetshögern vinner inflytande inom EU
Kategori: Gösta Torstensson, 2002/2, EUI midsomras samlades EU:s stats- och regeringschefer till toppmöte i spanska Sevilla. För tre år sedan hade dessa möten närmast karaktären av en socialdemokratisk klubb. I 13 av 15 medlemsregeringar fanns socialdemokrater representerade, nio leddes av socialdemokratiska premiärministrar. Allt var nytt och modernt: ”New Labour” och ”Neue Mitte”. Det talades vitt och brett om tredje vägen, och EU friserades om till vår tids mest progressiva projekt. Samtidigt var högern slagen i grus och spillror. Framtiden tillhörde kort och gott socialdemokratin.
I dag är rollerna ombytta. De senaste åren har regeringarna skiftat färg från rött till blått, med mer eller mindre tydliga bruna inslag, i en rad EU-länder.
Först ut var Österrike, där den gamla koalitionen mellan socialdemokrater och konservativa sprack efter segslitna regeringsförhandlingar. I början av 2000 blev Österrike i stället det första EU-land som släppte in ett främlingsfientligt och högerpopulistiskt parti i regeringen, Jörg Haiders så kallade Österrikiska Frihetspartiet.
Mediemogulen Silvio Berlusconi segrade i Italiens parlamentsval i maj 2001. Hans nya högerallians fick majoritet i båda kamrarna. Den sittande vänster-center-regeringen som styrt landet sedan förra valet 1996 tvingades avgå och Berlusconi bildade regering med två extremhögerpartier: Lega Nord och Nationella Alliansen.
I november 2001 bröts nio år av socialdemokratiskt regeringsinnehav i Danmark. De två borgerliga partierna Venstre och De konservativa bildade regeringen med parlamentariskt stöd av Pia Kjaersgaards främlingsfientliga Dansk Folkeparti.
Högerpopulistiska Lijst Pim Fortuyn, som gått till val med invandringsfientliga paroller, blev näst största parti det holländska parlamentsvalet i maj i år. Rörelsen fick drygt 17 procent av rösterna. Socialdemokraterna PvdA som de senaste åtta åren regerat i koalition tappade över hälften av mandaten och blev bara tredje största parti. Valets stora segrare, jämte Fortuynpartiet, blev kristdemokraterna CDA, som suttit i opposition sedan 1994 men som nu ökade från 29 till 44 mandat och blev största parti i det nya parlamentet. CDA har sedan bildat regering med Lijst Pim Fortuyn och högerliberala VVD.
Högerextremisten Jean-Marie Le Pens framgångar i det franska presidentvalet och högeralliansens seger i det franska parlamentsvalet är de senaste exemplen på den högervåg som sköljer över EU.
Den franska högern fick 399 av de sammanlagt 577 platserna i nationalförsamlingen. Socialisterna får nöja sig med 141 mandat (mot 250 tidigare). Den störste förloraren är den förre regeringschefen Lionel Jospin, vars socialistparti bara tog hem 140 valkretsar.
Nästa stora slag står i Tyskland en vecka efter det svenska riksdagsvalet. Förbundskansler Gerhard Schröders socialdemokrater har det motigt. Många tror på regeringsskifte och att den konservative kristdemokraten Edmund Stoiber blir ny förbundskansler.
Byter även Tyskland färg kommer bara ett av EU:s stora medlemsländer, Storbritannien, att ledas av en socialdemokratisk regering i höst. Brittiska Labour har samtidigt inte mycket gemensamt med traditionell socialdemokrati. EU-kommissionens förre ordförande, den franske socialisten Jacques Delors, lär ha sagt (i en intervju med Aftonbladsjournalisten Olle Svenning) att ”Tony Blair är en Margaret Thatcher i byxor”.
Inom den europeiska socialdemokratin har ytterlighetshögerns framgångar i land efter land kommit som en chock, inte minst för att dessa partier har så stora framgångar bland arbetarväljare.
Från att ha fått runt 25-30 procent av rösterna de senaste årtiondena halverades socialdemokratiska PvdA i det holländska parlamentsvalet. Partiet ligger nu under 15 procent.
Socialdemokraternas ras är än mer illavarslande om man ser till åldersstrukturen hos dess väljare. Likt de segrande kristdemokraterna är partiet som starkast bland pensionärer. Bland de yngsta väljarna blev i stället invandringsfientliga List Pim Fortuyn störst.
Att socialdemokraterna tappar greppet om arbetarväljarna är en trend i Europa. I franska presidentvalet drabbade det premiärministern och socialistiske kandidaten Lionel Jospin, som drog sig undan från politiken efter att ha fått färre röster än Jean-Marie Le Pen.
Likaså var det Jörg Haiders inbrytning i arbetarklassen som puttade bort de österrikiska socialdemokraterna från makten och banade väg för en koalition med de konservativa och haideristerna. Även i Italien och Danmark har socialdemokrater trängts undan efter att partier på yttersta högern knyckt en stor del av deras väljare.
De stora arbetarpartierna i ”det nya Europa” heter Front National, Forza Italia, FPÖ, Dansk Folkeparti och List Pim Fortuyn.
Extremhögerns valframgångar handlar om mycket annat än invandringspolitik och främlingsfientlighet. Det handlar framför allt om en manifestation av en politisk vilja som man inte får utlopp för genom att rösta på de traditionella partierna.
(s) har vänt EU-motståndet ryggen
Genom sitt bejakande av det odemokratiska och högerpolitiska EU-projektet har socialdemokratin och fackföreningsrörelsen vänt det folkliga EU-motståndet ryggen.
Det är bland socialdemokratiska väljare och fackföreningsrörelsens medlemmar som missnöjet med EU är som mest utbrett. Vart ska detta missnöje ta vägen när de organisationer som borde kanalisera det i politisk kamp har bytt sida och gör gemensam sak med borgerligheten och storföretagen? Missnöjet surnar och skapar jordmån för högerextrema partier som av taktiska skäl väljer att profilera sig mot EU och EMU.
Den österrikiska folkomröstningen om EU 1994 innebar det parlamentariska genombrottet för Jörg Haider och hans FPÖ. På samma sätt blev nej-segern i den danska EMU-omröstningen hösten 2000 den första stora ”segern” för Dansk Folkeparti.
I land efter land i EU, där man folkomröstat om viktiga EU-fördrag, har djupa klyftor visat sig i opinionen, med ett motstånd som överallt omfattat nästan hälften, ibland mer, av valmanskåren.
Men denna stora, EU-kritiska opinion har aldrig varit i närheten av någon motsvarande parlamentarisk representation. Högerpopulismen har ostört kunnat gå omkring och plocka fallfrukt i väljaropinionen. Detta är något av ödets ironi, eftersom många EU-skeptiker i första hand drivs av en oro för demokratiska förluster i allmänhet, och kanske i synnerhet av avsmak för de manipulationer som ledande politiker inför dessa folkomröstningar tillåtit sig för att ”säkra ett ja”.
Annika Åhnberg
EMU-anhängaren och Alfa Laval-direktören Annika Åhnberg har utnyttjat tillfället att använda Le Pens kritik mot EU som ett slagträ i den svenska EU-debatten.
Morgonen efter Chiracs seger över Le Pen i det franska presidentvalet kunde man i Sveriges Radios P1-Morgon höra Annika Åhnberg anklaga sina tidigare partikamrater i vänsterpartiet för att gå den franska högerextremismens ärenden. Genom sin negativa inställning till EU och sitt motstånd mot EMU ansåg Åhnberg – tydligen på allvar – att Schyman och hennes parti ”jämnar vägen” för främlingsfientliga politiker som Le Pen.
Det mest anmärkningsvärda är inte att en direktör i det privata näringslivet som Åhnberg hyser åsikter av detta slag. Det egendomliga är snarare att public-serviceradion (liksom DN debatt dagen innan) anser det förenligt med sitt uppdrag att vidarebefordra anklagelser som i de flesta andra sammanhang skulle sorteras ut som paranoida.
Annika Åhnbergs argumentation är belysande för hur delar av den EU-positiva makteliten ser på människor med andra åsikter. De EU-kritiska argumenten – som bristen på demokrati och EU:s inhumana flyktingpolitik och egoistiska handelspolitik – behöver inte bemötas i sak. I stället demoniseras kritikerna och utpekas som fascister.
Extremhögern splittrad
En sak som lätt glöms bort av de EU-frälsta är att extremhögern är splittrad i synen på EU.
Vissa av den högerextrema rörelsens partier använder gärna EU-kritiska argument för att få stöd för sin politik och vinna parlamentariska framgångar. Det gäller franska Nationella Fronten, belgiska Vlaams Blok och Pia Kjaersgaards Dansk Folkeparti.
Andra är positiva till EU och EMU. Det postfascistiska italienska Alleanza Nazionale röstar i regel ja till EU- och EMU-relaterade frågor i EU-parlamentet.
Det holländska partiet, Pim Fortuyn-listan, är starkt positivt till EU rent allmänt. Det förordar ett federalt tvåkammarsystem liknande det som Tysklands utrikesminister Joschka Fischer och Folkpartiet i Sverige förespråkar. Två frågor sticker dock ut. Pim Fortuyn-listan vill säga upp Schengenavtalet, och de vill ha en folkomröstning innan Holland godkänner nya medlemsländer.
Haiders FPÖ var det första partiet i Österrike som var för EU-medlemskap, men bytte snabbt fot, för att lika snabbt byta tillbaka igen och från regeringsställning stillatigande föra in landet i EMU. FPÖ stödjer också Schengenavtalet.
De högerextrema partiernas inställning till EU verkar avgöras av hur man enklast drar populistiska poäng. Extremhögerns partier är något av kameleonter. Politiken svänger med opinionsvindarna.
Pia Kjaersgaard – och det Fremskridtsparti hon ledde till 1995 – var ända fram till Maastricht varma anhängare av EU:s integrationsprocess. Fremskridtspartiet var under Mogens Glistrup rentav det parti som mest entusiastiskt propagerade för ett ja i den omröstning som 1972 förde Danmark in i EEC.
Extremhögerns frammarsch kan påverka utvecklingen i såväl Sverige som EU i sin helhet. Inte för att den socialdemokratiska skördetiden under senare hälften av 1990-talet lett till några storstilade vänsterprojekt inom EU. Tvärtom. Men de nya högerregeringarna är mer thatcheristiskt nyliberala eller trångsynt nationalistiska och mindre intresserade av EU-samarbetet än den gamla kristdemokratiska högern.
Den bayerske regeringschefen Edmund Stoiber, som har utnämnts till den tyska högerns kanslerkandidat i valen i september, har uttalat stöd för både Berlusconi och Haider. Han har kallat euron för ”esperantopengar”, som aldrig borde ha fått ersätta den tyska marken. Han talar om ”ett regionernas Europa”, en världsdel där makten ligger hos starka lokala enheter som till exempel Bayern. Till skillnad från Schröder motsätter Stoiber sig skatteharmonisering och gemensamma arbetsmarknadslagar.
Utvecklingen av EU mot en federal superstat kan komma att avstanna. EU:s så kallade framtidskonvent har nyligen börjat arbeta. Om två år startar en regeringskonferens där unionens grundlag ska göras om. Schröder och hans utrikesminister Joschka Fischer har lagt fram federalistiska planer för EU. Men Aznar, Berlusconi och Stoiber vill inte bygga något ”Europas förenta stater” och kan förena sig med Tony Blair och Göran Persson i det motståndet.
I utvidgningsförhandlingarna leder högerns frammarsch sannolikt exempelvis till hårdare krav på stränga yttre gränskontroller. Det kan försvåra förhandlingarna och kanske till och med förhindra medlemskap för enskilda kandidatländer. Jörg Haiders frihetsparti i Österrike hotar att lägga sitt veto mot Tjeckiens inträde i EU om inte Tjeckien stänger kärnkraftsverket i Temelin.
När det gäller Sverige kan Göran Persson – oavsett utfallet av höstens riksdagsval – få svårare att övertyga svenska folket att rösta ja till medlemskap i valutaunionen EMU.
EU som ”vänsterprojekt”
Perssons viktigaste argument har ju varit att framställa både EU och EMU som ”vänsterprojekt” som behövs som ”motvikt” mot det globala kapitalet. Tanken på EU som motvikt till storföretagens makt framstår som allt mer verklighetsfrämmande. Rimligtvis borde även svenska socialdemokrater bli mindre entusiastiska inför att stärka EU:s makt när effekten blir att höger och högerpopulister kan använda EU för att styra oss i deras riktning.
När ministerrådet röstar om nya EU-lagar har en nyfascist från Italien tio röster medan den svenska ministern har fyra. Den högerextrema regeringen i Italien har inom allt fler politikområden 2,5 gånger så stort inflytande i Sverige som den svenska socialdemokratiska regeringen.