Nya Arbetartidningen

WTO som sciencefiction

Kategori: 2005/2, Olof Rydström, Internationell ekonomi

Mitt under kalla kriget, 1979 för att vara exakt, publicerades Stewart Cowleys och Charles Herridges bok ”De stora rymdkrigen 2000 till 2100”. I inledningen beskriver de en tänkt utveckling under 1900-talets sista år. Det är en värld kontrollerad av THST, Terranska Handelsstyrelsen:

”THST, före detta Världens Handelsstyrelse, grundades 1999 e.Kr. som ett underlydande organ till Världsrådet med uppgift att administrera all global handel.”

I sciencefictionboken utmålas en framtid då en enda organisation styr världshandeln. Denna organisation kontrollerar även handeln med livsviktiga mediciner och forskning. Alla former av mänsklig kommunikation underordnas denna handelsstyrelse.

Samtiden har nu överträffat sciencefictionboken. Världshandelsorganisationen WTO har på mindre än ett årtionde blivit den enda organisation som styr världshandeln. WTO är en organisation som skryter med sin storlek, men tiger om sina demokratiska brister.

Att läsa informationsmaterial från WTO är som att höra de troende tala om Paradiset. De fattiga ska få det bättre utan att de rika får det sämre. Utvecklingsländer ska få hjälp. Den fria konkurrensen skapar både bättre produkter och effektivare förvaltning. Lyckoriket är nära, om man får tro WTO.

Vad är då problemet? Jo, frihandel innebär alltid att de rika har fler röster än de fattiga. Tyskland är en viktigare WTO-medlem än Bangladesh – trots att Bangladesh har en större befolkning. WTO brukar besvara sådan kritik genom att hänvisa till att beslut ofta fattas i enhällighet av medlemsländerna och att detta skulle vara det mest demokratiska beslutsförfarandet. Med samma logik skulle man kunna hävda att ett parlament där alla alltid röstar likadant är ett tecken på demokrati.

Många av de fattiga WTO-medlemmarna är helt enkelt tvungna att vara med för att få del av biståndsprojekt och lånemöjligheter. Det är också en stor skillnad mellan de rika makthavarna i dessa länder, som ofta själva tjänar på frihandel, och de fattiga människorna som sällan får komma till tals. En stor del av medlemmarna i WTO är nämligen diktaturer. Detta brukar WTO-anhängarna inte upplysa om.

WTO berömmer sig bl a av att man tillåter medlemsländer att ge ett visst miljöstöd. Men man tiger oftast om det faktum att långa transporter är ett av de största miljöproblemen. WTO vill ju (per definition) öka handeln och därmed ökar transporterna. Frihandeln är ett krav. Miljökampen får bara bedrivas om den inte stör frihandeln alltför mycket.

Ett annat exempel på WTO:s ”generositet” är att man nu tillåter att vissa mediciner ska kunna säljas billigare till utvecklingsländer. I praktiken innebär detta ingen inskränkning av frihandeln. Utvecklingsländerna skulle ändå inte haft råd att köpa dessa läkemedel. När mediciner mot t ex aids började pirattillverkas för ulandsmarknaderna; skrämdes många läkemedelsbolag. Eftersom det sänkta priset på mediciner i utvecklingsländerna slår ut många pirattillverkare, kan resultatet bli att läkemedelsbolagens intäkter ökar. Det som framställs som generositet är antagligen en god affär.

WTO domineras helt av en västerländsk världsbild. Det är naturligt; eftersom de multinationella företagen, som tjänar mest på en fri handel, nästan uteslutande ägs av medborgare i industriländerna. Den underliggande filosofin är rent darwinistisk; den starkare ska överleva och den svagare ska slås ut. WTO skriver:

”En del överlever genom att bli mer konkurrenskraftiga. Andra inte. En del anpassar sig snabbt (t.ex. genom att hitta nya jobb), andra tar längre tid.”

Problemet är att de ekonomiskt starka företagen inte nödvändigtvis måste vara bättre, men att de ändå i kraft av sin ekonomiska styrka kan slå ut svagare konkurrenter. Den fria konkurrensen är inte en konkurrens på lika villkor. De rika har alla möjligheter, de fattiga får kämpa för att få sina grundläggande rättigheter.

WTO framställer de människor som vill ha rättvis handel som korkade. Enligt WTO skulle allt annat än frihandel leda till fullständigt elände:

”Alternativet till handel – handelsskydd – är dyrt därför att det ökar kostnaderna och uppmuntrar ineffektivitet.”

I själva verket gäller det omvända. Ericsson fick stora statliga beställningar. Volvo försåg den svenska armén med fordon. Saab tillverkade våra stridsflygplan. Genom att gynna svenska företag kunde Sverige bygga upp en högteknologisk kompetens. Nu tillåter man inte att utvecklingsländer ska få samma möjlighet. Man vill att de ska köpa industriländernas produkter. Lojaliteten ligger hos de redan existerande storföretagen – inte hos de länder som vill skapa sina egna storföretag.

Andra välståndsskapande företeelser än handel nonchaleras fullständigt av WTO. Länder med fri fackföreningsrörelse ska konkurrera med länder där fria fackföreningar är förbjudna. Länder med barnarbete ska konkurrera med t ex Sverige. Resultatet är att företagen tjänar på att flytta ut verksamhet till underbetalda människor i fattiga länder. Det land som har de lägsta lönerna vinner. Om minimilön skulle införas i detta land; kan företaget flytta verksamheten till ett tredje land. Den fria konkurrensen omöjliggör för regeringarna att fastställa en minimal levnadsnivå för de fattigaste.

Den svenska regeringen försöker ge sken av att man gör allt man kan för att hjälpa utvecklingsländerna, men att det är utvecklingsländerna själva som stretar emot. Utrikesdepartementets och Regeringskansliets informationsblad EU-rapport utmålar en bild av att det är de fattiga ländernas eget fel att WTO inte tar upp arbetsvillkor i förhandlingarna:

”Att utvecklingsländerna är i majoritet inom WTO märktes också tydligt när Sverige och EU försökte få igenom sina krav på att arbetskraftens villkor skulle upp på dagordningen. Här vägrade utvecklingsländerna att koppla samman arbetsvillkor och handelsregler med argumentet att det skulle gynna de rikare länderna på bekostnad av de fattigare.”

Sanningen är att det enda dessa länder kan konkurrera med är låga löner och dåliga arbetsvillkor. De står inför valet att antingen tillåta multinationella företag att exploatera befolkningen eller utestängas från världshandeln.

Den svenska regeringens omsorg om utvecklingsländer är helt underordnad svenska handelsintressen. I själva verket har Sverige avsagt sig möjligheten att föra direkta förhandlingar. I WTO sköter nämligen en gemensam kommissionär förhandlingsmandatet för alla EU-länder.

Många nyliberala debattörer förtränger ekonomins grunder: Konkurrens uppstår bara om resurserna är knappa. Konkurrens uppstår bara om man kan tjäna pengar. Dessa två viktiga fakta gynnar inte de fattigaste i utvecklingsländerna. Den gamla sciencefictionboken slutar med ett stort rymdkrig. Darwinistisk konkurrens brukar sluta så.

Olof Rydström

Källor:
Stewart Cowleys och Charles Herridges bok ”De stora rymdkrigen 2000 till 2100” (1979).
WTO:s egen hemsida.
Regeringskansliets och Utrikesdepartementets EU-Rapport november 2001.