Nya Arbetartidningen

Kulturrevolutionen i ett historiskt perspektiv
i den globala kampen för socialism.

Den 27 maj 1871 genomfördes det som Karl Marx kallade ”det slutgiltiga massmordet” på anhängare till Pariskommunen vid en mur på Père Lachaise-kyrkogården. En idag snart halvtannat århundrade gammal plakett markerar fortfarande platsen för deras martyrskap. Med deras död tog också proletariatets första utövande av regeringsmakt i världen slut. Det hade varat endast i 72 dagar. Fast den socialistiska sidan av Kommunen begränsades både av sammansättningen av den dåvarande arbetarklassen och av sitt ledarskap hade den ändå visat proletariatets förmåga att självständigt regera, fritt från borgerlig kontroll. Kommunen har gått till historien som det första exemplet på ”levande” socialism, det praktiska förverkligandet av den nya sociala organisation som Marx, Engels och andra hade förutsett, verkat och mobiliserat för under de föregående årtiondena.

Slutet på 1871 års Kommun ledde till tusentals dödsfall, många av dem mördade fångar, och återinförandet av borgerskapets makt, starkare än någonsin. Det vore enkelt att se detta korta försök till socialistisk organisation av samhället som ingenting annat än ett misslyckande. Och dagarna efter nederlaget var den triumferande bourgeoisien snabb att deklarera att detta hade varit det urbana proletariats sista uppror. Naturligtvis försvagade nederlaget de revolutionära krafterna i Frankrike under flera årtionden. Men det fanns de som vägrade att acceptera det hemska resultatet som slutgiltigt. Som Friedrich Engels skrev ett kvartssekel senare under sitt sista år i livet. ”Det ansågs att det militanta proletariatet slutgiltigt hade begravts med Pariskommunen.” Ändå, fortsätter han analysen av dess efterdyningar: ”daterar /proletariatet/ tvärtom sitt kraftfullaste uppvaknande från Kommunen och det Fransk- Preussiska kriget.”( Friedrich Engels inledning till ”Klasstriderna i Frankrike: 1848 to 1850” av Karl Marx). Socialistpartiets tillväxt i Tyskland och bolsjevikrevolutionen i Ryssland 1917, nära ett halvt sekel efter kommunardernas nederlag, visade riktigheten i den revolutionära optimism som både Engels och Marx upprätthöll trots det bittra nederlaget 1871. Pariskommunens exempel blev med stöd av marxistiska analyser och de lärdomar man kunde dra av kampen en inspiration för senare generationers socialistiska revolutionärer. Trots det uppenbara nederlaget har de som kämpar för revolutionär socialism – inklusive Shanghai-kommunen under Kulturrevolutionen, under de senaste ett och ett halvt århundrade fortsatt att se tillbaka på Kommunen som en ”modell” för vad som ska komma. Kommunarderna i Paris hade, som Marx sa, stormat himmelen, vågat göra det som aldrig hade prövats förut, och trots att de hade blivit brutalt krossade på slutet och deras framsteg snabbt hade förstörts så hade de uppnått nya höjder som aldrig skulle komma att glömmas av världens arbetande klasser.

Vi har sett det förut. Efterspelet till Pariskommunen borde påminna oss om att det är mycket lite nytt i de nuvarande triumfatoriska proklamationerna om det ”slutgiltiga” nederlaget för den socialistiska revolutionen, vare sig i Kina eller i resten av världen. Borgerliga politiska ekonomer och ideologer hade redan proklamerat kapitalismen som det sista och permanenta historiska tillståndet långt innan Marx började motbevisa deras idéer – och nära två århundraden innan Francis Fukuyama för några år sedan i USA deklarerade ett liknande ”slutet på historien” i den sista och oåterkalleliga triumfen för det kapitalistiska systemet efter Sovjetunionens kollaps. Vår tid är därför bara den senaste då talesmän för kapitalismen har deklarerat ”socialismens död”, och det må vara i en stad, ett land eller över hela världen.

Så än en gång måste vi ställa ställa frågan: Har världen idag nått kortare eller längre på den socialistiska vägen än 1848, året för det Kommunistiska Manifestet, eller 1871 när Pariskommunen föddes, eller 1917 års bolsjevikrevolution, eller 1976 då Mao dog och Kulturrevolutionen avslutades, eller till och med 1989-91 när både berlinmuren och Sovjetunionen föll? Om ”socialismen är död” varför är vi här för annat än att bidra till dödsrunan? Det är för att vi vet, trots nederlagen under de senaste årtiondena, inte bara att den socialistiska revolutionen inte blivit begravd, utan att den i vissa avseenden är närmare ett förverkligande än tidigare. Hur passar Pariskommunen och, för oss som är församlade här, Kulturrevolutionen i Kina, in i det långa historiska mönstret av tillfälliga nederlag följda av större framgångar och socialistisk pånyttfödelse, inte bara i nya former utan också med större styrka än tidigare?

Det som gav Marx och Engels möjligheten till en så optimistisk inställning, trots Kommunens nederlag, var tre saker som de noggrant analyserade under senare år, och som kan erbjuda oss vägledning till hur vi idag ska undersöka Kulturrevolutionens historia, och situationen i Kina idag i dess efterdyningar. En är det nya medvetande kampen lämnar efter sig, även om nederlaget verkar vara ett faktum, då lärdomarna, – både positiva och negativa – av varje försök att bygga socialismen tas upp och förs vidare till nästa generation. Marx registrerade Pariskommunens politik, vilken bidrog till att göra det till en ”modell” för alla framtida socialistiska projekt – som planer för den kooperativa ledningen av fabriker, kravet att inga valda representanter ska tjäna mer än en utbildad arbetare, skapandet av en milis baserad på folkbeväpning, dess internationalistiska anda och praktik och förstörelsen av symboler för de feodala och borgerliga regimerna. Genom dessa och andra liknande politiska handlingar som Marx analyserade, visade sig proletariatet kapabelt inte bara att driva ekonomin, men också att regera samhället i sin helhet genom att avskaffa den förtryckande borgerliga staten och låta arbetarklassen ta över dess politiska och till och med militära makt själv för att utövas direkt i eget intresse i enighet med arbetare och bönder i hela världen. Det visserligen tillfälliga förverkligandet av sådana mål skapade ett enormt framsteg i arbetarklassens medvetande om sin potential för en revolutionär omdaning av samhället, en lärdom som aldrig kommer att förloras, trots Kommunens nederlag och döden för så många av dess medlemmar.

Den andra orsaken till optimism var de nya former av organisation som skapades då revolutionärerna försökte komma över begränsningarna i tidigare faser av den socialistiska rörelsen. Knappt hade den siste kommunarden dött, förrän den tyska arbetarrörelsen gick i spetsen och förde organiserandet för socialismen till dittills okända höjder med en massorganisering i en dittills inte skådad omfattning. När sedan bolsjevikerna i sin tur förde den socialistiska revolutionen till ett ännu högre stadium i Ryssland 1917 drog de nytta av lärdomarna både från Kommunen och från det stora tyska partiet och skapade en ny modell för socialism som varade i 72 år, fram till Berlinmurens fall, i stället för 72 dagar.

Den tredje, och viktigaste, anledningen till Marx och Engels optimistiska framtidsutsikter var vetskapen om att kapitalismen i sig själv skapar högre nivåer av samhällelig organisering av produktionen, vilket lägger grunden för skapandet av en ”ny värld” redan i den nuvarande . Även då denna tillväxt inte är synlig, fortsätter den, trots uppenbara nederlag som det som drabbade kommunarderna. Det socialistiska uppsvinget i Tyskland var till stor del resultatet av dess snabba industriella expansion, understött av segern över Frankrike och det finansiella uppsving som landet fick och som ökade koncentrationen av arbete till sin högsta nivå dittills, vilket lade grunden för en helt ny nivå av proletär organisering.

Så basen för socialistiska samhällen utvecklas, inte bara under perioder av revolutionärt uppsving och konsolidering, utan även i tider av motgångar och nederlag – och denna utveckling fortsätter även om den till stora delar är ”dold” ända tills den bryter fram igen. Den här obevekliga expansionen av grundvalarna för socialism skyndas bara på av de skenbara triumferna för det kapitalistiska systemet, så ju snabbare de erövrar hela världen desto snabbare skapas förutsättningarna för en ny form av globalt samhälle. Detta är en dialektisk process som kapitalisterna inte kan kontrollera och inte har någon möjlighet att förebygga.

Det är i detta ljus vi återigen måste undersöka de historiska erfarenheterna av och arvet efter Kulturrevolutionen i kampen för en socialistisk värld. För precis som Pariskommunen kollapsade den inte bara på slutet, utan fördömdes också snabbt som ett nederlag och ett misslyckande, inte bara av sina motståndare inom och utanför Kina och bland de triumferande talesmännen för kapitalismen, utan också av alldeles för många på vänsterkanten. Precis som i fallet med Kommunen så kan objektiva fakta verka stödja en sådan tolkning. För Kulturrevolutionen slutade – oavsett vilka exakta datum vi väljer –i kaos, fraktionism och meningslöst våld och ersattes av Deng Xiaopings kapitalistiska ”reformer”, som än idag driver utvecklingen i Kina. Från 1976 till nu är den dominerande tolkningen, både i och utanför Kina, att det var ett ”förlorat årtionde”, en total katastrof. Historieskrivning och analys har huvudsakligen gjorts av dess huvudsakliga måltavlor – stats- och partimyndigheter och intellektuella eliter – som i många fall drabbades av händelserna under denna tid, men som av just den anledningen inte kan förväntas ge den fulla och rättvisa beskrivningen av skeendena eller kunna skapa en objektiv debatt om dess målsättningar. Precis som Pariskommunen verkar Kulturrevolutionen ha försvunnit utan ett spår, efterlämnande ingenting annat än ruiner, begravd under den segrande kapitalismen som är starkare än någonsin. Idag är denna syn dominerande, både i och utanför Kina och uttrycks av många officiella talesmän, akademiker, intellektuella och massmedia. De som gör en annan tolkning av den tiden riskerar isolering eller ännu värre.

Men en sådan historisk syn är både förenklad och odialektisk. Det är delvis för att korrigera den här beskrivningen vi träffats här för att åter undersöka denna kritiska period. För Mao Zedongs era, som nådde sitt högsta stadium under kulturrevolutionen, spelade en huvudroll i utvecklingen av socialismen som på många sätt liknar Pariskommunens roll ett århundrade tidigare. Kommunarderna hade visat världen att proletariatet kunde ta makten från kapitalisterna och utöva den i sitt eget namn. Men Kulturrevolutionen visade att samma kamp fortsätter även under perioden av övergång till socialismen, när hotet är återgång till ”den kapitalistiska vägen” med en ny uppstigande borgarklass med ursprung inte bara från resterna av det gamla samhället utan från partiet och staten som skapats av de revolutionära krafterna själva. Bland de många och nya element som Mao bidrog med till utvecklandet av socialismen framstår detta i grundläggande avseenden som det historisk viktigaste. För Kulturrevolutionen var inledningen till ett nytt stadium där kampen handlar om relationerna mellan klasserna i det socialistiska samhället, dess revolutionära grund och om arbetarklassen världsomfattande rörelse för att ta kontrollen över sina egna liv rör sig framåt mot högre nivåer eller inte.

De hundratals miljoner arbetare, bönder och studenter som kämpade i Kina mellan 1966 och 1976 visade vad som behövs för att ta steget från det första stadiet av socialism till nästa, det där de arbetande klasserna själva utövar en mer direkt kontroll över de sociala institutionerna och inte bara över fabriker och jordbruk utan också över det som Marx kallade ”medlen för den andliga produktionen”, då allt detta är socialiserat för alla att använda. Mao kallade denna kamp en kulturrevolution, för det som var nödvändigt var att uppnå en förändring i medvetandet hos de arbetande klasserna själva, och deras krav på äganderätt till själva idéerna om det nya samhället. Så striden utkämpades i alla sociala sektorer och relationer. Inom hälsovården ersattes elitismen och ojämlikheten inom det medicinska systemet med dess tonvikt på västerländsk sjukvård av ”barfotadoktorer” rekryterade bland bönderna själva, öppnande av kliniker i till och med de fattigaste områdena och användandet av traditionell kinesisk medicin på jämbördiga villkor. Inom utbildningen bröts lärarnas och administratörernas monopol, och skolorna – många av dem nybyggda – öppnade sina dörrar för arbetare och bönder, som förändrade det som lärdes ut, så att det tjänade behoven hos de arbetande klasserna. Inom kultur och konst ersattes arvet från den feodala eran med betoning på kejsare och eliter av arbeten om ”vanliga” arbetare och bönder i deras kamp för den dagliga överlevnaden, produktionen och den socialistiska revolutionen.

Som arbetena av Han Dongping och Gao Mobo – och många andra som presenterats på denna konferens – har visat, utvidgades dessa nya nivåer av både medvetande och demokratisering till alla personliga relationer mellan man och kvinna, föräldrar och barn, studenter och lärare, arbetare och direktörer samt folket gentemot parti och myndigheter. På nationell basis innebar studiet av ordförande Maos tänkande att till och med den fattigaste och mest isolerade bonde lärde sig grundläggande begrepp om marxistisk klassanalys, den revolutionära kampen för socialismen, ”rätten att göra uppror” och idéer som behövdes för att ta del i regerande av samhället i sin helhet. Trots begränsningarna i utövandet av sådan makt i praktiken hade detta ett bestående effekt på medvetandet hos de arbetande klasserna som fortfarande märks idag. Och framför allt, arbetarna och bönderna själva tog i likhet med många studenter och andra del i en stor kamp för att förhindra att Kina åter slog in på ”den kapitalistiska vägen.”

Organisatoriskt var kulturrevolutionen ett unikt experiment med nya former av deltagande av hundratals miljoner arbetare och bönder i styrandet av samhället. Detta inkluderade de revolutionära tre-i-ett-kommittéerna – vars representanter varierade beroende på vilken institution det gällde – massorganisationer och massmöten på varje nivå, väggtidningar som en metod för offentlig kritik och debatt, ”nerskickandet” av många studenter och specialister från städerna för att utbilda och hjälpa bybor och deltagandet av många statligt anställda och partifunktionärer i produktionen. Var och en av dessa tjänade till att höja de arbetande klasserna till nya nivåer av jämställdhet och demokratisk kontroll, och till att göra slut på de ”utbildade klassernas” dominans av samhället. Som en arbetaraktivist som vi talade med i Kaifeng 2004 sammanfattade det var det under kulturrevolutionen som fabriksarbetarna hade mest makt.

Det var på denna grundval som socialiseringen av alla delar av samhället nådde nya höjder, framför allt i fördjupandet av folkkommunernas roll som inte bara innebar högre nivåer av produktion utan framför allt alla former av sociala skyddsnät – som hälsovård och utbildning – för första gången nådde ut till landsbygden där den stora majoriteten av befolkningen levde. På jordbruken, liksom i städernas fabriker, tog arbetare och bönder ledningen för att föra Kina till en högre form av socialism. Det var under kulturrevolutionen som de utövade den högsta graden av demokratisk kontroll och kollektiv social makt.

På slutet kollapsade allt förstås, och praktiskt taget vartenda framsteg som hade gjorts vändes snabbt i sin motsats, när Kina slog in på ”den kapitalistiska vägen”. Det är inte nödvändigt att här i detalj redovisa de nederlag som har genomlidits men det ska snabbt omnämnas: Avvecklandet av folkkommunerna, som ersatts med systemet för ”individuellt familjeansvar” med förlusten av alla kollektiva former av sjukvård, undervisning, stöd för äldre och den infrastrukturella utvecklingen; avskedandet av tiotals miljoner arbetare i statligt ägda företag med en liknande kollaps av deras sociala skyddsnät; skapandet av en stor reservarmé av arbetare i form av tiotals miljoner migranter, och reducerandet av alla arbetare till utsugna proletärer; slutet på arbetarklassens makt över sina arbetsplatser och över samhället i sin helhet; korruptionen bland direktörer och offentliga myndigheter; skapandet av en ny kapitalistklass; och den ”utbildade elitens” maktövertagande och dominans över alla områden av samhället. På ytan är det inte mycket kvar av den revolutionäre eran.

Ändå visar en fullständig analys av erfarenheterna från Kulturrevolutionen att även den måste betraktas på samma sätt som Pariskommunen, som ett ”misslyckat” försökt som ändå lämnade efter sig ett arv som inte bara den kinesiska arbetarklassen, utan också socialister både i och utanför Kina kommer att bygga vidare på i framtiden. Detta är det historiska mönstret för socialismen, som inte rör sig i en rät linje utan genom en kontinuerlig process av segrar och nederlag, om och om igen. Själva språket vi använder då vi talar om detta är omstritt. På en nyligen genomförd konferens i Seattle sa Wang Hui att han ansåg att det som hände med Kulturrevolutionen inte ska ses som ett nederlag utan som ett bakslag. Detta var en hjälpfull insikt som antyder att kampen för socialismen fortsätter trots de uppenbara historiska bakslagen.

Men jag tror inte ens att detta fullständigt korrekt fångar in kulturrevolutionens och alla andra liknande stadiers roll i den långa världsomfattande kampen för ett nytt socialistiskt samhälle. För att förstå detta kan det vara till hjälp att tänka på hur vår historia skulle vara utan händelserna 1966–1976. Lenin skrev om behovet av att ”vårda de nya skotten”, de första experimenten med att bygga ett kommunistiskt samhälle, även om de flesta av dessa försök inte skulle kunna överleva speciellt länge. För endast på detta sätt skulle de arbetande klasserna lära sig vad som var möjligt och grunden läggas för än mer avancerade former av organisation i framtiden. Kulturrevolutionen var, liksom Pariskommunen före den, just ett sådant ”skott”. Före sin tid, omgiven av motstånd, inte bara från kvarlevor av det gamla samhällets elit utan också från nya klasselement som växt upp inom partiet och staten efter revolutionen, under öppna hot från imperialismen under USA:s ledning, var chanserna att den skulle kunna konsolidera sina framgångar starkt begränsade från början. Naturligtvis gjordes många misstag och onödiga förluster, och vi måste fortsätta att undersöka och analysera dem. Men även om allting hade gjorts ”rätt”, vad nu det betyder, så är det mycket tveksamt om målen för Kulturrevolutionen hade kunnat institutionaliseras på ett sätt som skulle ha varit livsdugligt idag med tanke på den globala verklighet med en dominerande kapitalistisk imperialism som de uppkom i. Det märkvärdiga är att så mycket uppnåddes och att så många människor, inte bara i Kina utan i hela världen, lärde sig av dess erfarenheter hur ett nytt samhälle skulle kunna se ut.

Så hur ska vi tolka dessa händelser idag? Mao själv förklarade den dialektiska process som historien rör sig framåt i, inte som en linje utan fram och tillbaka.

”Ta massornas idéer och koncentrera dem … gå sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer tills massorna betraktar dem som sina egna, håll er till dem och förvandla dem till handling och pröva idéerna i kampen. Koncentrera sedan återigen idéerna från massorna och ta dem återigen till massorna … Och så igen och igen i en ändlös spiral där idéerna blir mer och mer korrekta, mer vitala och rikare för varje gång. ” (Stuart Schram ”The political thought of Mao Tsetung”, 1969, sid 316.)

En sådan dialektisk infallsvinkel passar in inte bara på specifika politiska åsikter utan också på de största historiska händelserna, inklusive Kulturrevolutionen. Om vi tänker på den spiral som Mao refererar till – en bild som även Lenin, bland andra, hade använt – inte som om den ligger på en plan yta, utan som en ständigt stigande och expanderande cirkelrörelse, då kan vi förstå att även ett förmodat nederlag för revolutionen historiskt sett är på ett högre plan än de segrar som föregått den. Alla stora revolutionärer förstår detta på någon nivå – som vi redan såg i efterspelet till Pariskommunen, eller den bolsjevikiska triumfen efter nederlaget 1905.

Men jag tror att Mao historiskt sett var den största utövaren av denna dialektiska förmåga att vända nederlag till framsteg på ett högre plan, om och om igen. Från sin förflyttning till det bokstavligen högre området Jingganshan följt av Chiang Kai-sheks slakt på kommunisterna i städerna 1927, och början på det nya stadiet av revolutionen baserat på böndernas uppror; till den långa marschen efter krossandet av de första röda baserna i södern; till Shaanxi, på slutet där de revolutionära krafterna skapade en ny styrkeposition dit folk kom från hela Kina; genom kriget mot japanerna; till den slutliga segern efter att ha drivits ut från Yan´an – var och en av dessa händelser visade att det som först framstod som bittra nederlag och bakslag ledde till nya segrar och mer avancerad nivå av organisation än dess föregångare. Jag kallar detta ”reträtt på ett högre plan”, en process som leder till historiska framgångar även i perioder av tillfälliga förluster, en process som ofta till en början är dold, men där den socialistiska revolutionens krafter bryter ut med förnyad styrka efter en tid.

Hur ska vi då betrakta den nuvarande eran i Kina, när Kulturrevolutionen till stora delar har fallit i glömska och de kapitalistiska krafterna verkar vara nästan bortom all kontroll. Var ska vi söka efter grunden för den optimism som Marx och Engels upprätthöll efter Pariskommunens fall? Först måste vi, som de gjorde, förstå att kapitalismens egen framgång lägger grunden för ett nytt socialistiskt samhälle, men att den gör det i proportion till sin egen utveckling. Själva hastigheten med vilken Kina har vänt ryggen till sitt revolutionära förflutna och slagit in på ”den kapitalistiska vägen” och med oanad hastighet bygger en ny världsmakt, betyder också att det har en högre utvecklingsnivå på församhälleligandet av produktionsmedlen och –förhållandena, vilket utgör en grund för en mer utvecklad kamp från arbetarklassen. Då arbetare, bönder, migranter och till och med delar av ”den nya medelklassen” av studenter och intellektuella i ökande grad möter liknande former av kapitalistisk proletarisering och exploatering, läggs grunden för en utveckling mot socialism, baserad på en högre form av enighet mellan olika klasser och skikt. Speciellt den massiva inflyttningen till städerna och det ökande underordnandet av allt jordbruksarbete under den kapitalistiska marknaden skapar en bro mellan landsbygdens bönder och städernas arbetarklass på ett sätt som inte tidigare skådats i Kina. Detta skapar samma djupa slags utjämning som visar sig bland människor över hela världen i den nuvarande eran av ”globalisering”, och det leder till högre former av nationell och internationell integration och återupprättandet av den internationella arbetarklassens styrka i nya former bortom det USA-dominerade kapitalistiska blockets kontroll.

I den här kampen har kinesiska arbetare, bönder – och de intellektuella som väljer att ansluta sig till dem – ett historiskt försprång då de redan har upplevt den revolutionära socialistiska eran under Mao, och speciellt Kulturrevolutionen, vars lärdomar de kan fortsätta att dra. Det högre klassmedvetande som speciellt utvecklades under perioden 1966-1976, har inte gått förlorat utan fortsätter att vara en källa till inspiration och vägledning för dem som kämpar under nutidens nya förhållanden. ”Rätten att göra uppror”, vägran att acceptera auktoriteten hos dem som förtrycker och exploaterar dem, en primär lärdom av Kulturrevolutionen är fortfarande djupt förankrad i de kinesiska arbetarnas och böndernas tänkande efter dess slut. Bara under 2004 ägde det rum ungefär 74000 stora protestaktioner – ungefär 200 varje dag – en ökning från 58000 år 2003 och 10000 ett årtionde tidigare. En del av dessa aktioner har involverat tiotusentals demonstranter och är bland de största protester som förekommit någonstans i världen idag. De har lett till omfattande, till och med våldsamma, sammanstötningar med myndigheterna. Arbetare, bönder och migranter gör uppror mot den kapitalistiska ”marknadens” skövlingar. När de ser konsekvenserna av uppkomsten av nya kinesiska kapitalister lär sig de arbetande klasserna, och till och med många intellektuella, begränsningen i paroller som ”att bli rik är ärorikt” och många ser nu tillbaka på den socialistiska epoken under Mao som den tid då landet var fritt från korruption och den starka polarisering av välfärden som är dominerande idag.

Vad som behövs för att föra samman samhällets socialisering under den kapitalistiska utvecklingens gång, med det medvetande som samtidigt når allt högre nivåer, är nya organisationsformer för de arbetande klasserna själva. Idag ligger dessa på en låg nivå, inte bara i Kina utan över hela världen, trots vissa nya framsteg, speciellt i delar av Latinamerika och framför allt södra och sydöstra Asien. Men även här i Kina kan vi finna en grund för revolutionär optimism. Inte bara för att de arbetande klasserna i Kina börjar skapa högre former av enighet – som försöken att ena arbetare i alla fabriker i en stad till gemensam kamp, den organisering som uppkommer inom den ”vandrande” arbetskraften och små men tydliga steg tillbaka till kollektiv produktion bland en del bönder – utan också att för första gången sedan Kulturrevolutionen beger sig studenter och intellektuella från städerna ut både till fabriker och jordbruk för att studera villkoren där, erbjuda materiellt och organisatoriskt stöd till de arbetande klasserna och lämna rapporter till sina universitet och sociala nätverk.

Vänsterkrafterna i Kina – fortfarande små, marginaliserade och splittrade i olika fraktioner – återkommer och får nytt liv på ett sätt som vi inte bevittnat de senaste trettio åren. Det finns en ny öppenhet och krav från vänsterkrafterna att få ta del av den nationella debatten om vilken väg det kinesiska samhället ska ta, och ett förnyat krav på återtagande av målsättningar och värderingar från den revolutionära socialismens era. Andra, till och med bland dem som blev offer under den tiden, omvärderar kulturrevolutionen, när de till fullo förstår varningarna som Mao gav om vad som skulle hända om Kina återvände till ”den kapitalistiska vägen”. Själva genomförandet av vår konferens är ett exempel på den nya nivån av öppna diskussioner och utvärdering från ett vänsterperspektiv som finns på många nivåer idag, både inom partiet och staten och i samhället som helhet. Mycket få sådana här offentliga möten – som äger rum både i och utanför Kina det här året – ägde rum på tidigare årsdagar. Så långt ifrån att vara död och begraven är återigen Kulturrevolutionen levande i medvetandet, inte bara hos det kinesiska folket utan också bland andra runt om i världen. För dess lärdomar är i många avseenden ännu mer relevanta idag än i det förgångna. Jag menar inte att man ska vara blint optimistisk, eller säga att socialismen är ofrånkomlig. Imperialismens och kapitalismens krafter under ledning av Förenta Staterna är fortfarande extremt starka och farliga, och det finns ingen enkel väg att besegra dem. Den världsomfattande progressiva rörelsen är fortfarande svag och splittrad, och revolutionära socialister – inklusive ”maoisterna” i Nepal, Indien och på andra platser – är, även om de visar mer livskraft än på årtionden, trots allt fortfarande en liten del av dem som kämpar för ”en annan värld”. Även i Kina fortsätter den pågående kapitalistiska marschen trots den nyligen ökande kampen bland arbetarklassen och vänsterns återkomst. Men, både nivån på kapitalismens utveckling och på medvetandet lägger grunden för ett nytt steg mot ett socialistiskt samhälle. Det som saknas såväl i Kina som på andra håll är organiserade vänsterkrafter som är nödvändiga för att få detta att ske. Den här konferensen är ett litet steg i den riktningen genom att återigen betrakta Kulturrevolutionen från det vänsterperspektiv som allt för länge tystats ned.

Jag vill avsluta med ett exempel på hur den historiska dialektiken fortsätter att utvecklas trots nederlag och motgångar på vägen. 2004, då vi talade med arbetaraktivister i Zhenzhou, beskrev en av dem den långa och bittra kampen för att förhindra privatiseringen av en statligt ägd pappersfabrik. Arbetarna hade belägrat fabriken där delar av den fortfarande var i deras kontroll trots motstånd inte bara från de nya privata ägarna utan även från lokala statliga myndigheter och partiet. Då han beskrev övertagandet berättade arbetaren hur en av ledarna för rörelsen vid frigivandet från fängelset sa att kampen skulle fortsätta eftersom ”Pariskommunens principer lever för alltid”. Då fabriken belägrades användes kulturrevolutionära metoder, förklarade den här aktivisten för oss, och man tvingade ut direktörerna, förhindrade borttransport av utrustningen, upprättade arbetarkontroll och bekämpade dem som sänts ut för att förhindra dem att behålla kontrollen över sin egen statligt ägda egendom.

Några veckor efter att vi lämnat staden distribuerade några av dessa arbetare i Zhenzhou ett flygblad på årsdagen av Maos död, där de uppmanade partiet att lämna ”den kapitalistiska vägen” och återvända till socialismens väg . Trots arresteringar, och fortsatt fängelsestraff för en av dem, visar dessa aktivister, kända som ”de fyra från Zhenzhou” att andan från Kulturrevolutionens dagar lever vidare hos de arbetande klasserna, och de fick ett omfattande stöd från vänsterkrafter både i och utanför Kina. Det är så här den revolutionära socialismen hela tiden återupptar sin historiska marsch. Arbetare och bönder i Kina och i resten av världen ser tillbaka på Pariskommunen och kulturrevolutionen och de stora ”förlorade” striderna från förr för att få inspiration och vägledning på sin väg mot framtiden. På det här sättet tror jag att vi kommer att fortsätta att avancera mot nya former av socialistiska samhällen – trots de många nederlagen och bakslagen längs vägen – där de arbetande klasserna själva tar ledningen på sätt som vi inte sett tidigare och som vi har svårt att föreställa oss här idag.

Robert Weil

Översättning från engelska av BS

Föredraget hölls i HongKong den 9-10 juni 2006 på konferensen ”Fyrtiårsdagen: Omprövning av arvet efter och lärdomarna av Kulturrevolutionen”. Konferensen sponsrades av China Study Group, Monthly Review, och Contemporary China Research Center of City University of Hong Kong.