Författare > Ignacio Ramonet
2004-08-07 17:17

Våldet börjar hemma

Kategori: Ignacio Ramonet, 2004/2, Kvinnofrågan

I Europa är statistiken över mäns våld mot kvinnor just nu fruktansvärd. För europeiska kvinnor i åldern 16–44 är våld i hemmet den viktigaste orsaken till skador och dödsfall, dödligare än trafikolyckor och cancer.
Mellan 25 % och 50 % av alla kvinnor faller offer för detta våld. I Portugal säger 52,8 % av kvinnorna att de har utsatts för våld av sina makar eller partners. I Tyskland dödas nästan 300 kvinnor per år – eller tre kvinnor var fjärde dag – av män som de levt med. I Storbritannien dör en kvinna var tredje dag under liknande omständigheter. I Spanien var fjärde dag. I Frankrike dör sex kvinnor varje månad på detta sätt: 33 % av dem knivhuggs, 33 % skjuts, 20 % stryps och 10 % slås ihjäl (1). I de 15 medlemsstaterna i EU (före utvidgningen till 25) dör mer än 600 kvinnor per år av sexistiskt våld i familjen (2).

Angriparens profil är inte den du tror. Det finns en allmän uppfattning att denna typ av mördare tenderar att komma från en fattig bakgrund och vara lågt utbildad. Så är inte fallet. Skådespelerskan Marie Trintignant, som dödades den 6 augusti 2003 av sin partner, en känd artist, är ett exempel.

En rapport från Europarådet (3) säger att det ”till och med är bevisat att förekomsten av våld tycks öka med inkomst- och utbildningsnivå”. Den understryker att i Nederländerna ”nästan hälften av dem som använder våld mot kvinnor har högskoleexamen”. I Frankrike är angriparna vanligtvis män med en viss yrkesstatus, vilket ger dem en maktställning. En ansenlig andel av angriparna tillhör företagsledningar (67 %), hälsovårdspersonal (25 %) eller är officerare inom polisen eller krigsmakten (4).

En annan missuppfattning är att våld av detta slag är vanligare i machokulturerna i södra Europa än i de nordliga länderna. Här måste också bilden korrigeras. Rumänien är det europeiska land som ståtar med det värsta rekordet: varje år dödas nästan 13 per miljon kvinnor av sin manlige partner. Men därnäst på den svarta listan kommer länder där kvinnans rättigheter är högt respekterade. I Finland dödas mer än 8 per miljon kvinnor i hemmet varje år. Därefter följer på listan Norge (6,58), Luxemburg (5,56), Danmark (5,42) och Sverige (4,59). Italien, Spanien, Portugal och Irland kommer faktiskt längst ner på listan.

Detta våld är globalt: det sker i alla länder, på alla kontinenter och i alla sociala, ekonomiska, religiösa och kulturella grupper. Kvinnor kan naturligtvis också vara våldsamma i sina relationer med män; vi behövde inte bilderna på de amerikanska, kvinnliga soldaterna i Abu Ghraib-fängelset i Irak för att få bekräftelse på att det finns kvinnliga torterare (5). Homosexuella förhållanden är inte heller fria från våld. Men mestadels är offren kvinnor.

Detta våld – som feministiska grupper länge försökt fästa regeringarnas uppmärksamhet på (6) – är så omfattande globalt att vi måste betrakta det som en mycket kraftig kränkning av de mänskliga rättigheterna. Det är en stor fråga för folkhälsan, och inte bara de fysiska attackerna, hur mordiska de än är, utan också det psykiska våldet, hot och skrämsel, och sexuell brutalitet. I många fall sammanfaller alla dessa former av våld.

Det faktum att våldet äger rum i offrets hem har alltid fungerat som en förevändning för myndigheterna att två sina händer och förklara det som en privat angelägenhet. En sådan attityd är en kollektiv vägran att hjälpa människor i fara. Det är också ett chockerande hyckleri, eftersom vi vid det här laget har lärt oss att det privata också är politiskt. Detta slags våld är en återspegling av de historiskt ojämna maktförhållandena mellan män och kvinnor, resultatet av patriarkatet som institution, ett system grundat på idén om kvinnans naturliga underlägsenhet och mannens biologiska överlägsenhet.

Systemet leder till den här sortens våld. Och det måste elimineras genom lämpliga lagar. Vissa invänder att detta kommer att ta tid. Så varför inte starta med en gång, som många feministiska organisationer har krävt, genom att sätta upp en permanent tribunal om våld mot kvinnor?

Ignacio Ramonet
Publicerat i Le Monde Diplomatiques
nätversion, juli 2004

1. Henrion Report, Ministry of Health, Paris, februari 2001.
2. See: It’s in our hands: Stop violence against women, Amnesty International, London, 2004; Les violences contre les femmes en France: Une enquête nationale, La Documentation française, Paris, June 2002; the World Report on Violence and Health, chapter 4, ”Intimate partner violence”, World Health Organisation, Geneva, 2002.
3. Olga Keltosova, Report on Domestic Violence, Europarådet, Strasburg, september 2002.
4. Henrion Report, a.a.
5. Se Gisèle Halimi, ”Tortionnaire, nom féminin”, Libération, Paris, 18 juni 2004.
6. Se ”Demands to Eliminate Violence Against Women”, text som presenterades vid Women’s World March till World Social Forum I Porto Alegre, januari 2002.