Författare > Per-Åke Lindblom
2001-03-19 00:00

USA och Afghanistan

Kategori: Per-Åke Lindblom, 2001/3, Afghanistan

 

I föregående nummer av Nya Arbetartidningen tog redaktionen bestämt avstånd från terroristdåden i USA den 11 september. Uttalandet innehöll också en kort analys, i vilken det bl.a. hette: ”USA:s vedergällning kommer inte bara att drabba den terroristgrupp som misstänkts ha utfört dåden, utan också det land som härbärgerat gruppen i fråga – och lika gärna också en oskyldig omgivning, som ingenting haft med dåden att skaffa. Hämnden kan slå blint.” Detta är också exakt vad som har hänt – USA har inlett ett bombkrig mot Afghanistan. Lika bestämt måste man ta avstånd från USA:s bombningar av den afghanska civilbefolkningen.

Väntat agerande

USA:s agerande var väntat, eftersom en stormakt som angrips också slår tillbaka. USA:s officiella mål är att krossa al-Qaida, Usama bin Ladins nätverk, och att störta talibanregeringen, som har härbärgerat detta nätverk. Men givetvis är USA:s målsättning vidlyftigare än så. Regionen öster om Kaspiska havet och norr om Afghanistan innehåller mycket stora olje- och gasreserver, som ännu inte exploaterats, och Afghanistan, som också har egna olje- och gastillgångar, är ett lämpligt transitområde för olje- och gasledningar till Indiska oceanen. USA vill säkra sitt framtida strategiska behov av olja och gas.

Detta ska inte tolkas konspirationsteoretiskt som att den amerikanska regeringen hade ”beställt” attacken mot World Trade Center för att få en lämplig förevändning att angripa Afghanistan. Däremot har det självklart funnits en uppdaterad militär krigsplanering i Pentagon alltsedan attackerna mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania och mot krigsfartyget Coole utanför Aden.

Kontraproduktiva terroristdåd

Snart sagt alla stater i världen tog avstånd från attacken mot World Trade Center. FN:s säkerhetsråd har också gett USA rätt att slå tillbaka mot terrorismen i självförsvar, dock inte någon uttrycklig rätt till att bomba Afghanistan. Men viktigare är att USA har lyckats bygga en bred allians, som utöver EU innefattar regionala stormakter som Japan, Ryssland, Kina och Indien. Graden av stöd varierar naturligtvis. Ryssland, Kina och Indien har samtliga själva problem med muslimska fundamentalister och separatister. Dessutom representerar terroristnätverk, som inte kontrolleras av någon stat, också ett hot mot – andra stater. Det är tveksamt om talibanregeringen verkligen har kontrollerat al-Qaida – vissa observatörer menar att det i själva verket var tvärtom. Det stöd som USA har av de muslimska staterna, inklusive från Pakistan, är naturligtvis bräckligt. Denna allians var det första resultatet av attacken den 11 september.

Önsketänkande

Vissa menar att USA kommer att köra fast i Afghanistan och att det kommer att utvecklas till ett andra Vietnam. Det är viktigt att inte låta sig vägledas av önsketänkande, när man analyserar ett politiskt skeende. USA har ett brett politiskt och diplomatiskt stöd från framför allt de viktigaste regionala stormakterna, och det är detta som räknas. USA och dess närmaste allierade har inte satsat på massiva attacker med markstyrkor, eftersom terrängen i Afghanistan – i motsats till den i Irak – inte lämpar sig för den typen av krigföring. I stället har USA och dess närmaste allierade bedrivit ett utnötningskrig med intensiva bombningar, ökat stödet till Nordalliansen och sänt in markstyrkor för begränsade insatser. Detta har relativt snabbt gett resultat. När detta skrivs kontrollerar Nordalliansen omkring 60 procent av Afghanistans territorium, Kabul har erövrats och de enda områden som talibanregeringen fortfarande behärskar är området kring Kandahar och några motståndsfickor i norr. Det verkar troligt att talibanregeringen kommer att störtas och att delar av al-Qaidas nätverk elimineras. Orsakerna till denna utveckling är flera. Det folkliga stödet till talibanregeringen var i själva verket bräckligt. Talibanernas ursprungligen snabba väg till regeringsmakten var delvis ett resultat av att lokala krigsherrar bytte sida, inte alltid på grund av ideologisk övertygelse. Underhållslinjerna till Pakistan skars av. Det var tillräckligt för Nordalliansen, som hela tiden kontrollerat 5 – 10 procent av Afghanistans territorium, att få ett kraftfullt bombunderstöd från det amerikanska flygvapnet för att Nordalliansen skulle kunna avancera.

För USA räcker det att det installeras en moderat regim som drar undan stödet till al-Qaida. Så länge en dylik regim inte har stöd av en majoritet av pashtunerna kommer dock priset att bli fortsatt instabilitet eller inbördeskrig i Afghanistan. Svagheten hos Nordalliansen, vars regering stöds av FN:s säkerhetsråd, är just avsaknad av stöd från pashtunerna, som utgör 40 procent av Afghanistans befolkning. Dessutom finns det alltid en möjlighet att dela Afghanistan.

Det stora problemet för USA är relationerna till den islamska världen. Det finns i och för sig stater med islamsk majoritet som definitivt inte har någonting emot att talibanregeringen faller, som exempelvis Turkiet, Iran, Uzbekistan och Tadjikistan. Men i många islamska länder, som exempelvis Pakistan, Indonesien och – under ytan – Saudi-Arabien, finns det en betydande opposition mot den egna regeringens stöd till USA, och definitivt mot USA:s krig i Afghanistan. Etablissemanget i arabvärlden och i andra islamska stater är realpolitiker, medan ”mannen på gatan” ofta till och med stöder Usama bin Ladin. Dessutom är USA:s stöd till Israel en kvarnsten om USA:s hals när det gäller alliansen med de islamska staterna. Om priset för USA:s krig kommer att bli stora lidanden bland den afghanska civilbefolkningen, kommer stödet till USA från vissa regeringar i den islamska världen att minska i motsvarande grad. Det kan också bli fråga om försök till statskupper eller folkliga uppror.

Kampen mot USA-imperialismen

Det är viktigt att bekämpa USA-imperialismen, särskilt i tredje världen, men kan det ske utifrån en religiöst-fascistisk plattform? Ta Iran som exempel. Det enda som prästregimen i Iran har åstadkommit är att den har bromsat den nödvändiga moderniseringen med 20 år till priset av miljoner iranier på flykt. Sak samma med talibanregeringen, som är ännu primitivare än mullornas regim i Teheran, och som också har försökt vrida historiens hjul tillbaka. Aldrig har flyktingströmmen från Afghanistan varit så stor som nu. Det är betecknande att Usama bin Ladins uttalanden utgår från ett slags kollektivt mindervärdighetskomplex, något som också genomsyrade den europeiska fascismen och nazismen på 1920- och 1930-talet.

Den politiska rörelse som vill bekämpa eller eliminera USA:s inflytande i den s.k. islamska världen måste framför allt angripa den egna auktoritära och korrumperade regeringen, som oftast stöds av USA, exempelvis det saudiska kungahuset (av vars medlemmar många för säkerhets skull flydde till Europa efter den 11 september). I samma grad som USA ger en dylik regering sitt stöd, kommer också kampen att få en anti-imperialistisk, nationellt-demokratisk karaktär, en karaktär av befrielsekrig, som involverar de arbetande massorna. Målet måste vara att genomföra borgerligt-demokratiska revolutioner, och om de revolutionära krafterna är tillräckligt starka, leda dessa vidare till socialistiska revolutioner. Målet kan inte vara att upprätta stater på grundval av någon religion, i det här fallet islam, eftersom religioner per definition är falska ideologier. En religion kan aldrig ge någon vägledning om hur ett rättfärdigt och ekonomiskt utvecklingsbart samhälle ska byggas upp. Tvärtom måste de s.k. islamska staterna moderniseras genom att sekulariseringen skjuter fart – stat och religion måste skiljas åt.

Förr eller senare kommer USA-imperialismen att falla eller reduceras till andra rangens stormakt, som Tyskland, Storbritannien eller Frankrike. Dess historia kantas av massor av interventioner och stöd till kontrarevolutionära eller korrupta regimer. Men en dylik utveckling kommer att bero på en kombination av faktorer, som att USA:s ekonomiska styrka – och därmed dess politiska och militära – relativt sett avtar, att USA överflyglas av en annan starkare supermakt och att USA får vidkännas en rad nederlag i folkliga, progressiva befrielsekrig, vilket skadar dess politiska ställning liksom Vietnamkriget.

Terrorister kan inte besegra en stat

Det finns inga historiska exempel på att terroristiska nätverk har lyckats besegra imperier, stormakter eller nationalstater. Imperier, stormakter och nationalstater har överlägsna ekonomiska, militära och personella resurser. Det som i början är till terroristnätverkets fördel, nämligen att det verkar i det fördolda, att det ”finns överallt och ingenstans” är samtidigt dess avgörande svaghet. Det har ingen säker bas någonstans.

Det kan ta tid att eliminera ett terroristiskt nätverk – se bara på ETA i Spanien – men så småningom kommer det att duka under på grund av en kombination av faktorer som ökad motrepression och uteblivna framgångar.

Det finns bara en möjlighet att bekämpa kapitalism och imperialism, nämligen att kämpa för en socialistisk revolution och att förlita sig på arbetarklassen. I tredje världen, där det finns ett kompradorborgerskap och ett neo-kolonialt beroende, måste det oftast först ske en borgerligt-demokratisk eller nationellt-demokratisk revolution, som inbegriper de arbetande massorna, inklusive delar av småborgerskapet och det nationella borgerskapet.

Historiens utveckling är inte rätlinjigt progressiv utan löper i zick-zack. Men som revolutionär måste man ha klart för sig vad som leder framåt i kampen mot kapitalism och imperialism och vad som är en återvändsgränd.