Nya Arbetartidningen

Den ekonomiska kris som nu sprider sig över hela världen har länge varit synlig på avstånd. Den är inte det minsta överraskande, och det är heller inte överraskande att den blivit så våldsam. Likväl verkar det som om politiker och ekonomer världen över tagits på sängen.

En lång rad politiska och ekonomiska förhållanden har lett fram till den här krisen. För närvarande framstår den som en finanskris, och det är reellt nog. Vartefter krisen får utveckla sig kommer också de underliggande svagheterna i den verkliga ekonomin att bli synliga. Men det är mer än så. Det vi ser är kapitalismens hittills största systemkris. Och framför allt är det en kris för det ekonomiska världssystemet med USA som dominerande makt. Systemets svaghet har blivit allt synligare under de George W. Bush två presidentperioder, men går mycket längre tillbaka än så. Bush-administrationen använde 11 september 2001 till något som närmast kan kallas en statskupp. Centrala delar av grundlagen åsidosattes. Internationella konventioner bröts, och det som skulle bli det permanenta ”kriget mot terrorn” inleddes. Ekonomiskt sett innebar det en våldsam militarisering av amerikansk ekonomi. USA:s regering skapade en enorm marknad för rustningsindustrin och alla dess underleverantörer, något som skenbart gav ekonomin ett kraftigt lyft. It-bubblan sprack 2000, men detta följdes inte av motsvarande djup kris i resten av ekonomin, just för att den ökande militariseringen och krigen i Afghanistan och Irak skapade stora statsfinansierade marknader. Ja, de var bara delvis finansierade från den amerikanska statens sida. USA hade inte ekonomiska resurser för att genomföra detta på egen hand. Militariseringen var lånefinansierad och blev indirekt finansierad av Japan, Kina, en del arabiska stater, Ryssland – och Norge. Oljefonden, eller Statens pensionsfond/utland, har varit en viktig bidragsgivare för att hålla den amerikanska ekonomin under armarna. (I juli 2008 stod Norge som ägare av 1,56 procent av amerikanska statsobligationer i utländska händer, eller på tolfte plats, före Tyskland.) Se: www.treas.gov/tic/mfh.txt.

Under Bush-perioden har USA:s nationella skuld enligt Joseph Stiglitz ökat med 65 procent till närmare 10 biljoner dollar (10 000 miljarder). Det beloppet kommer att stiga till över 11 biljoner genom det senaste krispaket som antagits. Stiglitz har också beräknat prislappen på enbart Irak-kriget till 3000 miljarder dollar. För den amerikanska rustningsindustrin har detta naturligtvis varit en guldgruva. När Dwight D. Eisenhower avgick som president 1961 lanserade han begreppet ”det militär-industriella komplexet” och påpekade med en viss oro att USA varje år använde mer på upprustning än de samlade intäkterna av landets privata företag tillsammans. Se: en.wikipedia.org/wiki/Military-industrial_ complex

Från början av femtiotalet har det militär-industriella komplexet varit grundbulten i amerikansk ekonomi. Man har till och med talat om ”militär keynesianism”, där regeringens rustningsbudget skulle fungera som en permanent motor för den privata industrin, och på det sättet säkra vinster, jobb och social stabilitet.

Eller som U.S. News and World Report skrev 14 maj 1950: ”Regeringens planerare anser sig ha funnit en magisk formel för i det närmaste evigt goda tider”. Och den magiska formeln var inget annat än permanent upprustning.

Så länge USA varit en dominerande supermakt har detta fungerat, och Bush-Cheney har lanserat sin säregna version genom det permanenta ”kriget mot terrorn”, med föreställningen att krig i det närmaste är självfinansierande. Det har lett till en fördubbling av militärbudgeten från 2001 till 2009 och att USA nästan satsar lika mycket på militären som hela resten av världen tillsammans. (Källa: SIPRI 2007) 43 procent av skatteintäkterna i USA går till militära ändamål. Se: www.globalissues.org/artikle/75/ world-military-spending

Detta har skett i en tid då amerikansk industri och övrig produktion i stor stil tappat marknadsandelar till konkurrenterna. USA har ett stadigt ökande handelsunderskott. Enligt officiell amerikansk statistik var handelsunderskottet i förhållande till Kina under 2007 uppe i 256 miljarder dollar, och siffror från augusti i år pekade i riktning mot ett nytt rekord 2008. Se: www.census.gov/foreign-trade/balance/.

2006 hade USA en skuld till utländska fordringsägare på 16 300 miljarder dollar, eller över 100 procent av BNP.

Under tiden har också hushållen i USA ökat sina skulder, och flera källor visar att hela konsumtionsökningen i USA mellan 2000 och 2008 har varit lånefinansierad. Varken den amerikanska arbetarklassen, de fattiga eller ens stora delar av medelklassen har fått ta del av tillväxten. Att levnadsstandarden inte nödvändigtvis har gått ner beror på lånade pengar och billiga importvaror från Kina. Bush-epoken har däremot ökat de rikas förmögenheter, och särskilt de extremt rikas. Dessa har genom både lagliga och olagliga medel ökat sina intäkter, optioner och bonusar på samhällets bekostnad, och till regeringens applåder. De rikaste 10 procenten av den amerikanska befolkningen tjänade under 2007 16 gånger så mycket som de fattigaste 10 procenten. 2003 ägde 1 procent av hushållen 38 procent av all egendom, och om man bortser från egen bostad ägde denna enda procent hälften av all egendom. Efter 2003 har klyftan mellan de allra rikaste och resten av samhället blivit ännu djupare. www.iht.com/articles/2007/03/29/business/income.4.php.

Som exempel kan vi ju nämna hedgefond-direktören John Paulson, som fick upp sin förmögenhet till en miljard dollar genom att sälja ut subprime-lån. Han satsade alltså på att husägarna inte skulle klara att betala skulderna – och vann. Nu kommer miljoner människor att kastas ut i arbetslöshet och djup fattigdom. Kapitalismens högborg har demonstrerat att systemet alls inte skapar välstånd för alla, utan tvärtom favoriserar de rikaste, medan de fattigaste kastas ut i armod. Och när USA:s regering äntligen går ifrån sina principer mot statsingripande, är det inte för att säkra skolor, sjukvård och bostäder för de fattiga, utan för att säkra de rikas förtjänster. De inre motsättningarna i USA kommer att öka våldsamt, och kanske kommer vi att få se en social oro som det landet inte har upplevt på mycket länge.

Den kris som vi nu knappt har sett början på representerar ett sammanbrott för den ekonomiska modell som dominerat världen de senaste par generationerna. Vi har sett de första dramatiska episoderna av den största kris som någonsin har drabbat kapitalismen. Den är både djupare och bredare än krisen 1929, och den är världsomspännande i en helt annan utsträckning. Charles Bean, näst högste chef i Bank of England, beskriver denna kris som ”den största finansiella krisen i sitt slag i mänsklighetens historia”.

Efter börskollapsen kommer krisen i den reella ekonomin. Industriföretag världen över har börjat sparka anställda. Från General Motors till Samsung kommer det varsel om nedskärningar, nedläggningar och uppsägningar. Hårdast kommer de att drabbas som inte har någon skuld till krisen, arbetare och fattiga världen runt. Den här krisen blir långvarig, hård och brutal. Marx skrev redan i ”Det kommunistiska manifestet” att de kapitalistiska handelskriserna visar att de väldiga produktivkrafter som kapitalismen utvecklat kommer i motsättning till den privata egendomsformen, och då bryter handeln samman med följd att stora produktivkrafter förstörs. I den här krisen har vi redan sett hur världens liberalistiska stormakt nummer ett, USA, har ackorderat bort alla principer, sopat den osynliga handen åt sidan och ersatt den med gigantiska statsingripanden. Man har infört ”socialism för de rika” för att rädda kapitalismen. Så mycket för kapitalismens förmåga till anpassning.

Det vi ser är på många sätt sammanbrottet för den amerikanskdominerade ekonomi som präglat största delen av världen sedan 1945. När det gäller industriproduktion har tyngdpunkten redan flyttat till Asien, och särskilt till Kina och Indien. Efterhand kommer allt större del av innovationen att ske där. Det vi upplever är inte bara ett dramatiskt konjunkturomslag. Det är en systemkris, och framtidens historiker kommer kanske att säga att hösten 2008 började den långa utförsbacke som ledde till att USA inte längre kunde spela rollen som supermakt. USA: s fall kommer inte att bli vackert eller ske utan motstånd. Tidigare har sådana fall alltid skett brutalt, våldsamt och ödeläggande. Lite talar för att det blir annorlunda den här gången.

Men det kan resas en ännu större fråga: Är det början på slutet för kapitalismen, eller kommer Kina och Indien att sörja för att kapitalismen återuppstår, och för den delen starkare än tidigare? Det är inte lätt att säga. Det är obestridligt att Asiens giganter har möjlighet att stärka sig våldsamt på den här krisen. Även om båda kommer att förlora marknader, kommer de också att tjäna på fallande råvarupriser, och särskilt Kina kommer kunna omsätta handelsöverskott i en starkare kontroll av produktionen i andra länder. Men frågan är om inte också Kina är en koloss på lerfötter. Ekologiskt sett bränner Kina ljuset i bägge ändar, och det i ett tempo som ingen tidigare skådat.

Och för att återvända till Marx ord i manifestet ”På vilket sätt övervinner borgarklassen kriserna? Å ena sidan genom en obligatorisk förstörelse av en mängd produktivkrafter; å andra sidan genom att erövra nya marknader och utsuga gamla marknader grundligare. På vilket sätt alltså? Genom att bereda vägen för mer omfattande och värre kriser och försvaga metoderna för att förebygga kriserna.” Detta, som många har trott vara föråldrat tänkande demonstreras nu på dramatiska sätt rakt framför våra ögon.

PÅl Steigan

Tolfa, Italien, 28 oktober 2008
Översättning: Bengt-Olof Lindbergh