Svar till Henrik Skrak
Kategori: Per-Åke Lindblom, 2000/3, Internationell politik övrigtI artikeln "Nonintervention, nu mera än någonsin" i nr 2/2000 av Nya Arbetartidningen svarar Henrik Skrak på min kritik, som bl.a. handlade om det upprop mot Natos bombningar som publicerades i Aftonbladet den 29 mars, i det föregående numret. Om jag bortser från vissa löjliga efterslängar, kan hans kritik sammanfattas i tre punkter:
Jag förstår inte – eller har glömt bort – principerna för enhetsfronten.
Jag, Internationalen och AKP är rädda för att stämplas för att vara politiskt inkorrekta, dvs. vi intar en opportunistisk ståndpunkt.
Jag förstår inte noninterventionsprincipen.
Enhetsfrontsprincipen
Enhetsfrontsprincipen innebär i korthet att samla största styrka i varje enskilt slag mot huvudfienden genom att stödja sig på de progressiva för att vinna över mellangruppen och därigenom isolera de reaktionära.
Skrak menar att "ett upprop måste ha politisk udd", "att det är fel att lyfta upp krav på Kosovos självständighet i paroller och upprop under en demonstration mot USA och NATO eftersom detta gör fronten smalare" och att om parollen "För Kosovos självständighet!" förs fram jämte "Mot NATO:s bombningar!", så tolkas den förra parollen som huvudparoll. Dessutom menar han att min största brist är att jag "inte förstår skillnaden mellan kortfattade upprop och paroller och å andra sidan längre utredande texter och analyser. Han kan bara bilda front med dem som delar hela hans analys".
Det är naturligtvis bra att begränsa antalet krav och paroller i ett upprop eller i en demonstration, men det kan inte göras till en principiell fråga. I så fall borde alla demonstrationer och upprop bara innehålla ett krav eller en paroll. Ibland är det dock helt korrekt att bara gå fram under en paroll, som till exempel Stoppa USA:s bombningar av Nordvietnam! Den parollen kunde alla – bortsett från en del borgerliga på högerkanten – ena sig kring i mitten av 70-talet. Det avgörande är om kraven och parollerna rätt speglar den politiska situationen och visar vägen framåt.
Skrak menar att paroller som stödde Kosovos rätt till självbestämmande skulle ha gjort fronten smalare. Det är i och för sig sant att serber, pro-serber och "anhängare till ett Jugoslavien inom nuvarande gränser" som motsatte sig Kosovos rätt att självt avgöra sin framtid, inte skulle ha undertecknat ett upprop eller deltagit i någon demonstration där denna paroll hade funnits med. Men å andra sidan uteslöts de som uttryckligen stöder Kosovos rätt till självbestämmande och Kosovoalbaner genom att parollen inte togs med. Istället kunde serber i demonstrationen i Stockholm gå fram under parollen "Kosovo har alltid varit serbiskt!", en ren lögn.
Den mästrande anklagelsen att jag inte skulle förstå skillnaden mellan kortfattade upprop och paroller å ena sidan och längre utredande texter och analyser å andra sidan är enbart löjlig. Jag är för en paroll när det behövs, två när det behövs, ja, helt enkelt så många paroller som det behövs i varje situation. Det är läget som avgör hur många paroller som behövs.
Men det viktiga är kontexten, som Skrak skriver. Problemet är dock att Skrak begränsar den till: "Jugoslavien bombas, samtidigt som massiv propaganda riktas mot landet; tidningar, radio och tv formligen pumpar ut uppgifter om det jugoslaviska förtrycket av Kosovoalbanerna." Problemet är att Skrak – och uppropsundertecknarna – bortser från förhistorien, nämligen den process som inleddes med Milosevicregimens avskaffande av Kosovos autonomi 1989 och ett eskalerat förtryck av Kosovoalbanerna, vilket ledde till att dessa radikaliserades, krävde självständighet för Kosovo och inledde ett befrielsekrig, varpå Milosevicregimen svarade med terror, vilken kulminerade i massfördrivningarna av albaner före och under bombningarna.
Var inte den svenska opinionen medveten om denna situation? Visste den inget? Jag tror att en stor del av svenska folket var emot Natos bombningar av Jugoslavien och samtidigt motståndare till den serbiska regeringens förtryck av Kosovoalbanerna. Jag tror att den delen var många gånger större än den del som enbart motsatte sig Natos bombningar, men som tog avstånd från Kosovoalbanernas självständighetssträvanden. Utformningen av plattformen underlättade för dem som stöder USA och Nato i vått och torrt att misstänkliggöra uppropet, som pro-Milosevic eller för att inte alls bry sig om Kosovoalbanernas situation. Problemet var också att det bland uppropsundertecknarna verkligen fanns en del sådana krafter. Utformningen av plattformen motverkade alltså sitt eget syfte, nämligen att protestera mot USA:s och Natos bombningar av Jugoslavien. Argumentet att parollen "För Kosovos självständighet" skulle ha förvandlats till huvudparoll om den hade tagits med, är ett absurt argument. Huvudparollen markeras av dem som initierar en plattform, en demonstration eller ett upprop. För övrigt är parollen "För Kosovos självständighet" oklar. Vad det handlar om är majoritetens, dvs. i praktiken Kosovoalbanernas, rätt att själva bestämma sin statstillhörighet, inte att de med nödvändighet måste bryta sig ur Jugoslavien. Detta är två olika saker.
Noninterventionsprincipen
I både "Den humanitära fällan" i Clarté 3/1999 och i artikeln i föregående nummer av NAT framkommer det att Skrak hyser en stark tilltro till noninterventionsprincipen. Men folkrätten – och noninterventionsprincipen – står inte över frågan om vad som är ett rättfärdigt krig. Folkrätten skiljer sig också från nationell rätt på en viktig punkt. Det finns ingen som med absolut auktoritet kan upprätthålla den förra. I ett enskilt land finns lagar, polis som kan gripa brottslingar, domstolar som kan döma den anklagade och fängelser som inhyser den dömde.
Jag är i princip emot att imperialistiska supermakter, till exempel USA, intervenerar, liksom att mindre stater angriper och ockuperar grannländer, som exempelvis Vietnam gentemot Kampuchea. Men det finns situationer då man inte maniskt kan hålla fast vid noninterventionsprincipen, just därför att den är underordnad den internationella klasskampen. Ett exempel var det spanska inbördeskriget. I och med att Tyskland och Italien redan hade intervenerat på Francos sida var det fullständigt barockt av andra västeuropeiska stater, fr.a. Frankrike och England, att upprätthålla noninterventionsprincipen. Sovjetunionen och Mexiko gjorde däremot rätt som aktivt stödde den republikanska sidan.
Antag att den andra intifadan på Västbanken och Gaza bara växer och växer. Israel förmår inte bemästra situationen. Antag att Israel får för sig att driva ut alla palestinier från Västbanken och Gaza. Det finns opinionsundersökningar som visar att 70 procent av alla israeler skulle stödja en sådan aktion, förutsatt att man kan bortse från den internationella opinionen. Antag att en eller flera arabstater ingriper militärt för att förhindra dylika massfördrivningar. Är det riktigt att på förhand, i princip, vara motståndare till en dylik intervention? Det anser inte jag, utan en konkret analys av det konkreta läget avgör.
Ibland kan det också uppstå situationer, där en i grunden orättfärdig intervention kan leda till öppningar för ett förtryckt folk. Vid alla tidigare krigsslut har albanerna dragit det kortaste strået, till exempel i San Stefano, vid Berlinkongressen 1878 och vid Londonkonferensen 1913. Vid dessa tillfällen hamnade en stor del av de territorier som beboddes av en majoritet av albaner under serbisk, montenegrinsk, makedonsk (senare jugoslavisk) eller grekisk kontroll. Är det därför inte fullt rimligt att Kosovoalbanerna utnyttjade den situation som uppkom på grund av konflikten mellan USA och deras allierade och Serbien?
Skrak påstår att jag anser att "ingenting av det han (d.v.s. jag) har skrivit i AT om förra årets Jugoslavienkrig tyder på att han (dvs. jag) anser USA utgöra något större hot mot fred och säkerhet". Dessutom skriver han att "Men tiden går och när fan blir gammal blir han religiös. Lindblom och hans norska vänner är väl numera så rädda för att bli stämplade som politiskt inkorrekta att de inte uppfattar den andra risken, risken att bli inkorporerade som vänsterflank i den imperialistiska fronten".
Det är svårt att veta hur jag ska bemöta sådant trams. Jag nöjer mig med att fråga var jag har skrivit att USA inte utgör "något större hot mot fred och säkerhet". I nr 2/1999 av NAT finns för övrigt en grundlig analys av undertecknad av USA:s motiv för att intervenera i Jugoslavien.
När det gäller i vad mån min ålder har påverkat min analys, kan jag bara tala för mig själv. Jag tror inte att det finns något absolut samband mellan stigande ålder och minskad radikalitet, vilket Skrak låter antyda. Jag har träffat pensionärer som har varit mer revolutionära än tonåringar. Var Skrak exakt befinner sig på åldersskalan, tänker jag inte efterforska närmare. Men det verkar som han är yngre än mig. Gläd dig åt det så länge det varar!
Per-Åke Lindblom