Nya Arbetartidningen

Är det bara observatörer utanför den konventionella mittfåran, som har noterat att Israel, genom sitt mordiska angrepp på Libanon och samtidigt mot Gaza, slutligen har avslöjat, till och med för de mest vilseledda, den totala bankrutten av dess alldeles egen grundaridé?

Kan det vara så att de vilseledda fortfarande är vilseledda? Är det verkligen så att Israels bankrutt bara är uppenbar för dem som redan kände till den, de som redan insåg att sionismen är illegitim på grund av den rasistiska princip den bygger på?

Kan det vara så att bara de som redan är övertygade kan se framför sig sionismens slutgiltiga kollaps, och med den själva Israel som en stat uteslutande för judar.

Rasismen har alltid varit Israels hjärteblod. Sionismen bygger på den grundläggande uppfattningen att judar har överlägsna nationella, mänskliga och naturliga rättigheter till landet, en inneboende rasistisk grundval, som utesluter varje möjlighet till sann demokrati och jämlikhet mellan folk. Israels vilda framfart i Libanon och Gaza är enbart det naturliga steget i utvecklingen av en sådan grundarideologi. Just på grund av att denna ideologi utgår från ett folks exklusiva och överlägsna rättigheter, kan den inte acceptera några legala eller moraliska begränsningar för dess beteende eller några territoriella begränsningar, för den behöver ett ständigt ökande utrymme för att omsätta dessa obegränsade rättigheter.

Sionismen kan inte tåla inskränkningar av eller ens det minsta hot mot dess totala dominans över dess eget utrymme – inte bara utrymmet inom Israels gränser från 1967, utan även det omgivande utrymmet, som sträcker sig utanför de geografiska gränser, som sionismen inte har behagat att fastställa än. Total dominans betyder inget fysiskt eller demografiskt hot: judarna härskar, judarna är totalt säkra, judarna är alltid fler, judarna behärskar militärmakten, judarna kontrollerar alla naturresurser, alla grannar är maktlösa eller fullständigt underdåniga. Detta var det meddelande som Israel försökte förmedla genom sitt angrepp mot Libanon: att varken Hizbollah, eller någonting i Libanon som understödjer Hizbollah ska kunna fortsätta att existera av det enkla skälet att Hizbollah hotar Israels suveräna auktoritet i regionen och Israel kan inte tåla denna fräckhet. Sionismen kan inte leva sida vid sida med någon annan ideologi eller etnicitet utom i en överlägsen position, för alla och alla ideologier som inte är sionistiska representerar ett potentiellt hot.

I Libanon försökte Israel genom sitt vilda och urskiljningslösa våld förstöra nationen, att göra den till en dödszon, där endast sionismen skulle råda, där icke-judar skulle dö eller fly eller buga sig till marken, som de hade gjort under nära ett kvartssekel av Israels senaste ockupation, från 1978 till 2000. Den brittiske korrespondenten Robert Fisk, som observerade kriget i Beirut efter den första bombveckan och beskrev mordet på fyra underhållstekniker från armén, som hade lagat kraft- och vattenledningar “för att hålla Beirut vid liv”, i en bombraid, skrev att det hade gått upp för honom att det som Israel egentligen ville var att ”Beirut skulle dö…Ingen skulle tillåtas att hålla Beirut vid liv.” Den israeliske stabschefen Dan Halutz (mannen som för fyra år sedan – när han ledde det israeliska flygvapnet – sade att han inte kände något psykologiskt obehag efter att en av hans F-16:n hade släppt en entonsbomb över ett hyreshus i Gaza mitt i natten, varvid fjorton civila, mest barn dödades) lovade i början av angreppet mot Libanon att ta tillbaka Libanon tjugo år i tiden; för tjugo år sedan var inte Libanon levande; den södra tredjedelen var ockuperad av Israel och återstoden kastades in i ett decennium av ett hopplöst destruktivt inbördeskrig.

Klusterbomberna är ett säkert tecken på Israels avsikt att omvandla Libanon, åtminstone södra Libanon, till ett område som har rensats på sin arabiska befolkning och ur stånd att fungera utom på Israels nåder. Klusterbomberna (Israels amerikanske leverantör är världen ledande tillverkare och USA den ledande användaren, på ställen som Jugoslavien och Irak) exploderar på väg ner mot marken och sprider hundratals bomber på en yta motsvarande åtskilliga tunnland. Upp emot en fjärdedel av dessa minibomber lyckas inte explodera vid nedslaget och ligger kvar, så att de kan hittas av omisstänksamma civilister på väg hem. FN-inspektörer uppskattar att det finns så många som 100000 sådana minibomber, utströdda kring 400 bombmål i södra Libanon. Dussintals libanesiska barn och vuxna har dödats och skadats av denna icke-exploderande ammunition sedan vapenstilleståndet förra månaden.

Att sprida ut anti-personliga sprängmedel i tätt befolkade områden med civila är ingen kirurgisk målinställning av en militär styrka som fullföljer militära mål; det är etnisk rensning. Hela 90 procent av Israels klusterbombangrepp skedde, enligt FN:s humanitäre koordinator Jan Egelund, under de sista 72 timmarna innan vapenvilan trädde i kraft, när det var uppenbart att en FN-resolution om vapenstillestånd höll på att utarbetas. Detta kunde enbart vara ytterligare en ansträngning, som utan tvivel syftade till att mer eller mindre utdela “dödstöten”, för att avfolka området. I tillägg till den föregående månadens bombattacker, som förstörde så mycket som 50, eller i vissa fall 80 procent, av husen i många byar; som åstadkom stora skador på nationens hela civila infrastruktur; som lamslog ett kustnära kraftverk som fortsätter läcka tonvis av olja och benzenmättade gifter längs den libanesiska och delar av den syriska kustlinjen; och som dödade över 1000 civila i bostadskvarter; sådana som transporterades i ambulanser eller som flydde i bilar med vit flagg, kan Israels krig bara tolkas som en massiv insats av etnisk rensning, för att bibehålla regionen som säker för judisk dominans.

I själva verket kommer ungefär 250000 människor, enligt en beräkning från FN, inte kunna återvända till sina hem, därför att antingen har deras hus jämnats med marken eller så har ännu inte explosiva klusterbomber eller andra sprängmedel avlägsnats av röjningsteam. Detta var inget krig mot Hizbollah, annat än undantagsvis. Detta var inget krig mot terrorn, som Israel och dess amerikanska medhjälpare vill få oss att tro (förvisso genomförde Hizbollah inga terroristhandlingar utan hade varit inbegripen i sporadiska serier av militär slagväxling med israeliska styrkor längs gränsen, vanligtvis med Israel som initiativtagare). Detta var ett krig för israeliskt andningsutrymme, i den absoluta vissheten att Israel skulle dominera grannskapet. Det var en krig mot en befolkning, som inte var fullständigt underdånig, som hade fräckheten att härbergera en styrka som Hizbollah, som inte böjer sig inför Israels vilja.. Det var ett krig mot ett folk och deras tänkesätt, mot ett folk som inte var judiskt och som inte understödde sionism och judisk hegemoni.

Israel har gjort detta mot sina grannar på det ena eller andra sättet sedan sitt bildande. Palestinierna har uppenbarligen lidit längst av sionismen, och dess mest ihärdiga motståndare. Sionisterna trodde att de hade gjort sig av med sitt mest påträngande problem, sionismens verkliga hjärteproblem, 1948, då de tvingade nära tvåtredjedelar av den palestinska befolkningen, som stod i vägen för att etablerandet av Israel som en exklusiv judisk majoritetsstat, att fly. Man kan inte ha en judisk stat, om större delen av befolkningen är icke-judisk. Nitton år senare, när Israel började utvidga sina gränser genom inkorporeringen av Västbanken och Gaza, visade det sig att dessa palestinier fortfarande bet sig fast, varvid de fortsatte att hota den sionist-judiska hegemonin.

Under de nära 40 år som gått sedan dess har den israeliska politiken – med temporära uppehåll för attacker mot Libanon – inriktats på att se till att palestinierna försvinner för gott. Den etniska rensningens metoder är otaliga: landstöld, förstörelse av jordbruksmark och resurser, ekonomisk strypning, införande av restriktioner som lamslår handeln, förstörelse av hus, återkallande av uppehållstillstånd, direkt deportering, arresteringar, mord, separering av familjer, begränsningar av rörelsefriheten, förstörelse av folkbokföring och förteckningar över ägandeförhållanden av mark, stöld av skattepengar, svält. Israel vill ha allt palestinskt land, inklusive hela Västbanken och Gaza, men Israel kan inte få en stat med en majoritet judar så länge palestinierna finns där. Därav den långsamma strypningen. I Gaza, där nästan en och en halv miljon människor är packade på ett område mindre än en tiondel av Rhode Islands yta, sysslar Israel kontinuerligt med vad Israel gjorde under en månads tid i Libanon – döda civila, ödelägga den civila infrastrukturen för att göra området obeboeligt. Palestinier i Gaza mördas i en takt av åtta per dag. Ännu flera lemlästas varje dag. Sådant är värdet av icke-judiskt liv i enlighet med tingens ordning, enligt sionisterna.

Den israeliska vetenskapsmannen Ilan Pappe kallar det för långsamt folkmord (ElectronicIntifada, 2 september 2006). Sedan 1948 har varje palestinsk motståndshandling mot det israeliska förtrycket fungerat som ytterligare en förevändning för Israel att genomföra den etniska rensningens politik, ett fenomen så oundvikligt och accepterat i Israel att Pappe säger att ”den dagliga sysselsättningen med att dräpa palestinier, huvudsakligen barn, numera rapporteras inuti lokaltidningar, ganska ofta i liten stil.” Hans förutsägelse är att ett fortsatt dödande på denna nivå antingen kommer att leda till en massfördrivning eller, om palestinierna framhärdar och fortsätter att göra motstånd, vilket är mer troligt, kommer att resultera att nivån på dödandet höjs ytterligare. Pappe erinrar om att världen frikände Israel från allt ansvar för den etniska rensning som genomfördes 1948, varvid Israel tilläts att upphöja denna politik ”till ett legitimt verktyg för sin nationella säkerhetspolitik”.  Om världen fortsätter att tiga som svar på den nuvarande omgången av etnisk rensning, kommer denna politik bara att eskalera, ”ännu mera drastiskt.”

Och här har vi kruxet med dagens situation. Kommer någon att lägga märke till denna hemskhet? Har Israel, som det föreslogs i inledningen, genom sommarens vilda kampanj för etnisk rensning i Libanon och Gaza verkligen avslöjat den totala bankrutten av sin grundläggande idé, den i grund och botten illegitima sionistiska principen av judisk exklusivitet? Kan t.o.m. de mest förvillade inse detta, eller kommer de att fortsätta att låta sig bedras och världen titta åt sedan och ursäkta grymheter som begås av Israel under sken av att bevara en trygg omgivning för judarna?

Sedan Israels galna framfart genom Libanon började, har åtskilliga klarögda observatörer i alternative och europeiska och arabiska medier uppmärksammar den moraliska nakenheten hos Israel och dess amerikanska uppbackare, med en ovanlig grad av rättframhet. Många har också blivit varse en växande medvetenhet om ett växande arabiskt och muslimskt motstånd gentemot den ragglande ondska som präglar de israelisk-amerikanska aktionerna. Den palestinsk-brittiske akademikern Karma Nabulsi skrev i Guardian i början av augusti och beklagade den “urskiljningslösa vreden hos en fiende som drivs av en existentiell mani, som inte kan dämpas, bara stoppas.” Den amerikanske akademikern Virginia Tilley (Counterpunch, 5 augusti, 2006) observerar att varje slags normal, fredlig samvaro är en förbannelse för staten Israel, för den ”måste betrakta och behandla sina grannar sina grannar som existentiella hot i syfte att rättfärdiga…dess etniskt/rasistiska karaktär.” Även före Libanonkriget, men efter att Gaza satts på svältkur, fördömde den politiske ekonomen Edward Herman (Z Magazine, mars 2006) Israels långsiktiga etniska rensning och institutionaliserade rasism” och det hycklande sätt varmed Väst och västerländska media accepter och skriver under  på denna politik ”i strid mot upplysningens alla påstådda värderingar”.

Rasism ligger bakom den axel mellan Israel och USA-nykonservativa, som idag löper amok I Mellanöstern. Den inneboende rasismen i sionismen har funnit en naturlig allierad i den rasistiska, imperialistiska ideologin, som hyllas av de nykonservativa i Bushadministrationen. Den yttersta konsekvensen av det israelisk-amerikanska globala kriget, skriver den israeliska aktivisten Michel Warschawski från Alternative Information Center i Jerusalem (30 juli 2006) är den “fullständiga etnifieringen” av alla konflikter, ”i vilka man inte bekämpar en politik, en regering eller ett bestämt mål, utan ’hotet’ utgörs av en samhälle” – eller, i Israels fall, av alla icke-judiska samhällen.

Den grundläggande rasistiska uppfattningen om civilisationerna sammandrabbning, som understöds av både Bushadministrationen och Israel, tillhandahåller den nödvändiga förevändningen för attackerna mot Palestina och Libanon. Om, som Azmi Bishara, en ledande palestinsk medlem av Israels Knesset, har observerat (al-Ahram 10-16 augusti 2006), det israeliskt-amerikanska argumentet att världen är indelad i två distinkta och oförenliga kulturer, vi mot dem, är riktigt, så förlorar föreställningen att ”vi” använder dubbla måttstockar all moralisk giltighet, eftersom det då är fråga om tingens naturliga ordning. Så har Israel alltid sett på saken: i Israels och deras amerikanska supportrars värld är idén om att judar och judisk kultur är överlägsen och oförenlig med de omgivande folkens och kulturernas själva grunden för staten.

I kölvattnet på Israels misslyckande i Libanon anar araber och muslimer för första gången sedan Israels inplantering i hjärtat av det arabiska Mellanöstern för nästa sextio år sedan att Israel i sin arrogans  har gett sig ut på hal is och att dess makt och räckvidd kan begränsas. ”Etnifieringen” av den globala konflikten som Michel Warschawski talar om – det gamla arroganta, koloniala tillvägagångssättet, nu i ny högteknologisk förklädnad uppbackat av F16:n och kärnvapen, som förutsätter en västerländsk och israelisk överlägsenhet och som antar en apokalyptisk sammandrabbning mellan det ”civiliserade” Västerlandet och ett efterblivet, uppretat Östern -  har visat vad den går för på grund av Israels galna angrepp mot Libanon. Det är fråga om ett rått, rasistiskt hävdande av makt av en sionistisk regim, som eftersträvar absolute, ohotade hegemoni, och en nykonservativ regim i USA, som eftersträvar absolut, ohotad global hegemoni. Som den palestinske kommentatorn Rami Khouri noterade i en intervju Charlie Rose en vecka in i kriget i Libanon, är Hizbollah i Libanon och Hamas i Palestina, som båda vuxit fram på grund av tidigare israeliska krig om herraväldet, det politiska svaret från de folk, “som har degraderats, ockuperats, bombast, dödats och förudmjukats gång på gång av israelerna, och ofta med direkt eller indirekt samtycke, eller som vi ser nu, direkt stöd från USA.”

De förtryckta folken slår nu tillbaka. Det spelar ingen roll hur mycket arabledare i Egypten, Jordanien och Saudi-Arabien faller undan för USA och Israel – de arabiska folken inser nu grundläggande svagheten hos Israels rasist-baserade kultur och politik och tillförsikten växer att de till slut kan besegra den. I synnerhet palestinierna har gjort det i 60 år, aldrig flytt fältet trots att Israel har gjort sitt bästa för att åstadkomma detta., och aldrig försummat att påminna Israel och världen om sin existens. De kommer inte att underkasta sig nu, och resten av arabvärlden repar mod tack vare deras uthållighet liksom Hizbollahs.

Någonting i det sätt som Israel opererar på, liksom USA:s  sätt att stödja Israels metoder, måste ändras. Fler och fler kommentatorer, inom och utanför arabvärlden, har börjat notera detta, och ett ansenligt antal är oförvägna nog att förutsäga något slags slut på sionismen i den rasistiska, exkluderande form i vilken den nu existerar och fungerar. Detta betyder inte att judarna ska kastas i havet. Israel kan inte besegras militärt. Men staten Israel kan besegras psykologiskt, vilket innebär att man begränsar dess hegemoni, stoppar dess härjningståg i dess grannskap och avslutar judisk rasistiskt/religiös dominans över andra folk.

Rami Khouri hävdar att det allt större stödet bland allmänheten i arabvärlden för Hizbollah och Hamas är ”en katastrof” både för Israel och USA, eftersom det innebär motstånd mot deras imperialistiska planläggning. Khouri utvecklar inte sina förutsägelser vidare, i motsats till andra, som åtminstone skissar på en framtidsvision, i vilken Israel inte längre kan glädja sig åt en avgörande dominans. Gilad Atzmon, en ex-israel som lever i Storbritannien, jazzmusiker och tänkare, ser Hizbollahs seger i Libanon som en signal om nederlaget för vad han kallar den globala sionismen, varvid han åsyftar axeln mellan Israel och de nykonservativa i USA. Det är de libanesiska, palestinska, irakiska, afghanska och iranska folken, som, säger han, är “avantgardet i kriget mänskligheten och humanismen”, medan Israel och USA sprider ödeläggelse och död, och fler och fler européer och amerikaner, som inser detta, hoppar av det sionistiska/nykonservativa tåget. Atzmon talar om Israel som en avslutad “historisk händelse” och som en “död företeelse”. 

Många andra har liknande visioner. I ökande utsträckning diskuterar kommentatorer möjligheten att Israel, när myten om dess oövervinnelighet har punkterats, går igenom en sydafrikaliknande reningsbad, i vilket dess ledning på något sätt inser det felaktiga I sina rasistiska uppträdande och i en svallvåg av humanitära känslor förkastar sionismens orättvisor och går med på att judar och palestinier skall leva i jämställdhet i en gemensam stat. Den brittiske parlamentsledamoten George Galloway (Guardian, 31 augusti 2006) förutser möjligheten av att “ett FW de Klerk-läge” dyker upp i Israel och bland dess uppbackare, som skedde i Sydafrika, en “kritisk oppositionsmassa” överväldigar den tidigare oövervinneliga minoritetens ställning och ledningen är i stånd att rättfärdiga maktöverförandet med att en senare maktöverföring under tvång skulle vara betydligt mindre fördelaktigt. I avsaknad av en sådan fredlig övergång, inklusive initiativ att lösa den palestinsk-israeliska konflikten, ser Galloway tillsammans med många andra framför sig bara “krig, krig och fler krig, tills det en dag är Tel Aviv som brinner och de israeliska ledarnas oförsonlighet leder till att staten som sådan dukar under

Detta tycks i allt högre grad utgöra framtiden: antingen kan Israel och dess nykonservativa supportrar i USA avveckla sionismens mest notoriska aspekter genom att acceptera bildandet av en enhetsstat i Palestina, som bebos av palestinier och judar, vilkas land det är, eller världen kommer att uppleva ett eldhav som är omöjlig att föreställa sig nu.

Precis som Hizbollah är en integrerad del av Libanon, och som inte kan förstöras genom bombningar av broar och kraftverk, var palestinierna före sitt fördrivande 1948 Palestina och är fortfarande Palestina. Genom att slå mot palestinierna där de levde, i bokstavlig och vardaglig mening, överlämnade Israel dem bara ett mål och en vision. Denna vision innefattar rättvisa och upprättelse i någon form, oavsett om upprättelse innebär att slutgiltigt besegra sionismen och ta tillbaka Palestina, eller försonas med Israel på villkoret att Israel agerar som en anständig granne och inte som en erövrare, eller slutligen förena sig med de israeliska judarna för att skapa en enhetsstat, där inte något folk har företrädesrättigheter. I Libanon tycktes Israel än en gång vilja genomdriva sin vilja, sin dominans, sin kultur och sin etnicitet på ett annat arabland. Det har aldrig fungerat i Palestina, det har inte fungerat i Libanon och det kommer inte att fungera någonstans i arabvärlden.

Vi har nått en moralisk korsväg. I det nya ”Mellanöstern” definierat av Israel, Bush och de nykonservativa, får bara Israel och USA dominera, bara de får vara starka, bara de får vara säkra. Men i den rättvisa värld som ligger bortom denna korsväg är detta oacceptabelt. Rättvisan kan slutgiltigt segra

Kathleen Christison är tidigare politisk analytiker för CIA och har arbetat med Mellanöstern-frågor i 30 år. Hon är författare till “Perceptions of Palestine” och “The Wound of Dispossession”. Artikeln har tidigare publicerats på ZNet och Counterpunch den 12/9 2006. Översatt med författarens tillstånd.
Översättning: Per-Åke Lindblom