Rätten att roa sig till döds
Kategori: 2005/1, Trond Andresen, Social och ekonomisk politikDiskussionen om mediernas förfall återkommer ständigt i sällskapslivet. Man skakar på huvudet över utvecklingen i Dagbladet och den ökande kommersialiseringen i NRK (Norsk Rikskringkasting). Men förr eller senare poppar det upp någon i diskussionen som förklarar sig trött på ”snobberi” och ”moralism”: ”Vad är vi för några som tror oss veta så mycket bättre att vi kan döma över andras smak? Om folk vill ha sådant, vilken rätt har vi då att kräva att de ska pådyvlas något annat?”
Detta möts gärna med följande argument: ”Det är inte så enkelt. Vad folk säger sig vilja ha bestäms i hög grad av vad de är vana att få. Ge dem likgiltiga skitsaker under lång tid – och de vänjer sig vid det och vill ha mer. Dessutom: De som har makt i medierna att göra valen åt oss handlar inte bara utifrån vad de tror folk vill ha. De gör det utifrån egna värderingar och politisk tillhörighet, och inte minst väljer de sådant som ger maximal försäljning till minsta möjliga kostnad.”
Dessa motargument är bra. Men i dem ligger ett tyst godkännande av att det är moralism och förmynderi att inte acceptera principen om att folk ska få det de vill ha. Man försöker i stället få det till att publiken inte får tillräckliga valmöjligheter, och att medierna själva pådyvlar folk saker de ”egentligen” inte vill ha.
För mig är detta ett stickspår. Journalister och redaktörer är till sin natur förmyndare. Allt som sker i världen kan inte få uppmärksamhet i medierna; det mesta måste väljas bort. Varje dag. Jag vill att de ska välja bort stupid underhållning och strunt – inte för att jag vet bättre och de oborstade massorna där ute behöver mer ”bildning” – utan för att det helt enkelt är nödvändigt för samhällets och världens utveckling (och kanske överlevnad) att folk får reda på fakta, problem och förslag till lösningar som idag trängs bort av underhållning och strunt. Eftersom folk är oinformerade eller felinformerade (eller socialiserade över tid av stupid underhållning till att helt enkelt inte vara intresserade av världens problem och möjliga lösningar på dem), har vi till exempel krig som skulle kunna ha förhindrats och miljökatastrofer som skulle ha kunnat undvikas. Exempel är Irak-kriget (där flertalet av Bushs väljare felaktigt tror att Saddam Hussein var inblandad i 11/9) eller människoskapade globala klimatändringar som bara fortsätter i accelererande tempo eftersom problemets allvar och inte minst lösningarna är för dåligt kända av allmänheten, och man därför fortsätter som förr att slösa med fossila bränslen.
Underhållningsnyheter om Aylars bröst (tabloidnytt i Norge /ö.a/) kritiserades härförleden för att några journalister tydligen och felaktigt antar att kvinnan är dum. Men det är inte det som är problemet – det är att viktigare stoff trängs undan. Som jag ser det utgör medierna nervsystemet och en väsentlig del av hjärnan i ”samhällsorganismen”. För att samhället ska kunna lösa sina problem och utveckla sig bra måste ”nervsystemet” samla in den väsentliga informationen om ”organismens” tillstånd, ”hjärnan” måste bearbeta denna information och riktiga signaler måste sändas ut – i tid. Om underhållning och trivialiteter blir för dominerande motsvarar det att samhällsorganismen är ”berusad”. Nervsystem och hjärna förmedlar och behandlar fel eller förvrängd information, och därför blir inte organismens behov ordentligt tillgodosedda. Med klimatkatastrof, utrotning av arter, ständigt mer kaos och krig är mänsklighetens framtid direkt hotad. Nu måste världen nyktra till, och medierna har ett tungt ansvar för att detta ska ske.
Mot denna bakgrund avvisar jag invändningarna om ”elitism” och ”moralism”. Det är journalisternas fördömda plikt att välja bort det oväsentliga. Detta har en obehaglig biverkan för dem som yrkesgrupp. De måste avstå från den stugvarma ”kollegialiteten”. Istället behövs skarpa diskussioner och kritik dem emellan, och att journalister värderar varandra efter värdet av det de sysslar med. Detta vet jag kommer att provocera många av dem. Bra!