När det ser som ljusast ut...
Kategori: Per-Åke Lindblom, 1998/1, Internationell ekonomiFör drygt ett år sedan kunde knappast de ekonomiska prognoserna för 1997, åtminstone i tongivande media i USA, vara mera förhoppningsfulla.
"Stark tillväxt med liten arbetslöshet och låg inflation behöver inte sjunga på sista versen. Finns det någon möjlighet att det kan bli bättre än så här?", jublade Business Week (januari 1997). Och Goldman Sachs, ett av de ledande bolagen på Wall Street, spred en liknande stämning i sin regelbundet återkommande U.S Economic Research Report:"USA:s ekonomi har varit anmärkningsvärt fri från recession de senaste åren…Med historiska mått överträffar den nuvarande ekonomiska expansionen med ett år den genomsnittliga expansionstiden under perioden 1945 – 1980. Detta har föranlett vissa att dra den slutsatsen att en recession är nära förestående. Vi drar en helt annorlunda slutsats: den nuvarande ekonomiska uppgången är långt ifrån över. Expansionen kommer inte att upphöra under 1997 och kan fortsätta ytterligare flera år" (januari). Vi ser inga skäl för en avgörande omsvängning av dessa tendenser…nästa recession tycks inte ännu vara nära förestående (maj).
Monthly Reviews redaktion kommenterade dessa exalterade rapporter i sitt augustinummer på följande sätt:
"Till en viss grad är detta uppenbarligen något av deja vu (redan sett) en gång till. En ny era proklamerades vitt och brett av professorer, förståsigpåare och vanligt folk strax före att börskurserna nådde sin topp i slutet av 1920-talet. Några månader senare kollapsade marknaden, och den värsta depressionen i USA:s historia började. Den stora frågan nu är om resten av tjugo- och trettitalsscenariet kommer att återupprepas. Medias och Wall Streets liksom också vanligt folks svar är ett kraftigt nej.
Vi är inte säkra. Enligt vår uppfattning var tjugotalet en period, under vilken kapitalet i Förenta Staterna, dåtidens mäktigaste kapitalistland, styrde som det behagade. Klasskampen undertrycktes, den sociala lagstiftningen var minimal, fördelningen av inkomster och välstånd var snedfördelad och den kapitalistiska ackumulationsprocessen var oreglerad och ohejdad. Under dessa omständigheter expanderade produktionskapaciteten snabbt med åtföljande masskonsumtion även om den var stimulerad av otyglade försäljningsmetoder och lättåtkomliga avbetalningskrediter .Medan aktieboomen fortsatte, mognade den latenta motsättningen mellan produktion och konsumtion. Till slut kraschade börsen, vilket var inledningen till stagnationen.
Finns det något skäl att den nuvarande expansionsperioden liknar 20-talets och att den kan ta ett liknande slut? För att besvara denna fråga måste vi har tillgång till tämligen goda fakta om aktuella och troliga tendenser i fråga om tillväxten av produktionskapaciteten och konsumtionen. Sådan information är i bästa fall svår att skaffa fram och i värsta fall otillgänglig eller icke-existerande. (När det gäller 20-talet härrör det mesta av vårt vetande från efterföljande forskning.)"
Därefter återger Monthly Review en artikel från den konservativa veckotidningen The Economist den 10 maj, i vilken tidningen varnar för överkapaciteten inom den internationella bilindustrin, som "inte kan vara för evigt". Monthly Reviews redaktion avslutar sin kommentar med att säga:
"Oavsett vilken form en krasch tar sig, så är det ganska säkert att det kommer att bli ovanligt tilltrasslad. Överkapaciteten i bilindustrin är troligen knappast unik, och när saker och ting väl trasslar in sig, så är det omöjligt att säga vart allt kommer att barka hän eller hur långt det kommer att gå. Kommer dagens befriade globala kapitalism att var bättre skickad att ta itu med följderna än dess föregångare på 20- och 30-talet?"
Nu besannades inte , i varje fall inte än, The Economists farhågor i fråga om överkapaciteten i bilindustrin. I stället gick det senaste decenniets mirakelområde i fråga om ekonomisk tillväxt, Sydostasien, in i väggen. Börskurserna liksom valutorna i området, fr.a. i Thailand, Sydkorea och Indonesien, föll dramatiskt. Den japanska ekonomin har gått i stå. IMF tvingades ingripa med stödpaket. Än är inte krisen överstånden, särskilt inte i Indonesien med dess auktoritära och garanterat korrumperade regim. Faller Indonesien, så kommer det att få svära konsekvenser för både Japan och Hongkong (och däremed indirekt Kina), eftersom det är banker i Japan och Hongkong som svarat för huvuddelen av utlåningen till Indonesien. En stor bank i Hongkong har redan gått omkull.
Och varför gick Sydostasien i väggen? Den viktigaste orsaken var att den hittillsvarande expansionen till stor del byggde på en ohämmad kreditexpansion (som i Sverige i slutet på 80-talet). Därtill kommer att många regimer är auktoritära och korrumperade, vilket har inneburit att krediten inte alltid använts på det mest effektiva sättet utan slösats bort på spekulativa investeringar. För bara ett år sedan kom alltså ljuset från öster – i dag är Sydostasien ett område i kris. Det kan bli värre, speciellt om krisen också skulle drabba Japan, världens näst starkaste ekononomiska makt, och Kina. Under alla förhållanden kommer det att ta fyra-fem år innan regionen återhämtar sig.
Den globala kapitalismen är långt ifrån krisfri och en internationell finansiell krasch kan aldrig uteslutas. Givetvis kommer de ledande kapitalistiska staterna med USA, EU och Japan i spetsen att till varje pris försöka förhindra en sådan utveckling. Den läxan har i varje fall det internationella kapitalet lärt sig sedan 1929, att ekonomin inte kan vara så "fri" att inte kapitalets regeringar kan ingripa om kapitalismens grundvalar och fortbestånd är hotat!
Per-Åke Lindblom