Nya Arbetartidningen

Centra för världshandel och tillverkningsindustri flyttar österut

Kina – den nya ekonomiska giganten

Östasien har länge understött USA:s ekonomi genom att investera sitt sparande i USA i utbyte mot tillgång till den amerikanska marknaden. Men Kina och Japan leder nu det långsamma uppbygget av en helt ny ekonomisk struktur i regionen.

WASHINGTON har en ny favoritlek: att lägga skulden på Östasien för USA:s ekonomiska svårigheter. I mitten av 1980-talet riktades USA:s vrede mot Japan och de nyligen industrialiserade länderna (NIC-länderna), vilka pressades hårt för att revalvera valutorna och öppna ekonomierna för amerikansk handel och utländska direktinvesteringar. Nu är det Kinas tur att möta USA:s aggressiva handelsdiplomati. Skälet för detta uppges vara USA:s ökande handelsunderskott. Men det finns en djupare oro: Kinas nya roll som motor för den regionala integrationen i Östasien, en icke avsedd konsekvens av USA:s misskötsel av den finansiella krisen i Östasien 1997-1998.

Den 18 juli 2003 var det många röster i USA som anklagade Kina för att ha störst skuld till USA:s kroniska handelsunderskott, ökade arbetslöshet och nedlagda textil- och elektronikindustrier. ”Amerikansk tillverkningsindustri stryps”, klagade senator Charles Schumer. ”Den kinesiska yuanen devalveras på konstgjord väg, vilket leder till en störtflod av utländska lågprisvaror som våra företag inte kan konkurrera med”, instämde senator Elisabeth Dole. ”Det kinesiska fusket med handelsavtal … finansdepartementet måste undersöka detta och vidta lämpliga åtgärder så att kineserna inte tillåts fortsätta devalvera sin valuta till skada för våra inhemska industrier”, tillade senator Lindsey Graham (1).

I vittnesmål inför kongressen dagen innan hade den amerikanska riksbankens ordförande, Alan Greenspan, understött dessa argument med påståendet att Kina och andra östasiatiska länder hade undervärderade valutor. Han varnade för att deras ackumulation av stora tillgångar i utländsk valuta inte kunde fortsätta på obestämd tid. (2).

Senatorerna bad officiellt finansdepartementet att pressa Kina att överge sin valutakontroll och låta yuanen flyta; den är nu låst till dollarn i relationen 8,3 :1. Uppståndelsen lade sig i augusti, men i september uppmanade statssekreteraren i finansdepartementet, John Snow, under en Asienresa än en gång Kina att ”låta marknaden sätta priset på valutan” – vilket förefaller vara ett märkligt beteende av en administration i trängande behov av kinesisk hjälp för att hantera Nordkorea och regional säkerhet i Asien

Vi kan förvänta oss fler liknande propåer i framtiden, eftersom USA kämpar med ökande underskott och Kina, ett av få tillväxtcentra i världsekonomin, utvecklas till centrum för östasiatisk regional ekonomisk integration. Den senaste attacken mot Asien är inte bara en del av ett återkommande mönster av aggressiv amerikansk handelsdiplomati och en återspegling av amerikansk inrikespolitiks nyckfullhet. Det uttrycker också en gammal amerikansk oro för ett kommande genomgripande skifte av den ekonomiska makten i världen till förmån för Östasien, speciellt Kina.

USA:s ambivalens gentemot den östasiatiska ekonomiska dynamiken var uppenbar redan på 1980-talet, när störtfloden av kommentarer om det asiatiska miraklet ackompanjerades av varningar för asiatisk merkantilism och det växande hotet om japansk och asiatisk konkurrens. Vid det laget hade USA också blivit ett låntagarland, för första gången sedan 1918, och upplevde växande underskott i betalningsbalans och budget. Liksom Kina idag anklagades Japan och de östasiatiska NIC-länderna för att skada industrisektorn i väst och pressades att revalvera sina valutor och öppna sina ekonomier och finansiella system för amerikansk handel och investeringar.

1984 iscensatte reaganadministrationen en femtioprocentig revalvering av yenen genom Plaza-fördragen. Dessa påtvingades allierade som var strukturellt beroende av USA-marknaden och insnärjda i USA:s säkerhetssystem, och de antogs hjälpa USA:s export och minska Japans industriella konkurrensförmåga. Men politiken fick oavsedda konsekvenser: uppvärderingen av yenen förvandlade över en natt Japan till världens ledande kreditgivare, och påskyndade hastigheten i den asiatiska regionala integrationen genom att driva på japanska företag att placera sin mindre vinstgivande exportverksamhet till Sydöstasien. Utlokaliseringen av den japanska tillverkningskapaciteten skapade snabbt en sammanlänkad japanledd regional arbetsdelning i Östasien.

På 1950-, 60- och 70-talen var den regionala politiska ekonomin uppbyggd kring handeln över Stilla havet och kännetecknades av de nordöstasiatiska ländernas ensidiga beroende av USA. Östasien var, med Meredith Woo-Cumings ord (3), ”en amerikansk insjö” och den USA-konstruerade exportledda industrialiseringen möjlig genom att USA kunde suga upp det mesta av den asiatiska exporten.

Detta tillstånd i den asiatiska utvecklingen tolererades, rentav uppmuntrades, som en del av en överenskommelse som innebar att Japan, Sydkorea och Taiwan blev ett bålverk av säkerhet och välstånd runt Sovjetunionen och Kina.

Som en del av det kalla krigets villkor sålde de ut sin politiska suveränitet mot obegränsad tillgång till USA:s marknad. Fram till mitten av 1980-talet stod USA för mer än en tredjedel av Japans export, 40 procent av Koreas och 44 procent av Taiwans. Detta strukturella beroende gav USA ett kraftfullt politiskt påtryckningsmedel mot sina östasiatiska allierade. Men efter Plaza-fördragen diversifierade Japan sin handel och sina investeringsflöden, huvudsakligen men inte helt och hållet, mot resten av Östasien. Under tidigt 1990-tal hade den japanska exporten till USA, i relation till den totala exporten, fallit till 27 procent. Under samma period hade den japanska andelen av den interregionala handeln ökat från 32 procent till 44 procent, vilket återspeglade den ökande betydelsen av de japanska multinationella företagens dotterbolag i den regionala arbetsdelningen (4). 1994 svarade den interregionala handeln för 48,5 procent av den totala asiatiska handeln och 1995 passerade den 50 procent.

Detta var inget utfall som USA hade önskat eller förutsett. Under det kalla kriget hade Japan, och sedan NIC-länderna, ”inbjudits av västerlänningarna att prestera bra, men inte så bra att de blev ett hot” (5), och förvisso inte att bli utmanare om hegemonin i världsekonomin. Efter det kalla kriget förlorade den asiatiska utvecklingsvägen inte bara sitt strategiska berättigande utan förvandlades till ett hot i amerikanska och europeiska ögon. USA hemsöktes av ett spöke i form av ett dynamiskt östasiatiskt block.

1989 sade Lawrence Summers, sedermera president Bill Clintons statssekreterare i finansdepartementet: ”Ett asiatiskt ekonomiskt block med Japan i spetsen håller på att ta form. Därmed uppstår möjligheten att den majoritet av det amerikanska folket, som nu betraktar Japan som ett större hot mot USA än Sovjetunionen, har rätt ”(6). Det hördes en tydlig och dåraktig suck av lättnad, när Japan kastades in i en utdragen ekonomisk stagnationsperiod 1990 efter att bubblan i Tokyos finans-, försäkrings- och fastighetssektor brustit. Krisen bevisade, med en amerikansk författares nedlåtande ord, att den ”japanska modellen inte var något annat slags kapitalism utan en rest från ett tidigare stadium av kapitalism ” (7).

Det bevisade naturligtvis inget av detta, men idén stillade Västs ängslan för en tillbakagång genom att dämpa utsikterna för ett självständigt östasiatiskt block. Några år senare hälsades den akuta regionala krisen 1997- 1998 som ytterligare ett bevis på Västs säregenhet och överlägsenhet (eller på Österns ekonomiska infantilism). Som Chalmers Johnson noterade, ”uttryckte förståsigpåare och ekonomer sin öppna förtjusning”, medan regionen balanserade på randen av en social och ekonomisk katastrof. (8).

Charles Krauthammer, en framstående amerikansk nykonservativ skribent, som nu är mest känd som hejaklacksledare för krig och imperium, skrev: ”Vår framgång är den amerikanska kapitalistmodellens framgång, som ligger närmare Adam Smiths vision om den fria marknaden än någon annan. Säkert mycket närmare än Asiens patriarkaliska svågerkapitalism, som förförde kritiker av det amerikanska systemet under den nu spruckna asiatiska bubblans tid.” (9).

En del akademiker instämde. ”Krisen”, sade en, ”har förstört tilltron till den japanska och östasiatiska tillväxtmodellen” (10). Alan Greenspan gick in i debatten och argumenterade för att Asiens svåra situation hade orsakats av samhällelig ingenjörskonst – statsledd industrialisering och regeringsingrepp snarare än marknadsstyrd fördelning av resurserna: krisen tydde på att världen obevekligen rörde sig bort från statsinterventionism ”till den västerländska formen av fri marknadskapitalism” (11). Det asiatiska miraklet förklarades officiellt vara en synvilla.

Underförstått hade den moderna kapitalismens asiatiska eftersläntrare fått inta sin rätta plats. Och på båda sidor om Stilla havet tolkades krisen som en kollision mellan öst och väst och som avgörande för den ekonomiska maktbalansen av i världen. USA:s hantering av krisen bekräftar antagandet att den aggressiva liberaliseringen av de lokala finansmarknaderna under och efter krisen var ett utslag av USA:s makt och en del i en större strävan att ”avveckla en statsinterventionistisk politik i hela världen ” (12).

I kontrast till det amerikanska finansdepartementets snabba och beslutsamma räddningsaktion för Mexiko 1994 förhöll sig USA och dess transatlantiska partners passiva i månader, medan krisen spred sig i Östasien. En omfattande räddningsaktion från Internationella Valutafonden (IMF) genomfördes först när det stod klart att smittan höll på att glida undan all kontroll och sprida sig till världsmarknaden. Ännu mer betecknande var att finansdepartementet inlade sitt veto mot ett japanskt förslag 1997 om att inrätta en asiatisk valutafond (AMF), som skulle ha slagit samman asiatiska resurser och på enkla villkor försett länder som drabbats av massiva kapitalutflöden med välbehövlig likviditet.

Förslaget ”krossades snabbt och brutalt” av finansministern, skrev Bernard Gordon, och stärkte uppfattningen i Östasien att USA ”var berett att överge flera av de asiatiska ekonomierna. Några trodde till och med att amerikanerna var angelägna att dra fördel av Asiens prekära läge” (13). Problemet – från Washingtons horisont – var att AMF skulle kunna bli grundstommen till ett självständigt regionalt system, förmöget att ta upp kampen med IMF, ett av Västs medel för hegemoni. I stället skickades IMF in med sina sedvanliga omänskliga krav på strukturella ändringar i syfte att rädda kreditgivare, öppna skyddade sektorer och pressa tillbaka inhemsk efterfrågan.

Det råder föga tvivel om att krisen sågs som en möjlighet att ta kontrollen över skyddade strategiska sektorer i de lokala ekonomierna. Som Daniel Lian på Morgan Stanley nyligen påpekade i en kritisk genomgång av USA:s politik, ligger det i Västs intresse att vidmakthålla Östasiens ”beroende av extern efterfrågan och utlandsägd eller utlandsfinansierad produktionskapacitet”, och också tillträde till de inhemska ekonomierna. Han tillade att det västliga kapitalet utnyttjade krisen för att försöka ”säkra ägandet av regionens inhemska ekonomier” (14).

Precis som vid det förra försöket att revalvera yenen misslyckades denna politik och fick motsatt effekt mot den önskade. Det ledde till en stark nationalistisk motreaktion, och utförsäljningen av inhemska industrier ägde aldrig rum. Tvärtom lyckades, med några undantag som Indonesien, de flesta länder som drabbades av krisen behålla kontrollen över strategiska sektorer genom att regeringarna övertog de privata företagens skulder eller genom att blockera privatisering av den offentliga sektorn (se Thailand rebuilds its reserves).

Denna politik stimulerade ett utvidgat regionalt monetärt samarbete. År 2000 lanserade ett antal asiatiska länder Cheng Mai-initiativet för att formalisera regional monetär samordning, ett informellt AMF. Under 2003 inrättade ett antal östasiatiska länder Asia Bond, ett gemensamt monetärt instrument för att mobilisera regionens gigantiska ackumulerade utländska valutareserver på ett produktivt sätt (15).

Genom att försvaga Japans regionala ansträngningar stärkte USA oavsiktligt Kinas strategiska position. Den regionala ekonomiska integration som tidigare leddes av Japan, sker nu under kinesiskt överinseende.

Kina, som tack vare valutakontrollerna skyddades från de direkta effekterna av 1997 års kris, har sedan sent 1990-tal varit centrum för de regionala integrationssträvandena. Detta reflekterar Japans förlorade initiativ under 1990-talet och den fortsatta dynamiken i den kinesiska ekonomin – 7,8 % tillväxt 2002 och 8 till 9 % tillväxt av BNP 2003. Det framhäver också Kinas geopolitiska intresse av att säkra en framtida central position i Östasien.

Under 2001 introducerade de kinesiska myndigheterna regionala frihandelsområden med Syd- och Nordöstasien, vilka sägs vara klara 2010; förhandlingarna om dessa pågår. I kontrast till världshandelns utförsåkning har handeln och investeringsflödena mellan Kina och resten av Asien ökat starkt. Detta har varit en bidragande faktor till Sydöstasiens återhämtning efter krisen. Exporten från ASEAN (Association of South East Asian Nations) till Kina steg med 55 procent under första halvan av 2003 till 20 miljarder dollar av 70 miljarder dollar. I själva verket har Asiens regionala handel med Kina ökat mycket snabbare än Asiens handel med USA. Japans import från Kina överstiger redan den från USA, och japansk export till Kina har ökat stadigt. Denna tendens är också tydlig i den bilaterala handeln mellan Sydkorea, Thailand, Malaysia och Singapore (16).

Dessa tendenser innebär att vi nu ser de första stegen i uppbygget av en kinesisk regional politisk ekonomi. För Kina är detta fördelaktigt: med tiden kommer handelsberoendet av den amerikanska marknaden att reduceras och Kinas sårbarhet för yttre påtryckningar eller chocker att minska. Det skapar också nät av ömsesidigt beroende mellan resten av Asien och Kina, en buffert mellan Kina och Väst.

För resten av regionen blir följderna mera tvetydiga. Japan, det överlägset ledande landet i teknologiskt och ekonomiskt hänseende, befinner sig nu i kapplöpning med Kina om regionalt ekonomiskt inflytande, även om Japans storföretag investerar mer än någonsin i Kina. Denna kapplöpning kan gynna de sydöstasiatiska länderna, som knappast vill byta ett strategiskt beroende av USA mot ett av Kina. Med tanke på inriktningen av deras produktion och trånga specialisering i mindre vinstgivande branscher (elektronik, textil), representerar Kina en stor utmaning för utvecklingsländerna i regionen.

Den japanska regionalismen gav upphov till en ytlig snarare än en djupgående modernisering i Sydöstasien. Med tanke på den skarpa kontrasten mellan utvecklade länder (Japan, Sydkorea, Taiwan och Singapore) och mindre utvecklade (Malaysia, Thailand, Indonesien och Vietnam), och på mellanstatlig rivalitet, ligger ett sammanhängande asiatiskt regionalsystem långt bort. Men de långsiktiga tendenserna pekar mot ett sådant. Detta är ett strukturellt fenomen, som kan jämföras med framväxten av USA som den mest betydande ekonomiska makten, en process som avbröts men som inte stoppades av den Stora depressionen. Som bråket kring yuanen visar, kommer det att krävas en kopernikansk revolution i Väst för att acceptera detta faktum på ett älskvärt sätt.

Noter

1. Senators urge Treasury to take action to get China to float its currency
2. Fed’s calls for yuan float grow louder, International Herald Tribune, Paris, 17 juli 2003.
3. Meredith Woo-Cumings, East Asia’s American Problem i Past As Prelude, Westview Press, Boulder, Colorado, 1993.
4. Se Claude Pottier, Les multinationales et la mise en concurrence des salariés, l’Harmattan, Paris, 2003.
5. Giovanni Arrighi, The Long Twentieth Century, Verso, London, 1994.
6. Citerat av Richard Katz, The System that Soured: The Rise and Fall of the Japanese Economic Miracle, M E Sharpe, 1998. Européer har uttryckt liknande uppfattningar. 1991 sade den franska premiärministern Edith Cresson, i brett publicerade olyckliga anmärkningar, att Japan var ett hermetiskt slutet system som önskade erövra världen.
7. Dito.
8. Chalmers Johnson, Blowback: the Costs and Consequences of American Empire, Metropolitan Books, New York, 2000.
9. Citerat av Chalmers Johnson, dito.
10. Donald K Emmerson, Americanising Asia, Foreign Affairs, New York, maj-juni 1998.
11. Alan Greenspan, tal vid de amerikanska tidningsutgivarnas årliga konvent, Washington, 2 april 1998.
12. Immanuel Wallerstein, America and the World: The Twin Towers as Metaphor, Charles R Lawrence II Memorial Lecture, Brooklyn College, 5 december 2001.
13. Bernard K Gordon, A High-Risk Trade Policy, Foreign Affairs, New York, juli/augusti 2003.
14. Daniel Lian, Mr Thaksin’s role in the East-West Dichotomy, Morgan Stanley Economic Trends Reports, 25 juli 2003. (Text på japanska)
15. Japan och Kina har 900 miljarder dollar i utländska valutareserver (560 miljarder respektive 340 miljarder), huvudsakligen i amerikanska statsobligationer. Om andra östasiatiska länder medräknas, stiger siffran säkert till en biljard dollar. Östasien är den primära finansiella källan till USA:s skuld.
16. Bernard K Gordon, se ovan.