Nya Arbetartidningen

Idag, snart tre och ett halvt år efter att Sverige blev medlem i EU, måste vi konstatera att ja-sidan – EU-anhängarna – hade rätt.

Moderatledaren Carl Bildt skrev flera år före folkomröstningen att "det ligger ett krav på något av ett systemskifte inprogrammerat i hela den process som ska ta oss in i EG, och det alldeles oavsett om vi öppet vågar erkänna det eller ej."

Peter Wallenberg uttalade att "EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna för Sverige på 100 år – ja, kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom offentlig sektor, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen."

Den som ser sig om i dagens Sverige kan lätt konstatera att Bildt och Wallenberg hade rätt. Massarbetslösheten och den sociala nedrustningen, privatiseringarna av den offentliga sektorn och den allmänna nyliberaliseringen av det svenska samhället är i allt väsentligt resultat av en ekonomisk politik som dikteras från Bryssel.

Samtidigt fortsätter regeringen att anpassa Sverige till EU:s valutaunion, EMU. Det innebär att prisstabiliteten ska överordnas alla andra ekonomisk-politiska mål – i strid med vad socialdemokraterna själva beslutade på sin kongress och i konflikt med folkmajoritetens vilja.

Ekonomiprofessorn Anders Åslund menar att euron, den planerade gemensamma EU-valutan, kommer att innebära en "jättelik liberalisering" och att "det europeiska ekonomiska systemet kommer att bli betydligt mer likt det amerikanska än dagens nattståndna socialdemokratiska reglerings- och transfereringssystem". Åslund förutskickar att euron "under seklets sista år" kommer att bli "den gravklocka som ringer ut socialdemokratins halvsekel."

EMU-anpassningen fortgår alltså, utan att det svenska folket fått möjlighet att säga vad vi tycker om projektet. Regeringens linje i EMU-frågan verkar vara att vänta ut den EU-kritiska opinionen för att Sverige utan problem ska kunna anslutas vid ett senare tillfälle.

Fnaska för väljarna

Socialdemokraten Harry Schein hävdade före folkomröstningen att det var mer demokratiskt att lämna över den politiska makten till byråkratin i Bryssel, eftersom den inte behöver "fnaska för väljarna". Schein menade att "folk i allmänhet" inte är "mogna att fatta beslut i vissa frågor".

Volvochefen P.G. Gyllenhammar var anhängare av EU "som ett naturligt skydd mot våra egna politiker".

Även i detta avseende har EU-anhängarna fått rätt. Sedan EU-inträdet är demokratin, folkstyret, satt på undantag. I mångt och mycket har klockan vridits tillbaka till tiden före Sveriges demokratisering.

För det första: demokratin uppfattas allt oftare som ett problem av det politiska etablissemanget. Kraven på effektivitet och handlingskraft anses viktigare än att besluten fattas demokratiskt. EU-medlemskapet har flyttat makt från politiken till marknaden.

För det andra har EU-medlemskapet flyttat makt från Sverige till Bryssel och de andra EU-metropolerna. Den folkvalda riksdagen saknar reellt och formellt inflytande över de lagar och regler som EU beslutar om – och som sedan också gäller som svensk lag. Riksdagen kan heller inte anta ett beslut som går emot EU:s fördrag och lagar. Om vi gör det kan Sverige ställas inför EU-domstolen i Luxemburg.

I den nuvarande debatten om EMU vädras återigen antidemokratiska åsikter.

Ekonomen Johan Lybeck vill att Sverige ska anslutas till valutaunionen så snart som möjligt, därför att politiken på EU-nivå "förs mer skickligt och av mer kvalificerade politiker än den nationella politiken".

Och folkpartisten Carl B. Hamilton gratulerade i början av mars de svenska medborgarna till att de skulle bli "mindre beroende av sina politiker" när beslutet att släppa den demokratiska kontrollen av Riksbanken togs. Enligt Hamilton är det den "viktigaste reformen" under efterkrigstiden, och han välkomnade att socialdemokraterna äntligen "givit upp sitt motstånd".

Utveckla Sverige på våra villkor

Alternativet till den avdemokratisering och marknadsliberalisering som EU innebär är att utveckla Sverige på våra egna villkor.

Vi finner oss inte i att medborgarrätt – precis som före den allmänna rösträttens införande – återigen heter pengar.

Vi finner oss inte i att byråkrater och jurister i Bryssel och Luxemburg – inte svenska folkets valda företrädare i riksdagshuset här i Stockholm – ska bestämma vilka lagar som ska gälla i vårt land.

Det enda sättet att återuppbygga den svenska välfärdsmodellen och vinna tillbaka den demokratiska makten är att återupprätta ett självständigt Sverige. Det vill säga att Sverige frigörs från Europeiska unionen.

Gösta Torstensson