Nya Arbetartidningen

Irak - ett testfall

Kategori: 2003/2, Irakkriget

Detta är en intervju med Noam Chomsky den 21 mars av V.K. Ramachandran för den indiska tidningen Frontline.

V.K. Ramachandran: Innebär den nuvarande aggressionen mot Irak en fortsättning av USAs internationella politik under senare år eller ett kvalitativt nytt stadium i denna politik?

Noam Chomsky: Den innebär en signifikativt ny fas. Den saknar inte föregångare, men inte desto mindre signifikativt ny.

Man ska se på detta som en provkörning. Irak betraktas som ett extremt lätt och totalt försvarslöst mål. Det antas, förmodligen korrekt, att samhället kommer att kollapsa, att soldaterna kommer att promenera in och att USA kommer att ta över kontrollen, och att den kommer att tillsätta en regering efter sitt val liksom upprätta militära baser. Sedan kommer den att fortsätta med svårare fall. Nästa kan bli den andinska regionen, det kan bli Iran, det kan bli något annat.

Det här är ett prov som går ut på att försöka etablera vad USA kallar en ”ny norm” för internationella relationer. Den nya normen är ”preventivkriget”. Notera att nya normer bara etableras av USA. När till exempel Indien invaderade Östpakistan (nuvarande Bangladesh – översättarens anm.) för att göra slut på fruktansvärda massakrer, grundlades ingen ny norm för humanitära interventioner, eftersom Indien var fel land, och dessutom motsatte sig USA energiskt denna aktion.

Detta är inget krig i självförsvar; det finns en avgörande skillnad. Krig i självförsvar är skäliga, det betyder till exempel att om plan flyger över Atlanten för att bomba USA, har USA rätt att skjuta ner dem även innan de fäller sina bomber, och har även rätt att angripa deras baser. Krig i självförsvar är ett svar på en pågående eller nära förestående attack.

Doktrinen om preventivkriget är helt annorlunda: den hävdar att USA – på egen hand, eftersom inget annat land har den rätten – har rätt att anfalla vilket annat land som helst som USA anser utgöra ett potentiellt hot. Om USA alltså, av vilket skäl som helst, hävdar att någon vid något tillfälle kan komma att hota USA, så kan USA angripa dem.

Doktrinen om preventivkriget formulerades uttryckligen i den nationella säkerhetsstrategin (National Security Strategy) i september. Det sände rysningar runt i världen, inbegripet det amerikanska etablissemanget, inom vilket, vågar jag påstå, oppositionen mot kriget är ovanligt stark. Vad den nationella säkerhetsstrategin faktiskt säger är att USA tänker styra världen genom militär styrka, vilken är det område – det enda område – där USA är överlägset. Dessutom tänker USA göra det på obestämd tid, därför att om det dyker upp en potentiell utmaning mot USAs dominans, så kommer USA att eliminera detta innan det förvandlas till ett hot.

Det här är första gången doktrinen prövas. Om det lyckas enligt dessa förutsättningar, vilket det förmodligen gör, eftersom målet är så försvarslöst, då kommer internationella jurister och västerländska intellektuella och andra att börja tala om en ny norm för internationella relationer. Det är viktigt att driva igenom en sådan norm, om man ska kunna härska i världen genom militär styrka under förutsägbar framtid.

Det saknas inte liknande fall, men det är extremt ovanligt. Jag ska nämna ett liknande fall bara för att visa hur snävt spektrat är. 1963 höll Dean Acheson, som var en mycket respekterad äldre statsman och en grå eminens inom Kennedyadministrationen, ett viktigt tal till The American Society of International Law, i vilket han rättfärdigade USAs attacker mot Kuba. Kennedyadministrationens angrepp på Kuba var internationell terrorism i stor skala och ekonomisk krigföring. Valet av tidpunkt var intressant – det var alldeles efter missilkrisen, då världen var mycket nära det slutliga kärnvapenkriget. I sitt tal sade Acheson ungefär att det inte kunde uppstå några ”lagliga invändningar” när USA besvarar ett hot mot dess ”makt, ställning eller prestige”.

Detta är också vad Bushdoktrinen hävdar. Även om Acheson var en viktig person, har hans uttalande inte varit officiell regeringspolitik under efterkrigstiden. Det har nu förvandlats till officiell politik och åskådliggörs nu för första gången. Det syftar till att skapa ett prejudikat för framtiden.

Sådana ”normer” etableras bara när en västerländsk makt gör någonting, inte när andra gör det. Detta är en del av den västerländska kulturens djupa rasism, som går tillbaka till århundraden av imperialism och ligger så djupt att den är omedveten.

Så jag tror att detta är ett viktigt nytt steg, och att det också är avsikten.

Ramachandran: Innebär det också en ny fas i så motto att USA inte förmått uppbåda stöd från andra?

Chomsky: Det är inte nytt. I fallet Vietnamkriget till exempel försökte USA inte ens vinna internationellt stöd. Men du har rätt i att det är ovanligt. Detta är ett fall där USA av politiska skäl var tvingat att försöka påtvinga världen sin uppfattning och misslyckades, vilket är ganska ovanligt. Vanligtvis faller världen undan.

Ramachandran: Representerar det alltså ”diplomatins misslyckande” eller en omvärdering av själva diplomatin?

Chomsky: Jag skulle inte kalla det diplomati alls – det är misslyckat tvång.

Jämför med det första Gulfkriget. Inför det första Gulfkriget tvingade USA Säkerhetsrådet att acceptera USAs position, trots att stora delar av världen motsatte sig den. NATO gav sitt stöd, och det enda land som inte gjorde det, Jemen, straffades snabbt och hårt.

I vilket som helst juridiskt system, som man tar seriöst på, betraktas beslut som tas under tvång som ogiltiga, men i de mäktigas internationella affärer är påtvingade beslut fint – det kallas diplomati.

Det intressanta i detta fall är att tvång inte hjälpte. Det fanns länder – i själva verket de flesta av dem – som envist höll fast vid den uppfattning som majoriteten av deras folk hade.

Det mest dramatiska fallet är Turkiet. Turkiet är ett sårbart land, sårbart för USAs bestraffningar och lockbeten. I alla fall höll den nya regeringen, till allas förvåning tror jag, fast vid den position som 90 procent av folket företrädde. Turkiet fördöms bittert i USA för detta, precis som Frankrike och Tyskland bittert fördöms för att de intog samma position den överväldigande majoriteten av deras folk. De länder som lovordas är länder som Italien och Spanien, vars ledare gick med på att följa Washingtons order i opposition mot kanske 90 procent av deras folk.

Detta är ännu ett nytt steg. Jag kan inte komma på något annat fall där hat och förakt för demokratin öppet har deklarerats, inte bara från regeringen, utan även från liberala kommentatorer och andra. Det finns nu en hel litteratur som försöker förklara varför Frankrike, Tyskland – ”det gamla Europa” – och Turkiet och andra försöker underminera USA. Det är obegripligt för förståsigpåarna att de gör så för att de tar demokratin på allvar och anser att när en överväldigande majoritet av folket har en uppfattning, så bör en regering följa den.

Detta är verkligen förakt för demokratin, precis som det som hänt i FN innebär ett totalt förakt för det internationella systemet. Faktum är att det nu förekommer uppmaningar – från Wall Street Journal, folk i regeringen och andra – att avveckla FN.

Fruktan för USA runtom i världen är enorm. Den är så extrem att den till och med diskuteras i etablerade media. Huvudartikeln i det kommande numret av Newsweek handlar om varför världen är så rädd för USA. The Post hade en huvudartikel om detta för några veckor sedan.

Naturligtvis ses detta som världens fel, att det är någonting fel med världen, något som vi måste ta itu med, men också som någonting vi måste inse.

Ramachandran: Idén att Irak representerar ett tydligt och aktuellt hot har förstås ingen substans alls.

Chomsky: Ingen fäster någon vikt vid denna anklagelse, utom, intressant nog, folket i USA.

De senaste månaderna har propagandan i regeringstrogna media uppnått spektakulära framgångar, mycket påtagliga i galluparna. Internationella opinionsundersökningar visar att stödet för kriget är högre i USA än i andra länder. Detta är emellertid ganska missledande, för vid närmare granskning finner man att USA också är olikt resten av världen i ett annat avseende. Sedan september 2002 är USA det enda land i världen där 60 procent av befolkningen tror att Irak är en överhängande fara – något som inte ens folk i Kuwait eller Iran tror.

Dessutom tror omkring hälften av befolkningen att Irak bär ansvaret för angreppen på World Trade Centre. Detta har hänt efter september 2002. Efter den 11 september-attacken var siffran faktiskt omkring tre procent. Regeringstrogna medias propaganda har lyckats höja det till omkring 50 procent. Om nu folk verkligen tror att Irak har genomfört större terrorattacker mot USA och planerar att göra det igen, ja då kommer folk att stödja kriget.

Detta har som sagt inträffat efter september 2002. Det var i september 2002 regeringsmedias kampanj började och också då mellanvalskampanjen började. Bushadminstrationen skulle ha lidit ett förödande nederlag om sociala och ekonomiska frågor hade stått i fokus, men den lyckades undertrycka dessa till förmån för säkerhetsfrågor – och folk kryper ihop under maktens paraply.

Det var precis så landet styrdes på åttiotalet. Kom ihåg att det är nästan samma människor nu som de som satt i Reaganadministrationen och Bush seniors administration. Under hela 80-talet genomdrev de en inrikespolitik som var mycket skadlig för folket, och som vi vet från omfattande gallupundersökningar att folk motsatte sig. Men de lyckades hålla kontrollen genom att skrämma folk. Så den nicaraguanska armén stod bara två dagsmarscher från Texas, och från flygbasen i Grenada kunde ryssarna bomba oss. Det var det ena efter det andra, varje år, allting lika löjligt. Reaganadministrationen proklamerade faktiskt nationellt nödläge 1985 på grund av det hot Nicaraguas regering utgjorde mot USAs säkerhet.

Om någon hade sett det här från Mars skulle han inte ha vetat om han skulle skratta eller gråta.

De gör exakt samma sak nu, och kommer förmodligen göra någonting liknande under presidentkampanjen. De måste ha en ny drake att dräpa, för om administrationen låter inhemska frågor dominera så kommer den få stora problem.

Ramachandran: Du har skrivit att detta anfallskrig får farliga konsekvenser vad gäller internationell terrorism och hotet om kärnvapenkrig.

Chomsky: Jag kan inte påstå att min åsikt är särskilt originell. Jag citerar bara CIA och andra underrättelsetjänster och praktiskt taget varenda specialist på internationella relationer och terrorism. Foreign Affairs, Foreign Policy, studien från American Academy of Arts and Sciences, och på högsta nivå Hart-Rudman-kommissionen om terroristhot mot USA, är alla överens om att detta troligen kommer att leda till mer terrorism och spridning av massförstörelsevapen.

Skälet är enkelt: delvis hämnd, delvis bara självförsvar.

Det finns inget annat sätt att skydda sig från USAs attacker. I själva verket har USA varit mycket tydliga på denna punkt, och världen har lärt en extremt ful läxa.

Jämför Nordkorea och Irak. Irak är försvarslöst och svagt: faktiskt den svagaste regimen i regionen. Samtidigt som ett fruktansvärt monster styr landet så utgör det inget hot mot någon annan. Nordkorea utgör däremot ett hot. Men Nordkorea attackeras inte, och det av ett enkelt skäl: det har avskräckningsvapen. Det har dragit ihop artilleri riktat mot Söul, och om USA angriper Nordkorea kan det ödelägga stora delar av Sydkorea.

Det USA säger till världens länder är: om ni är försvarslösa kommer vi att angripa er när vi vill, men om ni har avskräckningsmedel, kommer vi att avstå, eftersom vi bara angriper försvarslösa mål. Med andra ord säger USA till andra länder att det är bäst att de utvecklar ett terroristnätverk eller avskräckningsvapen eller något annat tillförlitligt avskräckningsmedel. Om inte riskerar de ett ”preventivkrig”.

Bara av det skälet kommer detta krig förmodligen leda till spridning av både terrorism och massförstörelsevapen.

Ramachandran: Hur tror du USA kommer att hantera de mänskliga – och humanitära – konsekvenserna av detta krig?

Chomsky: Ingen vet, naturligtvis. Det är därför som hederliga och anständiga människor inte tar till våld – för att man helt enkelt inte vet.

De hjälporganisationer och medicinska grupper som arbetar i Irak har påpekat att konsekvenserna kan bli mycket allvarliga. Alla hoppas att så inte blir fallet, men det kan påverka miljoner människor. Att använda våld när det finns ens en möjlighet till detta är kriminellt.

Det pågår, alltså sedan före kriget, en humanitär katastrof. Enligt konservativa beräkningar har tio års sanktioner dödat hundratusentals människor. Om det fanns någon heder skulle USA betala skadestånd bara för sanktionerna.

Situationen liknar bombningarna av Afghanistan, som du och jag talade om när de inleddes. Det var tydligt att USA aldrig skulle undersöka följderna av dem.

Ramachandran: Eller investera de pengar som behövdes.

Chomsky: Just det. För det första har frågan aldrig ställts, så ingen har någon föreställning om vilka konsekvenserna blev för större delen av landet. För det andra kommer det nästan inga pengar in i landet. Slutligen är det inte nyheter längre och ingen kommer längre ihåg det.

I Irak kommer USA att visa upp en humanitär återuppbyggnad och installera en föregivet demokratisk regim, vilket innebär att den följer Washingtons order. Sedan kommer USA att bortse från vad som händer och fortsätta med nästa land.

Ramachandran: Hur har media levt upp till ryktet som propagandainrättningar denna gång?

Chomsky: Just nu leder media hejarklacken för hemmalaget. Se på CNN, som är frånstötande – och likadant är det överallt. Detta kan man vänta sig i krigstid; media dyrkar makten. Mera intressant är vad som hände i mobiliseringen inför kriget. Det faktum att regeringens propaganda klarade av att övertyga folket att Irak är ett överhängande hot och att Irak var ansvarigt för den elfte september är en spektakulär prestation och åstadkoms, som jag sade, på fyra månader. Om man frågar folk i mediabranschen om detta, så säger de att ”Näe, det har vi aldrig sagt”, och det är sant, det gjorde de inte heller. Det påstods aldrig att Irak skulle invadera USA eller att Irak genomförde attacken mot World Trade Center. Det insinuerades bara, antydning efter antydning, och slutligen fick de folk att tro på det.

Ramachandran: Se på motståndet bara. Trots propagandan, trots förtalet av FN, så har de inte lyckats helt.

Chomsky: Man vet aldrig. FN befinner sig i en mycket svår position. USA kanske tar ett initiativ för att avveckla organisationen. Jag tror egentligen inte det, men åtminstone minska dess roll, därför att om FN inte lyder order, vilken nytta gör då FN?

Ramachandran: Du har sett motståndsrörelser mot imperialismen under en längre tid – Vietnam, Centralamerika, det första Gulfkriget. Vilka är dina intryck av styrkan och djupet i det nuvarande motståndet mot USA:s aggression? Vi gläds mycket över den ovanligt stora mobiliseringen i hela världen.

Chomsky: Helt riktigt, vi har inte sett något liknande. Oppositionen i hela världen är enorm och utan motstycke, och detsamma gäller USA. Igår deltog jag till exempel i en demonstration i centrala Boston, alldeles vid Boston Common. Det är inte första gången jag är där. Första gången jag deltog i en demonstration där jag skulle tala var i oktober 1965. Det var fyra år efter att USA hade börjat bomba Sydvietnam. Halva Sydvietnam hade förstörts och kriget hade utvidgats till Nordvietnam. Vi kunde inte genomföra en demonstration, eftersom den attackerades fysiskt, huvudsakligen av studenter, med stöd av den liberala pressen och radion, som fördömde dessa människor som vågade protestera mot ett amerikanskt krig.

Den här gången var det en massiv protest innan ens kriget officiellt hade startat och en gång till när det startade – och inga motdemonstranter. Det är en radikal skillnad. Och om det inte var för den rädsla jag nämnde skulle det vara mycket mer opposition. Regeringen vet att den inte kan genomföra en längre tids aggression och ödeläggelse som i Vietnam, därför att folk inte kommer att tolerera det.

Det finns bara ett sätt att utkämpa ett krig nu. Först av allt, utse en mycket svagare fiende, en som är försvarslös. Använd propagandamaskineriet för att sedan blåsa upp fienden som att den tänker begå en aggression eller att den utgör ett överhängande hot. Sedan behöver man en snabb seger. Ett viktigt dokument, som läckte från den första Bushadministrationen 1989, beskrev hur USA skulle föra krig. Det sade att USA måste bekämpa mycket svagare fiender och att segern måste bli snabb och avgörande, eftersom allmänhetens stöd annars skulle försvinna. Det är inte längre som under sextiotalet, då ett krig kunde föras under flera år utan någon som helst opposition.

På många sätt har sextiotalets och de följande årens aktivism gjort världen, inklusive detta land, mycket mera civiliserad på många områden.

Översättning: Per-Åke Lindblom