Nya Arbetartidningen

Inter-imperialistiska konflikter

Vi publicerar i detta nummer ett block på tre artiklar som i tur och ordning behandlar USA, Kina och Ryssland, men som i grund och botten handlar om världsläget.

Marxist-leninister brukade, inspirerade av Kinas Kommunistiska Parti, tala om fyra grundläggande motsättningar i världen, nämligen den mellan proletariat och borgerskap i de imperialistiska länderna, den mellan de imperialistiska länderna och de förtryckta staterna, nationerna och folken, den mellan de imperialistiska länderna och slutligen den mellan de imperialistiska länderna och de socialistiska.

Om vi använder detta schema idag, ser vi att motsättningen mellan det imperialistiska lägret och det socialistiska saknar betydelse, helt enkelt för att det inte finns några socialistiska länder längre. Det finns ett fåtal stater som leds av partier som kallar sig kommunistiska, alltifrån Kuba, Kina, Vietnam till Nordkorea. De är alla egentligen statskapitalistiska, även om det naturligtvis är skillnad mellan en relativt progressiv statskapitalistisk stat som Kuba och karikatyren Nordkorea.

Den grundläggande motsättningen mellan proletariat och borgerskap i de utvecklade kapitalistiska länderna i väst består naturligtvis, men kampens nivå idag är låg. Det beror på flera faktorer: den rena tillverkningsindustrin i väst har minskat och därmed andelen arbetare som är sysselsatta i denna sektor. Klassmedvetenheten har ännu inte hunnit i fatt de växande manschettproletära skikten. Dessutom har reformisterna – socialdemokrater och f.d. sovjetkommunister – fullständig hegemoni inom arbetarrörelsen. Den som vill uppleva intensiva klasstrider idag måste söka sig till Sydostasien, som har genomgått en snabb industrialisering, eller till Sydamerika. Men även denna mer militanta arbetar- och bonderörelse saknar revolutionär ledning.

Den grundläggande motsättningen mellan de imperialistiska länderna och de förtryckta staterna, nationerna och folken har idag sin brännpunkt i Israel-Palestinakonflikten. Ingenstans kolliderar intressena så tydligt som i Israel-Palestina. Den israeliska ockupationen av de palestinska områdena förutsätter ett stöd från den viktigaste imperialistmakten av idag, USA. Palestinierna, som till nöds kan acceptera staten Israel, kommer aldrig att acceptera en israelisk ockupation av Västbanken och Gaza. Palestinierna kommer aldrig att upphöra med kampen. Om Israel fortsätter på den inslagna vägen med att stjäla ännu mer palestinskt land och stycka upp Västbanken och Gaza i bantustans, står Israel förr eller senare inför valet att fördriva palestinierna eller inte. Ett viktigt problem för palestinierna är att de inte kan räkna med något egentligt stöd från de närliggande arabstaterna.

Den förra motsättningen är sammantvinnad med både den första och den fjärde grundläggande motsättningen. Det finns inget socialistiskt land, som idag kan ge Palestinas folk ett helhjärtat stöd; det finns inget annat imperialistiskt land som idag öppet vågar trotsa USA, Israels främste uppbackare, genom att ge palestinierna ett substantiellt stöd. I samband med Irakkriget utkristalliserades emellertid en tänkbar framtida allians mot USA bestående av EU:s kärnländer, Tyskland och Frankrike, samt Ryssland och Kina. Dessa länder blockerade tillsammans USA:s möjligheter att få säkerhetsrådets sanktion för angreppskriget mot Irak. Var en och för sig är de en munsbit för USA, men tillsammans är de ett hot mot USA:s hegemoniplaner.

Det har diskuterats vilka som var USA:s egentliga motiv bakom angreppet mot Irak. Minst lika viktigt som kontrollen av Iraks oljetillgångar var motivet att visa alla potentiella imperialistiska rivaler var ”skåpet skulle stå”. Man måste komma ihåg att 70-talets beskrivning av USA som ”en supermakt på nedgång” fortfarande är giltig. Det spelar ingen roll att 70-talets ”supermakt på uppgång”, Sovjetunionen, inte längre existerar. Sovjetunionen föll hop därför att de sovjetiska socialimperialisterna spände bågen för hårt, dvs. genomförde en militär upprustning som saknade täckning i ekonomiska resurser.

USA:s andel av världens BNP har konstant minskat sedan andra världskriget, och inget kan hejda denna långsiktiga utveckling. Militär styrka beror ytterst på vilken eldkraft ett land kan finansiera. När USA i allt större utsträckning använder militära maktmedel – i f.d. Jugoslavien, Afghanistan och Irak – för att driva igenom sina långsiktiga intressen, är det inte ett uttryck för styrka – utan för desperation inom delar av den amerikanska härskande klassen.

Den amerikanska offensiven leder ofelbart till att USA skaffar sig fler fiender och att potentiella imperialistiska rivaler måste enas sinsemellan för att stå emot, eftersom deras egna vitala intressen är hotade.

Vilka är då rivalerna i dagsläget? EU, Japan, Ryssland och Kina. EU är en ekonomisk supermakt, men politiskt och militärt svagt. Den politiska splittringen i Europa mellan blocket kring Tyskland-Frankrike och de mer USA-vänliga staterna är en viktig hämmande faktor. Japan är liksom EU en ekonomisk gigant, men också politiskt och militärt svagt. Ryssland kan inte mäta sig med det forna Sovjetunionen i militär styrka, men försöker nu frenetiskt återta förlorat inflytande i de forna sovjetrepublikerna. Dessutom genomgår Ryssland en ekonomisk upphämtning. Den stat som har den bästa utvecklingspotentialen är Kina, vars ekonomi utvecklas mycket snabbt. Om den kinesiska ekonomiska tillväxten fortsätter så kommer Kina att vara i kapp USA tidigast 2025, senast 2050. Betecknande nog är Kina den rival som USA fruktar mest. Den kinesiska ledningen agerar också mycket försiktigt i utrikespolitiken.

Rivaliteten mellan de olika imperialistiska staterna kommer att öka de kommande decennierna. Det kan inte vara vår önskan att USA:s hegemoni ska ersättas av någon annan supermakts hegemoni. Detta kvittar lika. Däremot öppnar den interimperialistiska rivaliteten dörren för maktpolitiska tomrum på samma sätt som rivaliteten mellan USA och Sovjet skapade ett svängrum för en tredje väg. Aggressiva imperialistmakter tvingar också fram folkligt motstånd, revolutioner och nationella befrielsekrig, såsom USA gjorde i Vietnam och Sovjet i Afghanistan. Det är ingen tillfällighet att USA:s aktier bland mannen på gatan i arabvärlden har sjunkit drastiskt efter Afghanistan- och Irakkrigen.

Revolutioner och befrielsekrig kommer att stå på dagordningen igen. På lång sikt är framtiden alltid ljus.