Nya Arbetartidningen

Globaliseringen inför rätta, del 2

Kategori: Anti-globaliseringen, 1999/2, David McNally

 

De senaste femton till tjugo åren har det firade, asiatiska ”mirakelområdet” upplevt en enorm tillväxt av arbetarklassens storlek och stora framgångar i fråga om arbetarklassens självständiga organisering och kamp i hela regionen. I hela Syd, eller de så kallade utvecklingsländerna, ökade enbart antalet industriarbetare från omkring 285 miljoner 1980 till över 400 miljoner 1994 – större delen av denna tillväxt var koncentrerad till Asien. Under samma period började kvinnor i Asien i stort antal att lönearbeta. Idag utgör kvinnorna 42 procent av alla lönearbetare i regionen och utgör ofta den överväldigande majoriteten i nyckelindustrier som textil, elektriska artiklar och elektronik. Därtill kom att den fackliga organisationsgraden ökade kraftigt under åttiotalet. Från 1987 till 1989 ökade till exempel antalet fackligt organiserade arbetare med 27 procent i Bangladesh, med 38 procent i Filippinerna och med hela 100 procent i Sydkorea. Från 1986 till 1989 ökade samma antal med mer än 50 procent i Taiwan.

Militanta kampformer

Men det är inte bara antalet som räknas. Arbetarklassen i hela Ostasien har också utvecklat former av militans och självständig organisering som ofta förvisar arbetarrörelsen i väst till skamvrån. Ofta har unga kvinnor befunnit sig i främsta frontlinjen i dessa strider. Och i många fall har dessa rörelser inbegripit nya, självständiga fackföreningar och fackförbund som förkastar de äldre statstolererade och statsreglerade fackföreningarnas klassamarbete. I Taiwan uppstod 1998 en ny facklig centralorganisation bestående av självständiga fackföreningar, medan en annan bildades i Sydkorea 1995. Under samma tid har fackliga organisationer som Nationella Textilarbetarefackföreningen (National Garment Workers Union) i Bangladesh och Centrum för Indonesisk Arbetarkamp (Center for Indonesian Labor Struggle) lett viktiga strider i dessa länder.

Indonesien är helt klart ett kritiskt fall med tanke på framväxten av det politiska missnöje som ledde till ett studentlett uppror, som avsatte diktatorn Suharto. (Denne kom till makten 1965 genom en blodig kupp, varvid minst en halv miljon vänsteranhängare mördades). En avgörande roll i den gatumobilisering som ledde till Suhartos fall spelades av det förbjudna Folkets Demokratiska Parti (People´s Democratic Party – PRD) och dess allierade i Studenter i solidaritet för demokrati i Indonesien (Students in Solidarity for Democarcy in Indonesia – SSDI). Typiskt nog stödjer PRD, vars anhängare är unga radikala demokrater, självständighet för Östtimor, som invaderades av Suharto med stöd av USA 1975. Och under upproret mot Suharto utmärkte sig PRD genom att gå emot attackerna på ”våra kinesiska systrar och bröder” som en taktik som ”enbart kommer att försvaga vår kamp och gynna Suharto” (uttalande från PRD, 14 maj 1998). Radikalt demokratiska perspektiv som dessa härdade en rörelse, vars mod i sanning var inspirerande, alltmedan studenterna genomförde månader av dagliga protester, inklusive hungerstrejker, demonstrationer och ockupationer mitt framför påkbeväpnade poliser och soldater som avfyrade tårgas som senare ersattes av kulor (och dödade ett antal studenter) under Suhartos sista dagar vid makten.

Indonesien

De flesta som kommenterade händelserna i Indonesien upptäckte emellertid inte att en liten men militant arbetarrörelse hade framträtt jämsides med den ungdoms- och studentbaserade rörelsen under de senaste åren. Den förbjudna Centrum för Arbetarkamp (PBBI), med anknytning till PRD, ledde till exempel en strejk som omfattade 13 000 beklädnadsarbetare i Bogor i juli 1995. I juli 1997 ledde PBBI 20 000 i strejk och proteströrelser i Surabaya. Och i oktober 1997, då den ekonomiska krisen ledde till rykten om IMF-dikterade uppsägningar, organiserade PBBI en strejk som omfattade 16 000 arbetare i den statliga flygfabriken i Bandung.

Detta kan verka som småsaker. Men i ljuset av polisens och militärens förtryck är de indonesiska arbetarnas militanta fasthet minst sagt inspirerande. Och i kölvattnet av den folkliga rörelse som störtade Suharto vinner arbetarnas organisationer självtillit och blir medvetna om sin egen styrka. Under kampen mot Suharto anslöt sig vid flera tillfällen arbetarna och de fattiga i städerna till studenterna på gatorna. Arbetarnas protester har inte heller dämpats av det beslut som togs av den regering som följde på Suharto, nämligen att släppa fackföreningsledaren Muchtar Pakpahan. Arbetarna vid Garuda Airlines i Jakarta har strejkat. Detsamma har 50 000 arbetare i Maspion Corporation i Surabaya. Den största protestaktionen sedan Suhartos fall organiserades faktiskt av de strejkande i Maspion den 8 juni, då 10 000 arbetare demonstrerade och stötte ihop med polis i Surabaya.

Samtidigt strejkade transportarbetare i Jakarta mot spårvägsbolaget PPD och blockerade 73 busslinjer. Då strejken befann sig på sin höjdpunkt, demonstrerade över 9 000 arbetare utanför PPD:s kontor. Sådana aktioner ger hopp om att den radikala oppositionen bland unga i ökande utsträckning kommer att anta en klasskaraktär efter hand som arbetarnas organisationer ställer sig i spetsen för kampen mot fattigdom, uppsägningar och diktat från IMF.

Hoppet om detta är troligen störst i Sydkorea. I slutet av 80-talet svepte ett jordskalv fram inom arbetarklassen i Sydkorea. Från 1986 till 1990 fördubblades medlemsantalet i fackförbunden från en till två miljoner till följd av stora strejkvågor. Det klassiska vapnet i militant arbetarklasskamp – sittstrejken – blev allt vanligare. I industristäder som Mason och Changwon gjorde arbetarna uppror 1987–1988, då bolagens övergrepp mot kvinnor möttes av solidaritetsstrejker och en allians av 30 nya, oavhängiga fackförbund. Solidariteten var så imponerande, och den militanta hållningen så omfattande, att radikala arbetare beskrev Masan-Chawong som ”befriat område”. Efter bildandet av (det illegala) Koreas Sammanslutning av Fackförbund (KCTU) med mer än en halv miljon medlemmar, kom nya strejkvågor, mer omfattande än någonsin. Första omgången kom i december 1996. Redan i januari 1997 kom en strejkvåg som varade i en månad och omfattade 6 300 000 arbetare som protesterade mot nya inskränkningar av fackföreningsrättigheter och lagändringar som tillät massuppsägningar. På bara ett decennium har arbetarklassen i Sydkorea byggt en av de mest kampvilliga fackföreningsrörelserna i världen. Denna står nu inför stora utmaningar på grund av den pågående ekonomiska krisen.

Sydkorea

Den största utmaningen kom då valutafonden IMF ställde som villkor för ett biståndspaket på 57 miljarder dollar att regeringen i Sydkorea skulle genomföra massuppsägningar. Eftersom samma krav hade utlöst generalstrejker föregående år sammankallade regeringen ett möte mellan de tre parterna näringsliv, regering och fackföreningsrörelse.

Representanter för KCTU blev inviterade tillsammans med den mer moderata sydkoreanska landsorganisationen – KFTU. Till stor besvikelse för många fackföreningsaktivister undertecknade ledarna för KCTU den 6 februari 1998 ett avtal som mot beskedliga eftergifter godtog massuppsägningar och övriga villkor i IMF:s lånepaket. Inom några dagar gjorde rasande KCTU-delegater uppror. De avsatte ledarna som hade undertecknat avtalet och planerade en landsomfattande generalstrejk. Men bara några dagar senare drogs strejkvarslet tillbaka. De mest militanta insåg att de saknade uppbackning från medlemmarna.

Militanta arbetare i Sydkorea står nu inför ett dilemma. Omfattningen av den ekonomiska krisen har chockerat de flesta koreaner. Den nationella stoltheten har sårats djupt av att IMF kan diktera landets politik. Hundratusentals har svarat positivt på regeringens appell om att ge guld eller amerikanska dollar till statskassan. Det händer ofta att folk angriper bilar som tillverkats i utlandet. Mot bakgrund av denna patriotiska väckelse har aktivisterna i KCTU haft problem med att mobilisera folk mot den sydkoreanska staten och härskarklassen. Likväl är det denna uppgift som den radikala arbetarklassen står inför: att utveckla ett politiskt handlingsprogram som riktar sig både mot det internationella kapitalet (och dess instrument som IMF) och den koreanska härskarklassen. Mot den traditionella patriotism som den koreanska regeringen underblåser, måste de radikala sätta en anti-imperialism som har arbetarklasskaraktär och som kräver socialisering av ekonomin och arbetarkontroll över industrin.

Det förutsätter att man parallellt med den nya fackföreningsrörelsen kan utveckla en oavhängig politik för arbetarklassen. Det finns inga genvägar till målet. Utsikterna till ett omfattande motstånd försvagas av att uppsägningarna, och det ekonomiska sammanbrottet demoraliserar arbetarna och tar ifrån dem den självtillit som behövs för att kämpa. Försöket att höja den politiska nivån på kampen – att skapa en klassbaserad politisk opposition mot IMF och den lokala härskarklassen – är en skrämmande uppgift under sådana omständigheter. Men ett decennium av kamp har skapat en militant och kampvillig arbetarrörelse med tiotusentals uppoffrande fackföreningsaktivister. Och i denna situation med uppsägningar, ekonomisk kris, och fortsatt agitation för massaktion från tusentals militanta KCTU-medlemmar, finns det ett reellt hopp om att få till stånd ett motstånd inom arbetarklassen. Efter bakslaget tidigt på vintern har fackföreningarna på nytt visat sig förmögna att slå tillbaka. Omkring 120 000 arbetare i KCTU deltog den 27–28 maj 1998 i en strejk mot uppsägningar. Flera omfattande storstrejker planerades. Och i kölvattnet av den nämnda masstrejken tvingade arbetarna på bilfabriken KIA fram eftergifter efter tre veckors strejk mot lönesänkningar. Oavsett vilka kortsiktiga följder aktionerna får så kommer kampen mot den ekonomiska krisen och IMF:s hårda krav att stärka den militanta ledningen inom arbetarklassen.

En asiatisk modell för motståndet?

Arbetarklassen och de fattiga i hela Ostasien deltar nu i en våldsam kamp mot det internationella kapitalet. Ekonomiska och politiska strider av kolossal betydelse – matuppror, studentdemonstrationer för demokrati, arbetarstrejker mot uppsägningar – är mycket omfattande. Dessa strider är inte enkla. Men i smältdegeln efter det havererade ”asiatiska miraklet” skapas det motståndskrafter. De närmaste åren kommer att visa om motståndskrafterna klarar av att resa kamp mot det globala kapitalets härjningar.

Redan idag bör den starka militanta hållningen och den självständiga organiseringen bland ostasiatiska arbetare inge respekt. Unga kvinnor i strejk i textilfabriker i Bogor och elektronikindustri i Kuala Lumpur, flygfabriksarbetare i Bandung i strejk mot uppsägningar som påtvingats av IMF, tiotusentals arbetare i Surabaya i massdemonstrationer, KIA-arbetare i strejk i Sydkorea: Allt detta visar en arbetarklass som gör motstånd mot nedskärningar, privatisering, arbetslöshet och fattigdom. Ostasien har blivit ett nytt centrum för internationell klasskamp. Denna kamp kan leda till en ny ”asiatisk modell” – en modell för arbetarklassens motstånd mot kapitalistisk globalisering. Vi har mycket att lära av denna kamp. Och den förtjänar vår solidaritet och vårt stöd.

David McNally

Översättning: Per-Åke Lindblom

Noter:

Många av upplysningarna i detta avsnitt, och mycket av stoffet om fackföreningsrörelsen i Sydkorea, har jag hämtat från Kim Moodys bok ”Workers in a Lean World” (London: Verso 1997), sid. 202. Nyttiga källor förutom Moodys viktiga bok är Jeremy Seabrook: ”In the Cities of the South” (Verso, 1993) och Stephen Frenkel, red., ”Organized Workers in the Asia-Pacific Region” (Ithaca: ILR Press, 1993).