Fyrkantig analys av Kosovokonflikten
Kategori: Per-Åke Lindblom, 2000/1, Internationell politik övrigtI artikeln "Den humanitära fällan" i Clarté 3/1999 behandlar Henrik Skrak kriget på Balkan och i synnerhet Kosovokonflikten. Artikeln har i och för sig många förtjänstfulla sidor, men jag ska endast uppehålla mig vid de frågeställningar, där jag inte delar hans uppfattning. Den springande punkten i hans artikel framgår också av ingressen, i vilken det heter: "Kraftfullt försvar av noninterventionsprincipen är nu nödvändigt om vi ska kunna bekämpa amerikanska hegemonisträvanden."
Henrik Skrak hyllar det upprop, som publicerades i Aftonbladet den 29 mars och som samlade 178 namn för att senare samla ytterligare några tusen. Han skriver:
"Detta upprop hävdade noninterventionsprincipen med hänvisning till FN:s stadgar, och det fördömde NATO utan att samtidigt fördöma Jugoslavien eller kräva självbestämmande för Kosovo (sid. 20)." Han skriver senare (sid.21): "Den som hävdar att den humanitära interventionens rätt, hävdar att principen om nonintervention ska upphävas. Här föreligger en absolut valsituation. Så enkelt är det. Och så svårt …Ty för bara tio år sedan omfattades noninterventionsprincipen av vilken gråsosse eller hederlig liberal som helst. Idag försöker våra motståndare få denna sunda och fredliga inställning att framstå som extrem. Måtte de inte lyckas!"
Den s.k. humanitära interventionens rätt är naturligtvis bara en omskrivning för USA:s och dess allierades självpåtagna rätt att intervenera överallt, där deras intressen står på spel. Det betyder i praktiken att intervenera på Balkan, men inte i Turkiet till förmån för kurderna. Det betyder att negligera massakrerna i Ruanda och Burundi, eftersom det inte fanns något att vinna på en intervention. Men vad med noninterventionsprincipen? Finns det en noninterventionsprincip som står över klasskampen?
Under spanska inbördeskriget intervenerade Tyskland och Italien till förmån för Franco-sidan. Tyskland och Italien skickade inte krigsmateriel utan till och med trupper för att stödja Franco. Sovjetunionen, och i viss utsträckning Mexico, stödde den republikanska sidan, men deras stöd var långt mindre än det som Franco fick av Tyskland och Italien. Västmakterna tillämpade noninterventionsprincipen och kriminaliserade till och med frivilliga som begav sig till Spanien för att kämpa på den republikanska sidan. Vem tjänade på att Västmakterna tillämpade denna noninterventionsprincip? Francosidan naturligtvis, eftersom den hade de största militära resurserna.
Under Koreakriget intervenerade Kina genom att skicka massor av frivilliga till förmån för den nordkoreanska sidan, vilket naturligtvis var helt korrekt. Om USA hade lyckats besegra nordkoreanerna, hade USA dessutom kanske av bara farten fortsatt mot Kina. Nordvietnam intervenerade i Sydvietnam, som formellt var en självständig stat, men det var en helt korrekt intervention därför att styckningen av Vietnam var orättfärdig och berodde på att Frankrike inte hade hållit sig till ingångna avtal. Var det inte rätt av Kina och Sovjetunionen i sin tur att stödja Nordvietnam och FNL? Var det inte rätt av olika stater att stödja den afghanska motståndsrörelsen i dess kamp mot de sovjetiska ockupanterna och deras marionetter?
Det normala är dock att statlig intervention i andra stater är felaktig. Det gäller samtliga USA:s interventioner i Latinamerika under 1900-talet; det gäller Sovjets upprättande av lydregimer, som inte hade stöd av en folklig majoritet, i Östeuropa efter andra världskriget; det gäller Vietnams angrepp och ockupation av Kampuchea. Listan kan göras betydligt längre. Det viktiga är emellertid är att noninterventionsprincipen inte ska behandlas som en lyktstolpe, som den druckne kan luta sig emot. Man måste analysera vilka konsekvenser intervention respektive nonintervention har i det konkreta läget och vems intressen som gynnas respektive missgynnas. "Den konkreta analysen av konkreta förhållanden är marxismens levande själ," skrev Lenin en gång.
Nu menar Skrak att hävdandet av noninterventionsprincipen stod i motsättning till att "kräva självbestämmande för Kosovo". Han kritiserar de upprop, som tidningen Internationalen i Sverige och AKP i Norge antog. Det första stämplade till exempel "Milosevic terror mot Kosovoalbanerna" och AKP ställde parollen "anerkjenn Kosovas sjölråderätt". Han anser "att lyfta upp kritik mot Jugoslavien i upprop och paroller gjorde fronten smalare. Dels uteslöts anhängare till ett Jugoslavien inom nuvarande gränser, dels uteslöts de som, liksom jag, anser sådana skrivningar vara ett indirekt erkännande av Natos officiella motiv." På annat ställe skriver han att: "Därmed stod det öppet för alla som motsatte sig Natos bombningar. Alltså även för de som vill verka för Kosovos självbestämmande eller som anser Natos motiv vara humanitärt."
De som skrev under uppropet, representerade ingen stat utan utgjorde en grupp, som avsåg att skapa opinion. Vilket upprop hade störst chanser att få bredast möjliga stöd? Skrak menar att Internationalens och AKP:s upprop var smalare, därför att det uteslöt de som var "anhängare till ett Jugoslavien inom nuvarande gränser", det vill säga de som var emot kosovoalbanernas rätt till självbestämmande. Men jag menar att om man ser till helheten, det vill säga svenska folket, så är jag helt säker på att de som motsatte sig NATO:s intervention och Milosevicregimens förtryck av kosovoalbanerna och var för kosovoalbanernas rätt till självbestämmande var fler till antalet än de som motsatte sig NATO-interventionen och var mot kosovoalbanernas rätt till självbestämmande. Vilka som stödjer kosovoalbanernas rätt till självbestämmande undertecknade egentligen uppropet? Vilka av dem gick till exempel i den demonstration, som anordnades i Stockholm, under bombningarna? Vilka kosovoalbaner i Sverige gick i demonstrationen? Däremot uteslöt denna demonstration inte paroller typ "Kosovo har alltid varit serbiskt!" och liknande serbchauvinistiska paroller.
Genom att inte avgränsa sig mot Milosevicregimen och inte ta ställning för kosovoalbanernas rätt till självbestämmande minimerade initiativtagarna till uppropet möjligheterna till ett brett stöd, eftersom dörren öppnades för ett misstänkliggörande av undertecknarnas hållning till Milosevicregimens förtryck av kosovoalbanerna och de senares rätt att själva bestämma sitt eget öde. Men frågan är om inte ett dylikt misstänkliggörande delvis hade fog för sig ? jag tror att det bland uppropsundertecknarna fanns en del personer, som inte alls stödde kosovoalbanernas rätt till självbestämmande.
När man tar politisk ställning, måste man dessutom utgå från verkligheten. Är det ett faktum att Milosevicregimen avskaffade Kosovos autonomi 1989 eller inte? Är det ett inte faktum att Milosevicregimens förtryck från och med 1989 ledde till att den kosovoalbanska opinionen successivt radikaliserades, så att den opinion som från början enbart inriktade sig på att återställa autonomin, och helst ersätta autonomin med status av delrepublik, så småningom tog steget fullt ut , varvid den militanta delen inledde en väpnad befrielsekamp, och krävde full självständighet. Har inte kosovoalbanerna, som utgjorde 90 procent av befolkningen i Kosovo, nationell självbestämmanderätt? Om inte, så skulle jag gärna vilja se en lista på folk, som har denna rätt, och folk, som inte har denna rätt ? med motivering. Det är en helt annan fråga om det är lämpligt eller inte att folket x eller y bryter sig ur en given statsbildning och bildar en egen stat. Det måste diskuteras från fall till fall.
Jag tror inte att det effektivaste sättet att bekämpa USA-imperialismen består i att tänka fyrkantigt. Jag kan bara tänka mig en intervention från USA:s sida, som har haft goda konsekvenser, nämligen inträdet i andra världskriget mot axelmakterna, därtill provocerat av japanernas attack mot Pearl Harbour. Men inte heller i detta fall var USA:s motiv altruistiska eller humanitära. Om vi ska kunna bekämpa USA:s imperialistiska hegemonisträvanden, måste vi utgå från verkligheten, göra en korrekt analys av konkreta förhållanden och sträva efter bredast möjliga stöd. Vissa tror att antingen-ellertänkande har någonting med marxism att göra, men i själva verket lägger man bara krokben för sig själv på det sättet.
Per-Åke Lindblom