Nya Arbetartidningen

Förslaget till EU-grundlag leder tlll en totalitär EU-stat

Kategori: Jan-Erik Gustafsson, 2003/3, EU

EU:s förslag till ny författning, EU-grundlagen, presenterades för regeringscheferna på toppmötet i Saloniki i juni. Den ska nu debatteras i EU och ansökarländerna under tidig höst för att på nytt behandlas av regeringscheferna i oktober. Vad handlar den om?

”Konstitutionen och den rätt som antagits av unionens institutioner när de utövar de befogenheter som den har tilldelats ska ha företräde framför medlemsstaternas rätt” säger artikel I-10 i förslaget till ny EU-grundlag. Denna artikel bemyndigar således helt oblygt EU att t.ex. avskaffa all den sociallagsstiftning löntagarna har uppnått i Sverige. ”Medlemsstaterna” fortsätter artikeln ”ska vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av konstitutionen eller av åtgärder som vidtagits av unionens institutioner”.

Redan idag öppnar EU-direktiven för konkurrensutsättning inom t.ex. post, järnväg, tele, el, vattenförsörjning etc. Med den nya EU-grundlagen finns det inga som helst möjligheter för EU-länderna att undslippa denna privatiseringsprocess. ”Det kommer säkert att bli en hel del protester, men det finns inget alternativ”, förklarade chefen för EU:s centralbank Wim Duisenberg till nyhetsbyrån AFP 12 juni. ”Medlemsländerna måste avsäga sig de nationella rättigheter de har byggt upp även om det är smärtsamt”, tillägger han.

Med principen om företräde blir EU-rätten, som hittills har varit begränsad till EG-domstolen, grundlagsfäst i den nya EU-grundlagen. Genomförs detta grundlagsförslag, så cementeras kvasitotalitära maktbefogenheter till ett EU som förnekar all nationell självständighet i medlemsländerna. Det blir Bryssel som på sikt bestämmer i alla avseenden.

Med den nya grundlagen placerar sig EU ovanför allt vad medborgarna i EU-länderna hittills har tillkämpat sig i social kamp. Den trots allt nödvändiga förankringen av grundlagen inom unionen ska i framtiden ske i korporativa strukturer med deltagande av det s.k. civila samhället, representerat av arbetsgivarna, facken på EU-nivå (Europafacket), frivilligorganisationer, välgörenhetsorganisationer etc. En förankring som lämnar litet utrymme för vanliga löntagare och småbönder att få ett ord med i laget.

I vilket syfte görs nu allt detta? Jo, artikel III-70 förklarar: ”Medlemsstaterna och unionen ska handla i överensstämmelse med principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens.” Marknaden, dvs. det finansiella systemet, de globala storföretagen ska inte omfattas av några nationella hinder och restriktioner.

Trots detta tydliga nyliberala syfte påstås i förordet till författningen att den nya EU-grundlagen är framtagen i namn av medborgarna i Europa!

Kommissionen bestämmer EU:s rättsakter

Artikel I-32 definierar EU:s rättsinstrument: lag, ramlag, förordning, beslut, rekommendation och yttrande. Strikt definieras lag och ramlag som unionens rättsakter. EU-lag, liksom till stora delar även förordning och beslut, ”ska till alla delar vara bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat”. Det kommer inte ens att behövas några nationella parlament för att införa order från Bryssel!

Organisatören av dessa befallningar är EU-kommissionen. Grundlagsförslaget slår fast i artikel I-25 som en allmän princip ”att en unionsrättsakt endast antas på förslag från kommissionen”. Ingen nationell regering kan föreslå någonting, om det inte har fått ett förhandsgodkännande av kommissionen! Dessutom kan inte ministerrådet förbättra en rättsakt framlagd av kommissionen om det inte uppnår enhällighet (artikel III-297).

Grundlagsförslaget etablerar också som allmän princip att ”om inte annat föreskrivs i konstitutionen ska ministerrådet fatta beslut med kvalificerad majoritet” (artikel I-22), vilket betyder att den ska ”motsvara majoriteten av medlemsstaterna och representera minst tre femtedelar av unionens befolkning” (artikel I-24). Undantag från denna beslutsregel, som inträffar om en regering påtvingas ett beslut även om landets minister röstat nej, avgörs under regeringsförhandlingarna under hösten. Frankrike sägs t.ex. ha utverkat ett undantag för kulturområdet.

EU-parlamentet blir medbrottsling

Den demokratiska fernissa som ska få medborgarna att svälja det totalitära grundlagsförslaget har tilldelats EU-parlamentet, som föreslås få utvidgat medbestämmande.

Men att kalla EU-parlamentet för ett riktigt parlament är att sprida lögner. Ty de rättsakter som EU-parlamentet får rösta om, idag som i framtiden, syftar till att försvaga och lägga ned nationell lagstiftning efter förslag redigerade av EU-kommissionen. Den enda ”makt” som återstår för EU-parlamentet lyder som: ”Europaparlamentet får genom beslut av en majoritet av de ledamöter som ingår anmoda kommissionen att lägga fram lämpliga förslag i frågor som enligt Europaparlamentets uppfattning kräver att en unionsbestämmelse utarbetas för att konstitutionen ska kunna genomföras” (artikel III-229).

Kommissionen är fri att samtycka till eller avstyrka förslag från parlamentet. Kommissionens enda skyldighet är att ”kommunicera sina skäl”. Som en jämförelse kan man tänka sig att Göran Persson beviljar sig själv rätten att förbjuda en riksdagsman att skriva och lämna in ett förslag till lag.

Europafacket säger ja

Europafacket, i vilket de svenska centralorganisationerna LO, TCO och Saco ingår, har deltagit som observatör i EU:s framtidskonvent. I en resolution från oktober 2002 lämnade dess verkställande utskott sina synpunkter på en ny EU-grundlag till EU-konventets ordförande Giscard d’Estaing. Under Europafackets kongress i Prag i maj prisade d’Estaing Europafackets för dess insatser i arbetet med EU-grundlagen.

Redan i resolutionens inledning slås tonen an när man skriver: ”Europafacket skriver under på behovet och syftet att nu samtycka till en EU-konstitution (som ett historiskt steg mot en genuin konstitution).” Man hänvisar till att i globaliseringens tidevarv behövs ”mera av Europa” för att ta tillvara medborgarnas och löntagarnas intressen. Ty EU-projektet går utöver den inre marknaden och den gemensamma valutan euron. Syftet, skriver man, måste vara att uppnå en fullständig politisk och social union.

För Europafacket tycks det inte ha varit något som helst problem att acceptera att en ny konstitution/grundlag i sig är ett avgörande steg för att upplösa den nationella självbestämmanderätten. I denna upplösningsprocess agerar Europafacket hårt för att stärka sina egna intressen. Och Europafacket tycks få lön för mödan, ty ett viktigt inslag i den nya konstitutionen blir nämligen att möjliggöra ett utökat inflytande för de s.k. sociala parterna (dvs. regeringarna, arbetsgivarna, Europafacket samt vissa utvalda frivilligorganisationer). I resolutionen från oktober beskrev Europafacket detta inflytande i termer av att införa ett europeiskt system för ”industriella relationer” i den nya konstitutionen.

Vad innebär nu detta? Längre fram i texten kräver Europafacket en ”europeisk ekonomisk förvaltning” med syftet att ”sätta upp en ram som alla medlemsländer deltar i, och i vilken de sociala parterna har givits en fördragsfäst roll”. På kongressen i Prag kunde d’Estaing meddela att konventet föreslagit Europafacket en fördragsfäst roll. De nationella fackliga centralorganisationerna, som Europafacket gör anspråk på att representera, blir således konstitutionellt erkända i EU:s framtida organisation, om den nya EU-grundlagen accepteras i regeringsförhandlingarna.

Europafacket avlägsnar sig alltmer från det som alltid har varit basen för facklig verksamhet; nämligen försvaret av löntagarnas intressen gentemot arbetsgivarna och regeringarna. Fram växer istället, med Europafacket som pådrivare, konturerna av ett alltmer korporativt Europa, i vilket Europafacket är berett att ta ett övergripande ekonomiskt ansvar. I resolutionen från oktober kräver man bl.a. att EU:s ekonomiska riktlinjer ska garantera målet om budgetbalans över en värderingsperiod samt att medlemsländernas kostnader för offentliga investeringar och utgifter inte ska få utöka budgetunderskottet.

Detta betyder i klartext att Europafacket utan kritik ställer sig bakom Maastrichtfördragets konvergenskriterier och krav på offentliga utgiftstak samt stabilitets- och tillväxtpakten. Därmed accepterar man också de pågående nedskärningarna och privatiseringarna inom offentlig sektor inom EU, en politik som för Sveriges del kommer att förvärras om vi accepterar euron.

Grönbok bereder väg för accelererad privatisering av offentlig sektor

I en grönbok presenterad 25 maj marknadsför EU-kommissionen en ramlag för ”tjänster av allmänt intresse”. Ett förslag till sådan ramlag togs år 2000 fram av Europafacket och de europeiska arbetsgivarna (UNICE). Grönboken hävdar att det på EU-nivå krävs ett gemensamt perspektiv och ett allmänt behov av reglering av ”tjänster av allmänt intresse”. Vad döljer sig bakom denna term?

Termen används av kommissionen för att gradvis ersätta det hittills allmänt accepterade begreppet offentlig tjänst, dvs. att offentlig sektor generellt och solidariskt tillhandahåller allmänna nyttigheter, i syfte att bereda vägen för privatiseringar över hela unionen.

Där offentliga tjänster som skola, vård, omsorg, socialförsäkring, el, post, tele, järnväg, vattenförsörjning etc. utgörs av offentliga monopol garanterar samhället en likvärdig tillämpning gentemot medborgarna. Grönbokens begrepp ”tjänster av allmänt intresse” gör det däremot likgiltigt om en tjänst är i allmän eller privat regi.

Grönboken har tagits fram som ett led i diskussionen om den nya EU-grundlagen. Den deklarerar att ”det faktum att utförare av tjänster av allmänt intresse kan vara allmän eller privat har ingen betydelse i EU-rätten”. Det kan knappast skrivas tydligare. Termen ”tjänster av allmänt intresse” syftar till att bereda och accelerera vågen av privatiseringar av offentliga tjänster, privatiseringar som gynnas redan med Maastrichtfördraget och dess valutaunion.

Privatiseringspolitiken är också en del av Lissabonprocessen, som beslutades av EU:s regeringschefer 2000. Det utgör också kärnan i WTO-förhandlingarna på global nivå om det allmänna tjänsteavtalet GATS. För denna privatiseringspolitik uttalade Europafacket på sin kongress nyligen i Prag sitt fulla stöd.

Konfrontation Europa

För att lägga tyngd bakom begreppet ”tjänster av allmänt intresse” har en påtryckarorganisation som kallar sig Konfrontation Europa bildats. Organisationen är i sann korporativ anda öppen för företagsledare, fackföreningsledare, politiker, intellektuella och personer från det s.k. civila samhället.

Ordförande i organisationen är Philippe Herzog, EU-parlamentsledamot för det franska kommunistpartiet PCF. Dessutom ingår i ledningen Anne-Marie Sigmund, ordförande för grupp III i EU:s ekonomiska och sociala råd, Renate Hornung-Draus från tyska arbetsgivarföreningen BDA, Frankrikes ekonomiminister Francis Mer, företagsordföranden från AXA, Credit Lyonnais, Danone, vice ordföranden för Suez, fackliga toppfunktionärer från de franska facken CFDT och CGT m.fl.

Gruppen säger sig vilja verka i skärningspunkten mellan det civila samhället och EU:s institutioner. Organisationen är alltså inte enbart en kontaktyta för EU-institutionen, den har även ambitionen att själv formulera en korporativ politik på Europanivå.

I juni ordnade gruppen ett allmänt möte i Paris med anledning av EU-kommissionens grönbok. Man var bl.a. överens om:

• att termen offentlig tjänst inte bör användas då den lätt blandas ihop med termen offentligt företag,
• att i direktivet för ”tjänster av allmänt intresse” särskilt skilja på begreppen anbud eller uppdrag, drift, reglering,
• att anbud definieras av en myndighet som kan vara lokal, regional, nationell eller t.o.m. europeisk,
• att operatören som fullföljer ett anbud kan vara ett offentligt företag, ett samägt offentligt-privat företag, ett privat företag, eller t.o.m. en frivilligorganisation,
• att alla ”tjänster av allmänt intresse” bör öppnas helt och hållet för konkurrens,
• att naturliga monopol bör skiljas från organisation som utför tjänsten, vilket bör leda till att kedjan produktion, distribution och försörjning separeras,
• att regleringsmyndigheterna kan vara lokala, nationella eller överstatliga.

Efter detta möte behöver ingen tvivla längre. Konfrontation Europa vill få politikerna att lägga ned större delen av den offentliga sektorn i Europa.

Jan-Erik Gustafsson