Europaparlamentet – en oundgänglig institution
Kategori: Jan-Erik Gustafsson, 2004/2, EUI juni 2004 hölls val i EU:s medlemsländer till en institution som officiellt benämns Europaparlamentet. För kritiska samhällsmedborgare och löntagare över hela världen är det nödvändigt att klargöra hur EU:s användning av termen ”parlament” bygger på en villfarelse.
Föreställningen om ett parlament hänger ihop med utvecklingen och existensen av ett nationellt legalt ramverk. Ursprungligen knöts termen ”parlament” till en domstol av specialister rekryterade från det kungliga hovet under tidig engelsk medeltid. På 1200-talet utvecklades detta parlament till två kamrar med lagstiftningsmakt. Senare under franska revolutionen blev parlamentet beteckningen på två kamrar som erhöll exklusiv lagstiftningsmakt i ett land. Naturligtvis har inte alla parlament varit demokratiska, långt därifrån. Det finns i parlamentarismens historia ett stort antal som har fungerat som kulisser för auktoritära regimer. Ibland har de berövats sin suveränitet men ändå förblivit knutna till nationella ramverk, som de berott av och ur vilka deras historia härstammar.
Bildandet av nationen (i meningen nationalstat) innebar ett framsteg i samhällsutvecklingen. Nationsbildandet hör till den epok då den moderna bourgeoisin inrättade nationer som ett medel för att samordna produktionsresurserna och som en bas för erövring av världsmarknaden. För alla som företräder löntagarintressen är nationen framförallt den ram inom vilken arbetarna formerade sig som social klass, byggde upp sina organisationer och kämpade till sig rättigheter och garantier i sociala strider.
Vad vi idag ser runt omkring oss – både i enskilda länder inom EU och globalt – är en maktkoncentration till ett litet antal storföretag, åtföljd av en aggressiv offensiv mot löntagarnas makt och inflytande. Detta sker genom att man löser upp nationella ramverk och lagstiftningar.
Europaparlamentets ursprung
Med ett sådant betraktelsesätt är Europaparlamentets ursprung betydelsefullt. Dess tillkomst har överhuvudtaget ingenting med förhållandet till en nation att göra. Parlamentet har istället bildats genom överstatlig logik, i likhet med t.ex. alla de institutioner som arbetas in i WTO:s frihandelsfördrag. Europaparlamentets ursprung återfinns i själva fördragen, vilka syftar till att bygga en gemensam europeisk marknad som är helt öppen för konkurrens.
Maastrichtfördraget, som liksom alla andra fördrag bygger på tidigare fördrag, avsätter en femtedel av texten till ”gemenskapens institutioner”. Artikel 189 i nuvarande fördrag lyder:
”Europaparlamentet, som skall bestå av företrädare för folken i de i gemenskapen sammanslutna staterna, skall utöva de befogenheter som det har tilldelats med detta fördrag”.
Det faktum att Europaparlamentet har som funktion att delta i genomförandet av EU-politiken infördes redan i det ursprungliga fördrag som satte upp den Europeiska Gemenskapen. Artikel 7 lyder: ”De uppgifter som anförtrotts Gemenskapen skall genomföras av: ett Europaparlament (…). Varje institution skall handla inom ramen för de befogenheter, som den tilldelats med detta fördrag”.
Medbeslutande
Europeiska Unionens (EU) anhängare av alla nyanser har vid varje fördragsutvidgning – Enhetsakten 1987, Maastrichtfördraget 1992, Amsterdamsfördraget 1998 – ivrigt betonat att Europaparlamentets inflytande har utökats, exempelvis genom det så kallade medbeslutandeförfarandet.
I mer än 12 år har EU-direktiv – utarbetade av EU-kommissionen – utnyttjats för att ifrågasätta demokratiska rättigheter och arbetsrätt i alla dess former och i alla europeiska länder. Direktiven omfattar bland annat privatisering av offentlig infrastuktur (post, järnväg, el, tele etc.), barnarbete och upphävandet av nattarbete för kvinnor. Bakom varje bakslag kan spåras ett EU-direktiv som införlivats med nationell rätt.
Oavsett vad man kan tycka om varje enskilt direktiv så måste man som medborgare fråga sig om en enskild ledamot i Europaparlamentet har rätt att på eget initiativ lägga fram ett utkast till direktiv för omröstning? Svaret är absolut nej! EU-kommissionen har som ”övervakare av fördragen” monopol på att föreslå och initiera lagstiftning. Varken Maastricht- eller Amsterdamsfördragen ändrade på denna grundläggande rätt, given till kommissionen redan i Romfördraget 1957.
Det här är vad artikel 192 i nuvarande fördrag säger: ”Europaparlamentet får genom beslut av en majoritet av sina ledamöter anmoda kommissionen att lägga fram lämpliga förslag i frågor som enligt Europaparlamentets uppfattning kräver att en gemenskapsrättsakt utarbetas för att detta fördrag skall kunna genomföras.” Med andra ord: varje parlamensledamot måste få samtycke av en majoritet, således inkluderande politiska motståndare, för att kunna lägga fram ett textförslag, och detta innan en diskussion kan äga rum om att anta eller förkasta förslaget. Dessutom måste förslaget vara nödvändigt för genomföra fördraget. Det måste exempelvis ligga i linje med Maastrichtfördraget, som bland annat påtvingar medlemsstaterna minskade budgetunderskott, privatiseringar samt underordnandet av hela samhället i alla dess aspekter ”i överensstämmelse med principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens” (artikel 98).
Men det är inte allt. I slutändan ligger det på EU-kommissionen att bestämma om den föreslagna texten, sedan alla dessa villkor på parlamentsledamoten uppfyllts, överhuvudtaget ska presenteras och i vilken form, eftersom enbart kommissionen har rätt att ”lägga fram lämpliga förslag”. Så vad handlar då detta medbeslutandeförfarande om?
Ett konkret exempel – införande av pensionsfonder
Införandet av pensionsfonder är ett konkret exempel som berör alla löntagare och som EU-kommissionen lanserar för att kunna montera ned de pensionssystem som löntagarna tillkämpat sig i sina medlemsstater.
I juli 1997 offentliggör EU-kommissionen en ”grönbok” om ”graderade pensioner”, som termen lyder. Den läggs fram för Europaparlamentet. I december 1998 röstar parlamentet nästan enhälligt (en nedlagd röst) för resolution COM(97)-0283-C4-0392-97, som handlar om vilka ”investeringsregler som skall beaktas” i perspektivet av ett europeiskt pensionssystem. Kommissionen tillkännager senare sitt förslag till direktiv efter att ha ”konsulterat” parlamentet.
Vad hände sedan? Det är i denna fas av processen som medbeslutandeförfarandet träder in, så som den har definierats i Maastricht- och Amsterdamsfördragen för ett antal politikerområden angivna i fördragen. I teorin, efter tre så kallade läsningar i parlamentet, har detta vetorätt. Men den har hittills inte utnyttjats. Och varför skulle den det, så som processen är uppbyggd?
Alla direktiv påbjuder, förutom andra saker, alltid en ”liberalisering” – med andra ord nationell avreglering och privatisering. Så exempelvis kräver de en beräkning av arbetstiden på ”årsbasis”, en allmän spridning av deltidsarbete, införandet av nationell lag för ”flexibla arbetskontrakt”, anpassning av sociala skyddssystem till denna avregleringspolitik (individualisering, pensionsfonder etc.). Har vi någonsin hört EU-parlamentet ens försöka att protestera mot denna utveckling?
Tvärtom så har det konsulterats steg för steg och inbjudits av EU-kommissionen att lägga fram de rättsakter ”som är nödvändiga för att genomföra fördraget”, som fördraget i sig påtvingar parlamentet, eller som kommissionen redan tidigare har viskat i dess öra.
När ett direktiv till sist har antagits av ministerrådet och parlamentet, så gör fördraget det fullständigt klart vad som sedan följer. ”Ett direktiv skall med avseende på det resultat som skall uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilket det är riktat, men det skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet” (artikel 249).
Den här artikeln gör varje regering och nationellt parlament som böjer sig för EU-institutionerna underordnade Maastrichtfördraget och därmed EU-kommissionen i dess uppgift som ”väktare av fördraget”. När denna bisarra beslutsprocess har slutförts i Bryssel och Strasbourg så återstår uppgiften att ”införliva” direktivet som nationell lag.
Dessa fakta slår fast att Europaparlamentet fungerar som en kuliss för beslut som i praktiken tas av EU-kommissionen. Ingen rättsakt inom EU kan bli till om den inte härstammar från EU-kommissionen.
Medbeslutandeförfarandet och EU-konstitutionen
Konventets förslag till ett nytt förslag till EU-konstitution antogs av regeringscheferna i Bryssel den 18 juni efter mindre förändringar. Enligt konventets ordförande Giscard d’Estaing återstod 95 procent av konventets ursprungliga textmassa efter regeringschefernas beslut. Det är framförallt rösträttsreglerna som har justerats.
Låt oss komma ihåg att det väsentliga med förslaget är att ge gemenskapsrätten företräde framför nationell rätt (inklusive grundlagar). Konstitutionen ger uttryck för en totalitär ordning som syftar till att med hjälp av överstatliga institutioner slita sönder alla de erövringar, rättigheter och garantier som löntagarna och folken vunnit i sociala strider inom ramen för sina nationer.
EU-konstitutionens totalitära karaktär slår emot självbestämmande och demokrati. Den är ett verktyg för att genomföra Europeiska centralbankens politik, som i sin tur i hög grad är beroende av den amerikanska centralbanken. Kan löntagarna och deras organisationer förbli likgiltiga inför den totalitära ordning som nu håller på att införas? Så länge samhället baseras på privat tillägnande av produktionsresurserna, så utrycker de dominerande institutionerna givetvis det styrande etablissemangets intressen. Detta är ett tillstånd som löntagarna förr eller senare kommer att vända sig emot. Historiskt sett har löntagarna och deras organisationer aldrig varit likgiltiga inför vilken totalitär form som sjösatts. Arbetarrörelsen har aldrig varit ”neutral” i valet mellan demokrati och totalitarism. Ur löntagarperspektiv har alltid en borgerlig demokrati föredragits framför ett reaktionärt korporativt styrelseskick. Ett borgerligt styrelseskick behåller, oavsett hur korrupt det är, demokratiska sidor som är knutna till existensen av löntagarorganisationer.
Europeiska unionen och dess konstitution innebär en korporatism som bland annat påtvingar löntagarnas organisationer att ingå partnerskap och samordna sig med arbetsgivarorganisationerna för att genomföra den politik som föreskrivs av Europeiska centralbanken. De bryter ned allt nationellt självbestämmande och förnekar existensen av fritt bildade politiska partier.
Vad säger då konstitutionen om EU-parlamentets roll? Artikel 34 säger: ”Europeiska lagar och ramlagar skall antas gemensamt av Europaparlamentet och ministerrådet på förslag av kommissionen…”. Artikel 26 slår fast: ”En unionsrättsakt får antas endast på förslag av kommissionen…”. Hur rättsakterna ska antas specificeras i artikel 396, som i proceduren för olika läsningar mellan parlamentet och ministerrådet tydligt slår fast att EU-kommissionen i sista hand har vetorätt till alla ändringsförslag. Detta är också klart uttryckt i artikel 395: ” Så länge ministerrådet inte har beslutat får kommissionen ändra sitt förslag när som helst under de förfaranden, som leder fram till att en unionsrättsakt antas”.
Europaparlamentet kan bara göra utkast till något slags petition eller anhållan till kommissionen. Artikel 332 specificerar: ”Europaparlamentet får med en majoritet av sina ledamöter begära att kommissionen lägger fram lämpliga förslag… Om kommissionen inte lägger fram något förslag, skall den underrätta Europaparlamentet om skälen till detta”. Parlamentet kan alltså ödmjukt begära ett förslag, och om den förvägras detta behöver EU-kommissionen bara redovisa skälen till detta.
Europaparlamentet har alltså ingen verklig lagstiftningsmakt. Men det betyder inte att det saknar en politisk funktion. Tvärtom är parlamentet nödvändigt för att Unionen ska fungera. Denna överstatliga institution med ett skimmer av att vara direktvald är i verkligheten en av de kuggar som hotar den nationella självbestämmanderätten.
Storföretagens ständiga strävan att sänka arbetskraftskostnaderna sliter sönder de nationella ramverken. Det är anmärkningsvärt att i det Europa där det kapitalistiska systemet först växte fram, och i sin progressiva fas utvecklade nationen och dess parlament, så upplever vi idag en accelererande process för att lösa upp nationen.
Europaparlamentet har till funktion att på överstatlig nivå ge en demokratisk fernissa åt alla de beslut som i praktiken fattas eller har fattats av EU-kommissionen eller Europeiska centralbanken. Till råga på allt bidrar alla som deltar i parlamentets arbete till att legitimera dess medverkan i gemenskapsbeslut. Ingen ledamot har hittills utmanat parlamentets legitimitet som den uttrycks i fördragen. Inte någon har ifrågasatt Maastrichtfördraget, som sätter upp ramarna för parlamentet. Dessutom har det aldrig varit någon politisk konflikt på konstitutionella grunder mellan Europaparlamentet och Europakommissionen.
Inte en enda röst har höjts …
Inte en enda av de politiska rörelser som sitter i parlamentet har höjt rösten och sagt: Vi ifrågasätter detta parlaments rätt att delta i att ta fram direktiv som sedan påtvingas våra medlemsstater för att privatisera och bryta upp arbetsrätten, den offentliga servicen och de demokratiska landvinningarna. Ingen ledamot har hittills pekat ut att denna församling inte bara är en produkt av EU-fördragen, utan också att alla parlamentets beslut är underordnade fördragen. Ingen ledamot har i parlamentet påpekat att det i egenskap av villig ”medbrottsling” i framtagandet av Europadirektiv, och genom att medverka till att kommissionen ges en positiv framtoning, bidrar till en utförsäljning av nationalstaten och till dess upplösning.
Europapartier – hot mot nationella partier
En annan aspekt av Europaparlamentet är den ökande tendensen att bygga upp europapartier. Detta är en offensiv för att försvaga partierna på den nationella nivån. Det var Nicefördraget (artikel 191), som gav laglig rätt att sätta upp europapartier. Dessa partier betraktas som en ”integrationsfaktor som bidrar till att utveckla en europeisk medvetenhet … Det är riktigt och nödvändigt att hjälpa dem fullfölja de uppgifter fördraget tilldelar dem, och erbjuda dem delfinansiering ur gemenskapsbudgeten”, säger vice ordförande för EU-kommissionen, ansvarig för relationer med parlamentet. Finansiering kan erhållas med upp till 75 procent av partibudgeten.
Den 4 november 2003 antog Europaparlamentet en reglering av föreskrifter och finansiering av europapartier. Denna är till alla delar bindande för medlemsstaterna. Punkt 4 sätter särskilda villkor ”för att identifiera politiska partier på europanivå”. Bland dessa återfinns följande: ”Det är särskilt nödvändigt för partierna på europanivå att ta hänsyn till principerna på vilka Europeiska unionen grundas, och som de är uttryckta i fördragen”.
Dessa europapartier är alltså skyldiga att legitimera Europeiska unionen, en union som bekänner sig till en marknadsekonomi som baseras på fördragen från Maastricht, Amsterdam och Nice. Inför Europaparlamentsvalet accelererade bildandet av europapartier. Europeiska vänsterpartiet bildades på en kongress i Rom i maj. Det Gröna europapartiet rör sig enligt egen utsago i riktning mot en ”anti-kapitalistisk vänster”.
Europapartierna vill bli accepterade som partier inom ramen för Europaparlamentet och understödjer därmed genomförandet av de totalitära innehållet i EU-konstitutionen (artikel 46, artikel 331). I ett läge med olika typer av hot och folklig misstro mot nationella partier i medlemsstaterna, framhävs således vikten av att bilda europapartier. Detta hotar själva existensen av de nationella partierna.
Påtvingad regionalisering
Europaparlamentet som överstatlig institution stöder och argumenterar ljudligt för att ”stärka den regionala och lokala självstyrelsen i medlemsstaterna”. I en resolution som antogs 14 januari 2003 efterlyser parlamentet ”relevanta föreskrifter i Europeiska konstitutionen som erkänner regionernas, provinsernas, kommunernas roll eller vilken regional eller lokala organisation som helst, vilken utgör en del av medlemsstaternas strävan att uppfylla målen i den Europeiska unionen”.
Resolutionen säger också att ”då införlivandet av direktiv i nationell lagstiftning faller inom kompetensen för regionerna, så skall dessa regioner tillförsäkras samma flexibilitet i val av metoder som skulle ha anlitats av kompetenta nationella myndigheter”.
Med andra ord ska regionerna ha direkt kontakt med Brysselkommissionen när nya direktiv ska införlivas. Detta är en negation av nationell lagstiftning.
Hur vi än vrider och vänder på problemet finns det goda grunder att hävda att Europaparlamentet är ett av de medel som förskrivs i nuvarande EU-fördrag och den nya EU-konstitutionen för att i överstatlighetens namn slita sönder den nationella självbestämmanderätten. Detta öppnar för framtida barbarier som redan har demonstrerats på den afrikanska kontinenten, i Irak och på Balkan. Slutsatsen blir att det inte kan föras en meningsfull kamp till försvar för demokratin och för folkens rättigheter och garantier utan att också säga nej till Europaparlamentet och de fördrag och den konstitution som legitimerar det.
Jan-Erik Gustafsson
(Översatt och bearbetad artikel av
Olivier Doriane, La Vérité 37-2004)