EMU: Ett spel för galleriet
Kategori: Gösta Torstensson, 1997/2, EUInnan året är slut måste saken vara avgjord. Ska Sverige gå med i EU:s valutaunion 1999?
Moderaterna och folkpartiet säger ja till EMU. De har 106 mandat tillsammans. Centern, kristdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet säger nej. De har 82 mandat tillsammans.
Socialdemokraterna har inte tagit ställning. De har 161 mandat i riksdagen. I praktiken blir det därmed inom socialdemokratin frågan avgörs. Partikongressen ska enligt planerna ta ställning i september. Därefter ska riksdagen fatta beslut.
Bland socialdemokratins fotfolk, såväl inom partiet som facket, finns ett kompakt motstånd mot EMU. Enligt en Temo-undersökning vid nyår säger 49 procent av de socialdemokratiska väljarna nej till EMU, 28 procent säger ja och 23 procent vet inte.
Sveriges Radios Ekoredaktion har tillfrågat 159 av de 161 socialdemokratiska riksdagsledamöterna om deras inställning till medlemskap i EMU. 63 av dem svarade nej, 32 sade ja och 64 ville för närvarande inte ta ställning. Det innebär att nej-sägarna är nästan dubbelt så många som ja-sägarna.
Vad den socialdemokratiska partiledningen tycker är mer höljt i dunkel.
Av de 42 ledamöterna i partistyrelsen sitter hälften i riksdagen. Enligt Sveriges Radios Ekoredaktion säger tolv av dem nej till EMU, nio är tveksamma.
Bara enstaka medlemmar av partistyrelsen har uttalat sig positivt om EMU. Det gäller främst Metalls ordförande Göran Johnsson.
Statsråden tvekar
Finansminister Erik Åsbrink "ser skäl både för och emot". Handelsminister Leif Pagrotsky är kritisk men avvaktar. Näringsminister Anders Sundström "tvekar att köpa projektet". Utbildningsminister Carl Tham har dömt ut hela EMU som odemokratiskt.
Några ministrar har uttalat sig positivt om EMU: jordbruksminister Annika Åhnberg, inrikesminister Jörgen Andersson och försvarsminister Björn von Sydow.
Vad tycker Göran Persson?
Tidigare har han framstått som en hängiven förespråkare för EMU.
"Maastrichtfördraget gäller. Tidpunkten den 1 januari 1999 ligger fast, liksom inträdeskraven. Mitt mål är att Sverige skall deltaga."
Det sade finansminister Persson om EMU efter ett EU-möte i Valencia i oktober 1995.
Som statsminister har Persson varit mer svävande på målet. Han är för EMU "i princip" och har flera gånger sagt att ekonomiska skäl talar för projektet. Men han säger sig vara rädd för att EU ska få makt över den svenska skattepolitiken.
I maj kom så partistyrelsens rekommendation till kongressdelegaterna, vilken innebar en taktisk reträtt för att undvika ett definitivt nej till svenskt deltagande i EU:s valutaunion.
I slutet av augusti förra året skrev finansminister Erik Åsbrink i Dagens Nyheter, att Sverige inte har att välja mellan ett ja eller nej till EMU. Valet stod, menade Åsbrink, mellan "ja nu" eller "nej nu". Budskapet var att Sverige kan vänta och se.
Ett nej till EMU för alltid skulle medföra trassligheter i förhållande till Bryssel eftersom Sverige genom medlemskapsavtalet förbundit sig att medverka i EMU fullt ut. Sveriges ja till Maastrichtfördraget var ett oreserverat ja, som egentligen inte ger riksdagen någon möjlighet att välja i frågan om EMU.
Regeringen vill också undvika att EMU-frågan splittrar socialdemokraterna i valrörelsen 1998.
Regeringens "vänta och se"-linje är ett spel för galleriet. De socialdemokratiska medlemmarna och sympatisörerna invaggas i ett bedrägligt lugn. Bakom kulisserna är Göran Persson och Erik Åsbrink i full färd med att kratta manegen inför inträdet i valutaunionen.
Enligt besluten på EU-toppmötet i Dublin i slutet av förra året kommer även de länder som står utanför eurozonen att ingå i den så kallade stabilitetspakten. De "förväntas" också ansluta sig till den nya valutapakt (ERM 2) som ska träda i kraft 1 januari 1999, dvs. samtidigt med valutaunionen.
Till hösten kommer det förmodligen också ett förslag till grundlagsändring. För att Sverige ska kunna delta i EMU fullt ut behöver grundlagen ändras på några punkter. I EMU:s andra steg, där Sverige redan är med, krävs en politiskt oberoende ställning för riksbanken, och i steg tre, valutaunionen, ytterligare förändringar beträffande sedelutgivningen. Det har regeringens egna jurister kommit fram till i en promemoria. En parlamentarisk arbetsgrupp, under ledning av Erik Åsbrink, brottas just med frågan. Juristerna har föreslagit att riksbankens sedelutgivningsmonopol i ett första steg flyttas från regeringsformen till riksbankslagen:
"Det skulle då bli möjligt att vid ett eventuellt senare deltagande /i valutaunionen/ genomföra förändringen i vanlig lag."
Om man vill kalla detta manipulation med demokratin – eller något ännu fulare – är en smaksak.
Gösta Torstensson