Nya Arbetartidningen

Det är bara resultatet som räknas

Kategori: Lars-Erik Morin, 2001/1, Strategi och taktik

Det är hög tid att diskutera vad anarkismen och syndikalismen står för, läser jag i nummer 3/2000 av Nya Arbetartidningen. Men hur genomför du ditt uppdrag, Per-Åke Lindblom?

Det första du borde göra är att konstatera den oerhörda spännvidden i de här två ismerna. Det som brukar förena alla anarkister och syndikalister är den uttalade misstron mot auktoriteter. Därav följer att var och en gör sin egen definition av sin ism. Men du behandlar "anarkismen och syndikalismen, dess fackliga gren" som om varje anhängare vore representativ för alla andra och för ideologin. Det blir lätt så när man lever i en ism där monolitisk enhet är idealet.

Spännvidden i vad vi brukar kalla den frihetligt socialistiska rörelsen är så stor att många inte ens accepterar uppslagsböckernas påstående att syndikalismen är en gren av anarkismen, även om de erkänner de gemensamma rötterna. Den svenska syndikalistiska fackliga rörelsen agerar i många rent politiska frågor, utan att be Moder Anarkism om lov. Motsvarande skulle inte kunna ske i en kommunistledd fackförening.

Den syndikalistiska centralorganisationen i Sverige, SAC, har utvecklat en stor pragmatism, som förmodligen är en av orsakerna till att den överlevt, men också regelbundet kritiseras hårt, bl.a. av mer renläriga anarkosyndikalister utomlands. En del anser att det är höjden av förfall att ha en a-kassa med statliga pengar och att driva ett kommersiellt tryckeri.

Bland syndikalisterna (kanske inte bland anarkisterna) hittar du åtskilliga som tar avstånd från Linköpings-aktivisternas aktioner – som var hela underlaget för din artikel – på ungefär samma sätt som du. Anarkister och syndikalister kan vara pacifister eller våldsromantiker, EU-anhängare eller motståndare, fiender till privatbilismen eller gamla raggare, ateister eller religiösa, feminister eller kvinnohatare, köttätare eller veganer (varav en del betecknar köttäteri som ett utslag av nazistiskt tänkande), aktiva centerpartister och vänsterpartister eller konsekventa anti-parlamentariker, antikommunister eller rådskommunister, pissliberaler eller sekterister. Plus förstås allting däremellan. Vi är inte ens överens om färgerna på den rödsvarta fanan – ska den röda triangeln vara överst eller den svarta?

Den mest uttömmande analys jag sett av syndikalismen, kommer från journalisten och deckarförfattaren Bobi Sourander: "Jag är syndikalist, för då får man tycka va fan man vill."

Med andra ord: att ge sig ut för att diskutera "den nya anarkismen" och använda ett så magert underlag som aktionerna i Linköping förra sommaren är dömt att misslyckas.

Jag varken kan, vill eller behöver försvara alla aktioner du räknar upp. Men om man kritiserar dem, borde man försöka behålla sinnet för proportioner. Vad tjänar det till att spekulera i vad som kunde hända om något gick snett? Räcker det inte att diskutera vad som redan hänt? Lika gärna kunde vi debattera det potentiella hotet från Göran Persson, som fortsätter blåsa upp sig i sin nya självgodhet som antiauktoritär feminist och veganälskare – om han slutligen spricker riskerar omkringstående att bli allvarligt skadade.

Det förvånar mig att du lånar argument från vapenexportörerna. "Om inte Bofors får sälja kanoner, köper u-länderna bara från någon annan." Och du säger att aktionerna mot porrbutiker och hönsburstillverkare är meningslösa, eftersom "materialet" går att få tag på någon annanstans. I varje fall när det gäller porr, är lättillgängligheten ett av problemen – den enorma spridningen leder varje dag till ett oändligt antal kränkningar.

Du visar upp en förbluffande respekt för allmänna opinionen (eller rättare sagt: förebrår linköpingsanarkisterna att de utmanar opinionen). Som tongivande företrädare för en ytterst liten minoritet i svensk politik har du väl ändå någon gång satt dig över vad Svensson tycker? Har du polemiserat mot inställningen att det inte går att göra omelett utan att knäcka ägg innan den dök upp i Linköping?

Den syndikalistiska definitionen av direkt aktion, som jag föredrar, säger att de direkt berörda går till aktion utan ombud. Kommunister, som ser sig själva som de bästa företrädarna för "arbetarklassens mest medvetna skikt", fastnar lätt i ett slags ombudsmannaroll. Fackföreningar och andra massorganisationer definieras som "partiets hävstänger och transmissionsremmar".

Jämförelsen mellan Linköpings-aktivisterna och Baader-Mainhof-ligan ger jag inte mycket för. Dess officiella namn var Röda Armé-Fraktionen, eller hur? Varför välja ett namn som associerar till Sovjet, om man inte känner sig som arvtagare till Lenin? Hänvisningen till Mussolinis intresse för Sorel (guilt by association) är meningslös – ingen läser Sorel och påverkas av honom idag, utom en stackars göteborgare som uteslöts ur SAC för sina högertendenser.

Splittringen på anti-Franco-sidan i spanska inbördeskriget – du kan säkert föreställa dig att det finns mer än en åsikt om vem som var ansvarig. Själv hör jag inte till dem som jublar när Ken Loachs film om Spanien visar att "vi" hade rätt och "ni" fel. Att ha rätt är ointressant, att få rätt är intressant. "Vårt" problem är närmast att förhindra att något liknande sker igen. Hur förhindrar man att kommunistpartier övertygar sina anhängare att anarkister är arbetarklassens fiender?

Men misstänksamheten från de spanska anarkisterna kanske hade sina skäl, de bör ha känt till hur anarkister behandlades i Sovjet. Ett tragiskt exempel: Lenin gjorde ett avtal med den ukrainska anarkistiska bondearmén (makhnoviterna) om gemensam kamp mot de vita arméerna i inbördeskriget. Efter segern mot baron Wrangel svek bolsjevikerna uppgörelsen och övergick till massarresteringar av anarkisterna och åtföljande avrättningar. Om detta kan man läsa i "Memoirs of a revolutionary", av Victor Serge, en anarkist som reste till Ryssland och blev bolsjevik under ett par årtionden. I memoarerna (s 122) sammanfattar han: "This fantastic attitude of the Bolshevik authorities, who tore up the pledges they themselves had given to this endlessly daring revolutionary peasant minority, had a terribly demoralising effect."

Den andra sidan av problemet är att du jämför den anarkistiska praktik du känner till med principer som du hittat hos "den kommunistiska rörelsens teoretiker". Det är en diskussionsmetod som ligger långt under Arbetartidningen normala nivå, anser jag – eller är bara så att det ni vanligen skriver om är saker som jag inte sett på nära håll?

Jag känner igen några av dina bästa argument, eftersom jag själv använt dem. För 30 år sedan lärde jag känna mina första syndikalister och tyckte att deras politiska åsikter var ganska flummiga. – Jag vill ha resultat, sa jag. Eller som du skriver nu: "Anarkisterna har aldrig lyckats leda en revolution, med undantag för Katalonien... kommunistiska partier och rörelser har å andra sidan lyckats leda revolutioner och befrielsekrig..."

Men varför såg jag på den tiden inte längre än till maktövertagandet, och varför gör inte du det nu? Den socialistiska revolutionen är inte ett mål, den är ett medel. Målet är arbetarklassens frigörelse, och där står de kommunistiska partierna snarast i vägen. Orsak: Lenins partiteori.

Du skriver: "Den kommunistiska rörelsens teoretiker har alla förespråkat någon form av masslinje, dvs att de kampmetoder som används måste ha de förtryckta klassernas indirekta eller direkta acceptans..." Så kanske det var i böckerna. I praktiken har alla de leninistiska partierna skaffat sig sitt massinflytande med måttligt radikala minimiparoller (fred, jordreform, elektrifiering), vilket ibland gett dem tillräcklig politisk auktoritet och framför allt militär makt som de sedan använt för att införa helt andra maximiprogram (enpartisystem, statskapitalism, censur, slavläger och utrensningar – tidvis kombinerat med stiliga välfärdsreformer och ekonomisk utveckling med mindre hänsyn till miljö och framtid än hos en vanlig privatkapitalist).

Inget kommunistparti har genomfört en socialistisk revolution under fredliga förhållanden. Under krig däremot, då konflikterna står på sin spets, kan det tydligen vara ett lockande alternativ att stödja en kommunistledd befrielserörelse som tar itu med att kasta ut en kolonialmakt, eller, som i Ryssland, stödja bolsjevikerna för att stoppa tsarens krig. Märkligt nog tycks de kommunister som överlever krigets/revolutionens uppoffringar anse att segern ger dem både rätten att kompensera sig med överklassliv och rätten att bestämma vad arbetarklassen och folket vill. Är det det du menar med "de förtryckta klassernas indirekta... acceptans" och "övertygelsen måste ske av egen fri vilja"?

Ingen kommunistisk masslinje, hur vacker den än ser ut (t.ex. den albanska arbetarkontrollen som imponerade på mig), kan fungera när "massan" inte har det politiska självförtroendet att ifrågasätta allt. Det blir bara en motsvarighet till sossarnas rådslag – medlemmarna påverkar inom ramen för ett orubbligt system. Därför vill jag jobba med politiken underifrån, inte uppifrån.

Rätten att veta bäst ligger inbyggd i kommunistpartiernas syn på sig själva. De talar om arbetarklassen som utvecklingens ledande kraft och definierar partiet som arbetarklassens förtrupp. Dessutom organiserar de sig enligt den s.k. demokratiska centralismen, som innebär att praktiskt taget alla befogenheter ligger hos partiledaren. Jag tvivlar på att du kan ge ett enda exempel på att demokratin besegrat centralismen vid något tillfälle i ett leninistiskt parti. Har en partikongress fattat beslut som gått emot ledningens vilja? Har en partiledare bytts ut av en kongress? Tvärtom är det ju så att det ena partiet efter det andra gjort politiska tvärvändningar när det passat ledningen och utan att ens tillfråga medlemmarna.

Med andra ord – partiets vilja befinner åtminstone fyra nivåer över "vanligt folk". I det läget blir det lätt för de ledande kommunisterna att på egen hand definiera vem som är "kontrarevolutionär", eller "statsfientlig" som det brukar heta när de har etablerat sig ordentligt. Och det blir inte lite parodiskt när du dömer ut aktivisterna i Linköping som elitister.

Jag har själv hävdat att arbetarklassens kamp måste ledas av ett elitparti, i polemik mot masspartister som vpk-are och sossar. Tanken var att partiets arbetsplikt, disciplin, sekretess, ideologiska enhet och centralisering behövdes för effektivitetens skull. Men återigen – vilket resultat är det vi eftersträvar? Om din socialistiska revolution placerar en obegränsad politisk, kulturell, ekonomisk, polisiär och militär makt i händerna på en person som är övertygad om att han och bara han vet bäst (och omger sig med karriärister och rövslickare som bara väntar på sin tur att få veta bäst), vore det i så fall inte bättre om effektiviteten var något mindre?

I motsats till dig anser jag att det finns en rak linje från Lenins partiteori till socialimperialismen och dess lydstater, från partiteorin till Zjuganov och hans supermaktsnostalgi, demagogi och rasism. (Obs att jag inte påstår att åsikterna är speciellt lika – men det är den leninistiska partiapparaten som är förutsättningen för Zjuganov.) Det ser ut som Lenin kopierade partiteorin på tsardiktaturens sätt att fungera. Är det ens tänkbart att avskaffa förtrycket med förtryckarens metoder?

När vi talar om resultat, måste en huvudfråga vara hur det som presenterades som en väg till arbetarklassens frigörelse kunde leda till raka motsatsen. Lenins parti styrde i arbetarklassens namn, men ingen har visat det partidokument där arbetarklassen beslutar avstå från makten. Min teori är att varken arbetarklassen eller partiet (om man menar någon utanför den centrala ledningen) någonsin haft makten i ett realsocialistiskt land.

Jag har envisats med att läsa Nya Arbetartidningen, trots att det är länge sedan någon betraktade mig som kommunist och ännu längre sedan jag gjorde det själv. Jag tyckte mig se en prövande inställning till egna och andras erfarenheter hos skribenterna, men det var kanske önsketänkande. När jag t.ex. ser Kampuchea i din lista på länder som någon gång varit socialistiska, får jag för mig att du är beredd att upprepa alla "misstag" som begåtts, inklusive Pol Pots massakrer på det kambodjanska folket. Gäller fortfarande den svenske ärkemaoistens påstående att massakrerna bara fanns i katolsk propaganda?

Även andra exempel är märkliga. Kuba har aldrig varit ett exempel på leninistisk revolution. När 26-julirörelsen besegrade Batista var den en borgerligt antiimperialistisk rörelse som lovat återinföra konstitutionen från 40-talet. Castro började uppträda som kommunist först när USA vägrade ge krediter till de investeringar han ville göra och upptäckte att han kunde få pengarna från Chrusjtjov (mot vissa gentjänster). Då gick det bra att slå ihop sin rörelse med det Moskva-trogna kommunistpartiet. En kupp med andra ord. De som protesterade behandlades på sedvanligt sätt.

Du vill räkna bort Sovjets lydstater i Östeuropa ur diskussionen. För min del anser jag att man måste räkna med dem – som en stor minuspost.

Sammanfattningsvis: Din artikel bygger på minst sagt otillräckliga undersökningar och förutsätter samband som inte finns. Den undviker medvetet och avsiktligt de sorgliga erfarenheterna av kommunistledda revolutioner och befrielsekrig, samtidigt som det proklamerade syftet är att diskutera resultat. En sådan artikel kan bara älskas av dem behöver tröst när de ser anarkismens och syndikalismens "uppsving".

Ändå har artikeln ett värde, om den leder till en debatt om de frågor du undvek. Frågan är om det är mer än en av läsarna som vill ha den debatten.