Den maoistiska vänsterns uppgång, fall och framtid
Från 1967 till 1976 var den maoistiska vänstern i Sverige framgångsrik. Det finns flera orsaker till maoisternas framgångar. Den viktigaste inre orsaken till maoisternas framgång var att de visste exakt vad de ville och att de arbetade hårt för att genomföra det. Maoisterna arbetade enligt Maos teori om masslinjen som går ut på att ena de radikala, vinna över eller passivisera de tveksamma och isolera de reaktionära.
1967 bildade några få maoister Kommunistiska Förbundet Marxist Leninisterna, KFML. (1973 ombildades KFML till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP.) KFML:s politik byggde helt och hållet på den kritik Kinas kommunistiska parti riktade mot Sovjetunionens kommunistiska parti i den stora polemiken i början av 1960-talet. Kinesernas kritik som byggde på Maos teorier kan sammanfattas så här:
- Så länge utsugning och förtryck sker av människa genom människa eller av nation av nation kommer det att pågå krig. Kommunisterna stöder de krig som förs mot utsugning och nationellt förtryck.
- USA-imperialismen strävar efter världsherravälde och måste bekämpas.
- I socialistiska stater finns det klasser och klasskamp, och kapitalismen kan segra.
- Proletariatets diktatur måste råda från det socialistiska maktövertagandet till kommunismens seger.
- De kommunistiska partierna måste vara avantgarde partier som klarar av att använda alla kampformer: fredliga och väpnade, parlamentariska och utomparlamentariska, legala och illegala.
- Kapitalismen kan bara avskaffas genom en väpnad revolution.
Det fanns flera yttre orsaker till maoisternas framgångar, några av dem var Vietnamkriget, gruvarbetarstrejken och Pinochets statskupp i Chile 1973. KFML arbetade hårt med opinionsarbete mot USA:s krig mot Vietnamn. Vietnamrörelsen blev stark och KFML fick en bas att rekrytera medlemmar ifrån. Vietnamrörelsen blev så stark att den pressade regeringen att erkänna Vietnams Provisoriska och Revolutionära regering.
Vintern 1969 inledde gruvarbetarna vid LKAB en 57 dagar lång strejk. Strejken var ett brott mot fackets klassamarbetspolitik. Den fungerade som en startsignal för flera mindre strejker. KFML samlade in pengar till gruvarbetarna och spred propaganda. Via det arbetet kunde KFML bygga upp sin organisation.
Den 11:e september 1973 genomförde Pinochet en statskupp mot Chiles folkvalda president Allende. Statskuppen stärkte maoisternas övertygelse om att reformismen ledder till nederlag och att socialismen bara kan genomföras genom en väpnad revolution.
Maoismens fall
1976 hade den maoistiska vänstern 2500 aktiva medlemmar. Kampglädjen var stor och de flesta räknade med att den maoistiska vänstern skulle fortsätta att växa. Men efter 1976 började den gå bakåt. Den viktigaste inre orsaken var att den hade haft Kina som förebild och inte tänkt tillräckligt självständigt.
Denna oförmåga till självständigt tänkande berodde på att maoisterna trodde att maoismen skulle ledda till socialismens seger i hela världen. På grund av att maoisterna inte tänkte tillräckligt självständigt hade de en felaktig syn på: demokratin, tidsperspektivet för socialismens seger och kapitalismen.
Maoisterna förstod inte att socialism utan demokrati alltid urartar.
Maoisterna trodde att den framgångsrika kamp som många länder i tredje världen förde mot imperialistiskt förtryck skulle skapa kriser och socialistiska revolutioner i den rika världen.
Maoisterna hade inte en dialektisk syn på kapitalismen. De såg bara kapitalismens dåliga sidor. Om kapitalismen bara skulle ha dåliga sidor så skulle den inte vara så livskraftig. Då hade den avskaffats för länge sedan. Det är sant att kapitalismen orsakar krig och miljöförstörning samt svält och misär i den fattiga världen. Men det är även sant att kapitalismen slår ut feodalismen och att de flesta människor i den rika världen har välfärd. En dialektisk syn på kapitalismen är nödvändigt för att kunna avskaffa kapitalismen.
Det fanns flera yttre orsaker till den maoistiska vänsterns tillbakagång.
1971 gick SAF till motattack mot vänstern. SAF erkände att vänstern dominerade samhällsdebatten och att SAF:s argument mot vänstern var svaga. SAF började med något som de kallade primärdebatt – alltså en som riktar sig till journalister, intellektuella och politiker. Primärdebatten fördes av en liten grupp människor men den fick genomslag när den fördes ut genom massmedia och de politiska partierna. Längre fram började SAF med masspropaganda som riktade sig till vanliga människor. SAF:s politiska arbete var framgångsrikt och bidrog till att vänstern försvagades.
1975 vann Vietnam kriget mot USA. Vietnams seger medförde att maoisterna förlorade en kampuppgift som samlade mänga människor och en källa för medlemsvärvning.
1978 började Kina införa kapitalism. De kooperativa jordbruken började privatiseras och de statligt ägda företagen säljas. På grund av att maoisterna inte tänkt tillräckligt självständigt kunde de inte förstå varför kapitalismen segrade i Kina.
De inre och yttre orsakerna till rörelsens tillbakagång var så starka och många att maoisterna inte klarade av att hantera dem. Den maoistiska vänstern var helt enkelt inte tillräckligt livsduglig. SKP klarade aldrig av den svåra uppgiften att både försvara och kritisera marxismen. Från 1967 till 1978 försvarade KFML/SKP marxismen på ett oförnuftigt sätt, KFML/SKP höll med kineserna. När kapitalismen infördes i Kina började SKP kritisera marxismen utan att samtidigt försvara marxistiska principer. Resultatet av SKP:s kritik av marxismen blev att SKP började omvandlas till ett reformistiskt parti. Eftersom det redan fanns två stora reformistpartier – vänsterpartiet och socialdemokraterna – så fanns det inget behov av ett litet reformistparti, och eftersom SKP inte längre fyllde någon funktion föll partiet sönder i början av 1980-talet.
1978 började maoismen omvärderas i Arbetartidningen som då gavs ut av SKP(ml). SKP(ml) bestod av människor som uteslutits ur SKP eller som lämnat SKP. Omvärderingen av maoismen pågår fortfarande i Arbetartidningen som ges ut av en tidskriftsförening sedan 1993. I dag har Arbetartidningen kommit fram till följande:
Arbetarklassen och bönderna hade inte makten i Kina under Maos tid. På grund av bristen på demokrati fanns det en nomenklatura inom Kinas kommunistiska parti. Dessa förhållanden var de viktigaste orsakerna till att kapitalismen kunde segra så lätt i Kina. Möjligheterna att försvara socialismen hade varit större om Kina hade haft parlamentariska församlingar och allmän rösträtt. Och att alla även antikommunister hade haft demokratiska rättigheter.
Maos teori om att klasskampen fortsätter under socialismen och att kapitalismen kan segra är ett mycket viktigt bidrag till de marxistiska teorierna. Mao hade dock ingen hållbar teori om hur kapitalismens återupprättande skulle hindras.
Maos försvar av de väpnade revolutionernas nödvändighet för att avskaffa kapitalismen var och är riktigt.
Maoismens framtid
Nu 2003 finns det inte många maoister kvar. Tidskriftsföreningen som ger ut Arbetartidningen har en maoistisk målsättning. Målsättningsparagrafen kan läsas på www.nat.nu. Inom Clarté finns det maoister och i tidskriften Clarté publiceras maoistiska artiklar. Kan de få maoister som finns kvar göra någon nytta? Jag är säker på att de kan det.
Jag anser att maoisterna kan göra nytta om de arbetar för att alla grupper vänster om vänsterpartiet börjar samarbeta. Och att det bildas en kommunistisk förening som försvarar och kritiserar marxismen.
Möjliga mål för ett vänstersamarbete är att vänstern ska kunna driva ett långsiktigt opinionsarbete för några konkreta krav och få minst en procent av rösterna i riksdagsvalet 2014.
En kommunistisk förening som bildas nu kan bara klara av några få uppgifter. Organisatoriskt ska föreningen klara av att utge böcker, broschyrer, tidningar, flygblad och affischer. Politiskt ska föreningen klara av att försvara och kritisera marxismen. Kritiken behövs för att rensa bort teorier som har visat sig ohållbara eller som har blivet föråldrade. Eftersom världen ständigt förändras kommer arbetet med att kritisera marxismen aldrig att ta slut. Försvaret av marxismen behövs för att stärka den revolutionära vänstern.
Bengt-Olof Lindbergh