Debatt: Nonintervention, nu mer än nånsin!
Kategori: Henrik Skrak, 2000/2, Internationell politik övrigtPer-Åke Lindblom har vissa invändningar mot min artikel om Jugoslavien i Clarté 3/1999. Lindblom påstår att jag fyrkantigt hävdar noninterventionsprincipen, att jag inte tar hänsyn till aktuella politiska förhållanden. Och så slänger han ett Lenin-citat i huvudet på mig: "Den konkreta analysen av konkreta förhållanden är marxismens levande själ." Jo jag tackar jag. Det var en präktig truism. Till och med gamle Edmund håller med: "Omständigheterna (som av en del aldrig beaktas) ger i själva verket varje politisk princip dess speciella färg och urskiljbara verkningar" (Reflektioner om den franska revolutionen).
Lindbloms sätt att argumentera mot ett hävdande av noninterventionsprincipen är annars ganska märkligt. Han tänjer begreppet in absurdum. Men jag hänvisar ju uttryckligen till artikel 2:4 i FN-stadgan och där talas det ju om användande av våld, inte om den typ av statligt stöd (Sovjets stöd till Vietnam, USA:s stöd till Afghanistan) som Lindblom låter falla under begreppet (ty hur man ska tolka passusen "eller på annat sätt oförenligt med FN:s syften" är ju just en tolkningsfråga medan en militär intervention tveklöst är en intervention).
Men låt oss ta Lenin och Burke på allvar och sätta in principen om nonintervention i sitt dagspolitiska sammanhang. Vad ser vi? Jo, den enda kvarvarande supermakten är USA som genom Nato eller på egen hand med all säkerhet kommer att fortsätta sina interventioner för mänskliga rättigheter under den närmaste framtiden. Därför, menar jag, är principen om nonintervention – nu mera än någonsin – ett användbart medel mot imperialismen. För att finna exempel som gör principen tveksam är ju Lindblom tvungen att gå tillbaka nästan ett halvsekel i tiden.
Vidare skriver Lindblom: "Nu menar Skrak att hävdandet av noninterventionsprincipen stod i motsättning till att 'kräva självbestämmande för Kosovo'." Men något sådant har jag ju aldrig skrivit (och Lindbloms misstolkning är, som vi ska se, symptomatisk). Vad jag däremot har skrivit är att det är fel att lyfta upp krav på Kosovos självständighet i upprop och paroller under en demonstration mot USA och Nato eftersom detta gör fronten smalare. Det lär jag väl aldrig kunna övertyga Lindblom om men, hoppas jag, en och annan av AT:s läsare. Lindblom förstår nämligen inte begreppet enhetsfront, förstår inte att man tillsammans kan motsätta sig Natos våld utan att för den skull dela hela analysen. Vad jag tycker är önskvärt är alltså ett upprop som Lindblom och jag och även en sådan som Christer Lundgren kan skriva under. Det tycker inte Lindblom. Och det tycker inte heller Lundgren som i Jugoslavienkommittén varit med om att formulera en plattform som bl a hävdar att "Kosovo är en del av Serbien". Här är det alltså Lindblom och Lundgren som står för ytterligheterna, inte jag och det upprop som jag undertecknade i Aftonbladet den 29 mars 1999.
Lindblom låter vidare påskina att vi som skrev på uppropet skulle vara mot Kosovoalbanernas rätt till självbestämmande: "Vilka som stödjer Kosovoalbanernas rätt till självbestämmande undertecknade egentligen uppropet?" frågar Lindblom retoriskt. Sedan blandar han ihop undertecknarna av Aftonbladets upprop med demonstranter som i Stockholm bar "paroller typ 'Kosovo har alltid varit serbiskt!'". Enligt Lindbloms resonemang är alla som inte uttryckligen tar ställning för Kosovoalbanernas självständighet mot Kosovoalbanernas självständighet. Personligen har jag under hela hösten deltagit i demonstrationer här i Malmö mot bombningarna och sanktionerna av Irak. Alltså måste jag, enligt Lindbloms sätt att resonera, vara för Saddam Hussein.
Lindblom är övertygad om att den typ av upprop han förespråkar har störst chans att samla flest underskrifter. Det är jag inte alls lika säker på. Men även om Lindblom mot förmodan skulle ha rätt kan man inte på detta sätt bedöma en uppropstext kvantitativt. Ett upprop måste ha en politisk udd. Det har inte ett upprop som hävdar Kosovoalbanernas rätt till självständighet samtidigt som Jugoslavien bombas sönder och samman. Ty här måste vi ju (precis som Lenin och Burke påpekar) se till sammanhanget, den kontext i vilket uppropet ingår. Den kontexten ser ut så här: Jugoslavien bombas samtidigt som massiv propaganda riktas mot landet; tidningar, radio och TV formligen pumpar ut uppgifter om det jugoslaviska förtrycket av Kosovoalbanerna. Om man i detta sammanhang för upp parollen "För Kosovos självständighet" jämte parollen "Mot Natos bombningar" kommer (även om inte initiativtagarna är medvetna om det) med nödvändighet den förra parollen att tolkas som huvudparoll medan den senare bara kommer att tolkas som en fråga om vilket medel som bör användas för att förverkliga det behjärtansvärda mål som uttrycks i den förra parollen.
Låt mig illustrera detta med en liten anekdot ur min levnad: I slutet av Vietnamkriget var jag tretton år. Jag växte upp utanför Växjö i mexitegelvilla tillsammans med mina föräldrar och syskon. En rofylld idyll. Men till och med hit letade sig aktivisterna i de förenade FNL-grupperna. De kom och ringde på dörren och ville att mamma och pappa skulle skriva på för "USA ut ur Vietnam". Men det gjorde inte mamma och pappa ty de resonerade som så att det är inte ens fel när två träter. Skulle DFFG i detta läge ha anpassat uppropet till ett allmänt upprop för fred för att på så sätt få fler underskrifter? Svaret på den frågan är självklart. Och jag inbillar mig att det också var självklart för Lindblom och norska AKP vid denna tid.
Men tiden går och när fan blir gammal blir han religiös. Lindblom och hans norska vänner är väl numera så rädda för att bli stämplade som politiskt inkorrekta att de inte uppfattar den andra risken, risken att bli inkorporerade som vänsterflank i den imperialistiska fronten. Men det har Lindblom kanske inte något emot; ingenting av det han har skrivit i AT om förra årets Jugoslavienkrig tyder på att han anser USA utgöra något större hot mot fred och säkerhet. Det enda han tycks reta sig på är att USA hycklar. Han resonerar ungefär som trotskisterna i KAF gjorde när Sovjet hade invaderat Afghanistan: själva invasionen var kanske inte så bra men resultatet blev ändå tillfredsställande.
Min invändning mot Lindbloms omvärldsanalys är dock i detta sammanhang en marginell invändning; Lindbloms största brist är som jag tidigare påpekat att han inte förstår skillnaden mellan å ena sidan kortfattade upprop och paroller och å andra sidan längre utredande texter och analyser. Han kan bara bilda front med dem som delar hela hans analys. Det blir inte mycket till front. Däremot blir det utmärkt trotskism. Och om ni hör något i luften som surrar så är det bara Pentagon som hurrar.
Henrik Skrak