AT i backspegeln
Kategori: 2009/1På de följande sidorna publicerar Nya Arbetartidningen ett antal artiklar, som speglar tidningens historia. Artiklar fr.o.m. 1997 hittar man på vår webbplats: www.nat.nu.
Ny tidning – nu igen!? var ledaren i Kommunistiska Arbetartidningens första nummer från 1981. Detta nummer trycktes i 1000 exemplar. Som mest kunde vi vara runt 20 frivilliga som deltog i produktionen av tidningen i Rinkeby, Stockholm. SKP(m-l):s – senare SKA – starkaste avdelning fanns nämligen i Södra Järva, som omfattar Rinkeby, Tensta och Hjulsta. På SKP-tiden fick partiet en procent av rösterna i Rinkeby, och föregångaren, SKP-Södra Järva, kunde t.o.m. vinna ett årsmöte i Hyresgästföreningen och överflygla socialdemokraterna. Vi hade helt enkelt fler aktiva än socialdemokraterna.
Den andra ledaren, Dråpslaget, från nr 7 1982 är en inrikespolitisk analys av konsekvenserna av den devalvering som just hade genomförts. Devalveringar brukar leda till att importpriserna höjs, medan exportpriserna sjunker. De ökande importpriserna drabbar naturligtvis i första hand de som har små marginaler, d.v.s. arbetarklassen, medan de sjunkande exportpriserna gynnar exportföretagen. I skrivande stund verkar det vara stor risk för att de baltiska staterna med Lettland i spetsen tvingas devalvera med än värre konsekvenser än i Sverige 1982.
I Massakern på Tien An Mien: en tankeställare från nr 9/89 tog vi ställning mot KKP. Som vi skriver i ledaren i detta nummer började den marxist-leninistiska oppositionen utveckla en politisk kritik mot KKP:s och Deng Xiaopings linje redan 1978. Det som skilde oss från våra meningsmotståndare i SKP var just detta att vi ansåg att vi var tvungna att tänka själva, och att vi inte mekaniskt kunde överföra ett annat kommunistiskt partis linje till svenska förhållanden, speciellt inte om den innehöll allvarliga fel!
Den sista ledaren, Ingenting är avgjort, från 1993, publicerades i efterföljaren Nya Arbetartidningen. SKA hade kommit till vägs ände, eftersom medlemsnumerären sakta men säkert hade minskat. Vi ansåg att det enda sättet att rädda tidningen bestod i att skapa en tidningsägarförening och slå ihop våra påsar med KPS kvarvarande medlemmar. Vi hoppades på en nytändning, men den varade tyvärr i bara några år.
Nu måste vi ge upp vårt tidningsprojekt och i stället förlita oss på vår Internetnärvaro. Naturligtvis kommer vi att analysera varför det gick som det gick.
Vi tackar alla läsare som stött oss genom åren och hoppas att ni ska minnas vår tidning!