Är nazisterna ett hot mot samhället?
Kategori: Per-Åke Lindblom, 2000/1, HögerextremismMordet på syndikalisten Björn Söderberg, bilbomberna mot journalistparet i Nacka och polismännen i Malmö tillsammans med polismorden i Malexander har ställt frågan på sin spets. Var tredje åklagare har tvingats lägga ned brottsutredningar sedan någon inblandad blivit skrämd till tystnad. Nio av tio poliser säger att hoten mot rättsväsendet ökar.
Fyra dagstidningar i Stockholm tog med anledning av denna utveckling initiativ till en gemensam bilaga och hängde ut 62 nazister och mc-kriminella med namn och foto. Detta initiativ var bra, eftersom det innebär att dessa personer delvis kommer att få smaka på samma medicin, som hot och trakasserier, som de utdelar till sina hatobjekt. Detta är huvudsidan. Samtidigt klingar mottot "Vi tänker inte låta oss skrämmas till tystnad", som de fyra chefredaktörerna avslutar sin inledning med, lite falskt, eftersom inga journalister har signerat de olika artiklarna. En av chefredaktörerna, Aftonbladets Anders Gerdin, bidrog dessutom i samband med Pascalidou-Cassel-affären till att skapa ett nazistiskt hot. Innan AB-journalisten beställde hotbilderna och innan AB - med Gerdins fulla stöd - lät framkalla och publicera bilderna, fanns det faktiskt inget hot.
Nynazisterna i Sverige är ingen massrörelse, inte ens en massrörelse i vardande. Däremot är de farliga för enskilda, som råkar komma i deras väg. Det är också sant att nynazisterna i Sverige är mer våldsamma än sina kollegor i Danmark och Norge, men det är tvivelaktigt om de är farligare än sina nazistiska och fascistiska motsvarigheter i Tyskland och Frankrike. Det är naturligtvis fel att underskatta högerextremistiska sekter, eftersom de kan åstadkomma mycket skada. Det att nynazisterna i Sverige i allt större utsträckning använder våld är inte ett uttryck för styrka utan för svaghet, isolering och desperation. De metoder, som den vänsterextremistiska Baader-Meinhof-ligan i Tyskland använde på 60- och 70-talet, som mord, kidnappningar och attentat var samtidigt ett uttryck för deras fullständiga isolering från den tyska arbetarklassen. En rörelse med begränsat medlemsantal och inflytande som inte använder sig propaganda och agitation som huvudsakliga kampmedel och i stället använder sig mer och mer av våld, är antingen helt korkad eller har redan gett upp kampen. Det är nämligen en helt annan sak att använda sig av våld som övertygelsemedel, när en rörelse redan är på väg att få ett massinflytande, som nazisterna på 30-talet i Tyskland. Då finns det ju en möjlighet att rörelsen inte kommer att ställas till svars för sina våldsdåd, om den kommer till makten.
Varför har nazisterna utvecklats i denna riktning och till detta hot? Hur ska nazisterna bekämpas?
På 60-70-talen var nynazismen en marginell företeelse i Sverige. Den var begränsad till Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen och den lät i varje fall inte tala om sig. Den marxist-leninistiska rörelsen konfronterades, såvitt jag kommer ihåg, aldrig med nynazisterna. En kommentator i en norsk dagstidning menade att en skillnad mellan Sverige och Norge var att Sverige aldrig hade haft någon uppgörelse med nazistiska element efter andra världskriget och att det inte fanns något högerpopulistiskt parti i Sverige sedan Ny Demokratis bortfall.
Båda dessa delförklaringar stämmer. Även om de nazistiska organisationerna i Sverige under andra världskriget svagare än de i Norge, så stämmer det att uppgörelsen med nazistiska element i Sverige - liksom i Österrike till exempel - var i det närmaste obefintlig. Både Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen var organisationer, som övervintrade. Men viktigare var att enskilda nazister lugnt kunde fortsätta karriär efter krigsslutet utan efterräkningar. Det är också helt korrekt att existensen av ett etablerat högerpopulistiskt i Sverige som Fremskrittspartiet i Norge skulle suga upp en del nynazister, eller åtminstone minska en del av deras svängrum. Jag önskar inte att en sådant parti återuppstår, men jag föredrar det framför desperata och våldsbenägna nynazister.
Flyktinginvandringen fr.o.m. mitten av 70-talet har inte alls haft samma acceptans bland svenska folket som den tidigare arbetskraftsinvandringen och har därför skapat en grogrund för främlingsfientlighet och nynazism. Den massarbetslöshet, som uppstod till följd av den ekonomiska krisen 1991 1993, har likaså bidragit, eftersom massarbetslöshet och utslagning ofta leder till att vissa letar efter syndabockar.
Jag är tveksam till mycket i den institutionella anti-rasismen, som det politiska etablissemanget driver, eftersom den upplevs av många som påtvingad uppifrån. Dessutom är den ofta hycklande och kontraproduktiv. Ett exempel är som tidigare sagts Aftonbladet nazistscoop. Å ena sidan bedriver regeringen och det politiska etablissemanget i ord välmenande kampanjer mot rasismen - å andra sidan bedrivs en bostads- och skolpolitik, som leder till att segregeringen förstärks.
Försvagningen av den marxist-lenistiska rörelsen är också en försvagning av kampen mot nynazismen, eftersom den marxist-lenistiska rörelsen tillämpade masslinjen, och inte förföll till enskild terror eller motterror - sådana tendenser finns idag i AFA.
Kampen mot nynazismen får inte negligeras. Den måste ske med övertygelsens medel, med propaganda och agitation, och syfta till att vinna över eller åtminstone neutralisera nynazisterna. Däremot är det en dålig taktik att driva in nynazisterna i ett hörn, eftersom det kommer att göra dem än mer desperata. Jag är definitivt emot ett förbud av nazistiska organisationer - och detta av två skäl. Det första skälet är att ett förbud bara skulle driva dem under jorden och tvinga dem att ömsa skinn. Dessutom skulle de få en martyrstämpel på sig. Det andra skälet är att ett sådant förbud skulle ge det politiska etablissemanget en förevändning att även sätta åt, eller förbjuda, vänsterorganisationer, som har beredskapen för väpnad revolution som programmatisk målsättning. Det finns ju ledande borgerliga ideologer, som ihärdigt driver tesen att kommunismen egentligen är värre än nazismen, att den är skyldig till att fler oskyldiga civila har dött.
Skulle den borgerliga staten misslyckas med att stävja det nynazistiska våldet, så att nynazistiska våldsverkare börjar gå fria och ostörda kan fortsätta sin verksamhet, då, men först då, kan det bli aktuellt att motkrafter sätter sig i rörelse och själva straffar dem.
Per-Åke Lindblom