Är de fattiga verkligen lata?
Kategori: Olof Rydström, 2004/2, Social och ekonomisk politik
I nyliberala kretsar sprids myten att fattiga människor blir slöa om man inte stressar dem.
Till de debattörer som framställt denna hypotes som sanning hör udda debattörer som Gunnar Adler-Karlsson1 – men även etablerade och inflytelserika forskare som Gunnar Wetterberg. Få personer har haft så stort inflytande på Sveriges ekonomiska politik som just Gunnar Wetterberg. Han har bland annat ansvarat för Finansdepartementets långtidsutredningar och varit inflytelserik direktör i Svenska Kommunförbundet med ansvar för ekonomi och företagsfrågor.
Tanken på de fattigas lathet är nära kopplad till idén att de fattiga är bortskämda. Wetterberg har lanserat begreppet Rädda låglönejobben och skriver i klartext vad många andra bara vågar antyda – nämligen att de fattigaste inkomsttagarna skulle tjäna för mycket. Han beskriver hur de fattiga skulle utveckla en särskild lathet som ska bekämpas med att de ska lära sig jobba i underkastelse:
Kanske är detta den farligaste tendensen på dagens arbetsmarknad. Vägen från skolan till yrkeslivet handlar inte bara om handgreppen i ett livslångt yrke. Det handlar minst lika mycket om att lära sig jobba. Komma i tid även när det regnar, orka hänga med även i de tradigaste momenten, ta förmannens tillsägelser – även de kitsliga och halvkorkade.2
Människor ska, enligt Wetterberg, härdas för att stå ut med halvkorkade förmäns tillsägelser. Men hur motiverar han sin kamp för att de fattiga ska leva i underkastelse? Är det genom hänvisning till vetenskapliga utredningar? Nej, det är ett teoribygge utan statistiska undersökningar. Fördomen att de fattiga inte går till jobben när det regnar står således obevisad.
De arbetslösa
Man kan kritisera nyliberalernas påståenden, men det räcker inte. Grova fördomar måste bemötas med modern forskning. Är det nödvändigt att stressa de fattiga? Jag vill peka på några forskningsresultat rörande arbetslösas beteende. De arbetslösa är en ekonomiskt utsatt grupp som ofta råkar ut för högerskribenternas påhopp.
Måste man tjata på de arbetslösa; för att de ska vara ”aktiva” i sitt jobbsökande? Ökar därmed sannolikheten att få jobb? Är det ett hårt, men tyvärr nödvändigt, sätt att engagera de arbetslösa? Skulle de fattiga verkligen bli slöa, om de inte utsattes för dessa påtryckningar? Margareta Bolinder har undersökt hur de arbetslösas sökbeteende påverkar chansen att få jobb. Hon betonar att sökbeteendet inte samvarierar med jobbchanserna i någon större omfattning3. Det finns således anledning att vara försiktig när man uttalar sig. Att påverka ”sökbeteendet” innebär inte nödvändigtvis att man förbättrar jobbchanserna. Tanken att man kan påverka de arbetslösa jobbchanser genom att tvinga dem ändra sökbeteende är mycket utbredd både på AMS och på socialkontoren.
De kontrollmetoder som tillämpas ifrågasätts sällan. Och det är intressant att man inte klart definierar vad som menas med ”fusk” eller exakt hur många jobb man ska söka för att kallas ”aktiv” i sitt jobbsökande. Just bristen på klara regler är ett av de största problemen. Därmed blir det alltid möjligt att anklaga de arbetslösa för fusk eller slöhet. Eftersom de är arbetslösa anses de per definition ha misslyckats. Misslyckandet ses ofta som ett privat misslyckande – inte som ett resultat av samhällets felaktiga politik.
Det krävs en omfattande apparat för att avgöra huruvida en bidragssökare är ärlig eller fuskar. Hela den fattigas liv och alla papper denna lämnat in ska kontrolleras. Det är lätt att misstänkliggöra en arbetslös människa, att kalla denna för fuskare eller antyda att fusk skulle vara vanligt bland arbetslösa. Men fusk är i själva verket mycket sällsynt. AMS-chefen medger att:
Dessutom är det utomordentligt sällsynt att någon föredrar att gå arbetslös framför att delta i arbetslivet.4
Samtidigt som AMS medger att bara några få fuskar (”utomordentligt sällsynt”), bygger man ändå upp kontrollsystem där alla arbetslösa granskas. Jämför detta med till exempel kontrollen av rattonykterhet. En rattfull förare kan köra ihjäl andra människor, men alla bilister blir inte automatiskt stoppade för nykterhetskontroll varje gång de är ute och kör. Ändå är rattonykterhet ett mycket allvarligare brott än att fuska med ersättningen.
Eftersom reglerna om vad som ska kallas fusk är så oklara kan själva granskningsproceduren se ut nästan hur som helst. På en ort kan Arbetsförmedlingen tvinga de arbetslösa att gå igenom varje sökt jobb med sin handläggare. På en annan ort kan Arbetsförmedlingen kräva att de arbetslösa ska infinna sig varje dag – trots att de kanske har dator och kan söka jobb hemifrån. Hela tiden strävar man således efter att påverka ”sökbeteendet”, utan att veta vilka effekter åtgärderna har. Frågan är vad man egentligen granskar och hur relevanta jämförelserna är. Karin Dahmström beskriver hur svårt det är att jämföra statistiskt material som mäter slöhet och hur lätt det är att dra för snabba slutsatser. Slutsatser som ofta gränsar till fördomar:
Och i en studie av långtidsarbetslösa personer fann man att svenska män och kvinnor hade längre arbetslöshetstid än utländska personer. Då är det lätt att dra den (vanligaste) slutsatsen att svenskar ”ratar” erbjudna jobb, medan utländska medborgare inte är så ”kräsna”. Men om man också tar hänsyn till åldern hos de arbetslösa, visade det sig att de svenska medborgarna var mycket äldre än de utländska i det här materialet och att det är åldern som framför allt påverkar möjligheten att komma tillbaka i arbetslivet efter lång arbetslöshetstid. Detta visar vikten av att försöka hitta alla faktorer och förklaringar till variationen innan man drar de definitiva slutsatserna.5
”Arbetslöshetskultur”
Genom att utgå från att människor är oärliga så förvandlas alla de arbetslösas förklaringar till sin arbetslöshet till bortförklaringar. De förklaringar som då inte beror på den arbetslösas egen person betraktas därmed som särskilt suspekta – eftersom man alltid kan hitta någon människa som fått arbete trots ännu sämre utgångsläge. Själva sökandet efter andra orsaker till arbetslösheten än de snävt personliga blir då ett tecken på slöhet hos de arbetslösa. Man antyder att de arbetslösa skyller ifrån sig. Det är detta som ibland föraktfullt kallas ”arbetslöshetskultur”. Tanken är att långtidsarbetslöshet leder till att man letar argument att förbli arbetslös. Många politiker, med mindre förfinat vokabulär, kallar detta påstådda tillstånd ”tevesoffan” och ser som sin uppgift att få de arbetslösa upp ur denna soffa.
Idén att långtidsarbetslöshet skulle skapa en särskild arbetslöshetskultur, där de arbetslösa börjar slarva med jobbsökandet, har undersökts vetenskapligt. Professor Rune Åberg, vid Sociologiska institutionen på Umeå universitet, sammanfattar sina resultat:
Huvudproblemet på arbetsmarknaden är att jobben är för få, vilket kan låta som en självklarhet. Men det hävdas ofta att även om efterfrågan på arbetskraft skulle öka så skulle arbetslösheten bestå. Detta brukar förklaras dels med att arbetslösa som varit arbetslösa länge tagit sådan skada att de inte går att anställa dem igen, dels med att de nya jobben kräver andra kompetenser än vad de arbetslösa besitter. Som framgått så får den första hypotesen inget stöd i vår undersökning. Dock kan man undra varför även långtidsarbetslösa söker jobb lika aktivt som korttidsarbetslösa och varför deras arbetsvilja är obruten trots att äldre forskning på området ofta framhåller den passivitet och uppgivenhet som följer på långvarig arbetslöshet.6
Tyvärr diskuteras sällan moderna forskningsresultat. Istället får ofta rena fördomar om de arbetslösas påstådda passivitet passera i massmedia utan granskning. Men även om de arbetslösa fortsätter att söka jobb kan man naturligtvis ställa frågan huruvida sannolikheten att hitta ett jobb drastiskt sjunker om man varit arbetslös länge. I en uppsats av Susanne Ackum Agell och Martin Lundin antyds att så skulle vara fallet:
Både utländska och svenska studier tyder på att arbetsgivarna är tveksamma till att anställa någon som varit arbetslös en längre tid.7
Det här var ju oroande – tänk om allt jag skrivit pekar åt fel håll. Men vad säger de egentligen? Jo, de säger att företagen är tveksamma till att anställa någon som varit långtidsarbetslös. Men är denna tveksamhet så stor att effekten är mätbar på chanserna till sysselsättning för de långtidsarbetslösa? Det blir nu intressant att läsa slutsatserna i AMS egen utredning om långtidsarbetslösheten:
I själva verket finns varken i Sverige eller internationellt några starka bevis för att långtidsarbetslösheten allvarligt försämrar chanserna på arbetsmarknaden för de som drabbas. Möjligen sker en långsam försämring som dock knappast kan vara en huvudorsak till den ökade långtidsarbetslösheten.8
Men hur kan det här stämma? Sanningen är att företagen inte alls är så tveksamma att anställa långtidsarbetslösa som det ofta framställs. I en studie av Jonas Agell och Per Lundborg9 frågar man företagen om de tvekar att anställa någon som varit arbetslös en längre tid. Svaren är anmärkningsvärda. Antalet företag som betraktar långtidsarbetslöshet som något starkt negativt vid anställning har visserligen ökat från 21 % år 1991 till 27 % år 1998. Men fortfarande betraktar således en överväldigande majoritet företag inte långtidsarbetslöshet som någon starkt negativ signal om lägre produktivitet för den som söker jobb.
När man säger att företagen är ”tveksamma” till att anställa någon som varit arbetslös en längre tid; talar man inte om majoriteten av företag. Tvärtom, nästan tre gånger så många företag såg inga stora problem med att anställa en långtidsarbetslös. Och även bland företag som var ”tveksamma” så kan det naturligtvis finnas de som ändå anställer långtidsarbetslösa. Tveksamhet är inte samma sak som att aldrig göra det. När det gäller redovisning av statistik om arbetslösa brister ofta utredarna i saklighet och tenderar att dramatisera siffrorna. Korta sammanfattningar av statistiskt material från stora utredningar kan därmed lätt bli vilseledande.
Jag har nu räknat upp några moderna forskningsresultat om de arbetslösas beteende och levnadsvillkor. Det jag skrivit har varit korrekt. Jag ljuger inte. Men jag vill ändå klargöra att det finns en viktig skillnad redan i det vetenskapliga angreppssättet mellan rika och fattiga i forskningen. Ekonomer utgår ofta från att de fattiga är lata om de inte ”aktiveras” och att pengar kan skapa ett passiviserande ”bidragsberoende”. Dessa frågor undersöks av olika samhällsforskare. Men forskare ställer aldrig frågan huruvida de rika är passiva. Många rika har ju ärvt sig till rikedomen och därmed aldrig bevisat sin påstådda kreativitet i fri konkurrens. Debatten handlar enbart om de fattiga – de rikas beteende granskas aldrig.
Olof Rydström
Noter
1. Gunnar Adler-Karlsson ”Lärobok för 90-talet”, 1990, sid 229
2. Gunnar Wetterberg ”Nästa Sverige”, 1998, sid 75
3. Margareta Bolinder ”Sökbeteendets betydelse för chansen att hitta ett jobb” ur Arbetsmarknad & Arbetsliv nr 1 1999
4. Anders L Johansson ”Aktivitetsgarantin inget vuxendagis” ur Aftonbladet 001220
5. Karin Dahmström ”Allting varierar – därför statistik” uppsats från Statistiska institutionen – Stockholms universitet, 1999 (Denna uppsats vann första pris i Svenska Statistikersamfundets pristävling)
6. Rune Åberg ”Arbetslöshet och marginalisering” ur Joakim Palme och Sten-Åke Stenberg ”Arbetslöshet och välfärd”, 1998, sid 110
7. Susanne Ackum Agell och Martin Lundin ”Erfarenheter av svensk arbetsmarknadspolitik”, rapport från IFAU –Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, 2001, sid 14
8. AMS utredningsenhet: ”Om långtidsarbetslöshetens orsaker”, Ura 1999:11
9. Jonas Agell och Per Lundborg ”Survey evidence on wage rigidity and Unemployment: Sweden in the 1990s”, rapport från IFAU –Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, 1999, sid 35.