Mary Wollstonecrafts dilemma – villkor och strategi för kvinnokampen

Kvinnor står inför valet mellan att kräva fullt samhällsmedborgarskap på bekostnad av att bli män, eller snarare halvdana kopior av män – eller att kräva erkännande och stöd som kvinnor, på bekostnad av att inte bli erkända som fulla samhällsmedborgare. Det är Mary Wollstonecrafts dilemma, skriver Kjersti Ericsson.

Jämlikhet eller kvinnofrigörelse? frågade vi på 1970-talet. Men vad är egentligen skillnaden? Jämlikhet kan kanske ses som det som vi ofta kallar borgerligt-demokratiska rättigheter, som yttrandefrihet, organisationsfrihet, rösträtt, rättsäkerhet.

Varför säger vi borgerligt-demokratiska rättigheter? Det är inte för att sådana rättigheter är något borgerligt strunt som arbetarklass och socialister inte behöver bry sig om. Nej, vi kallar det borgerligt-demokratiska rättigheter för att kravet på sådana rättigheter var en viktig del av den borgerliga revolutionen mot det feodala styrelsesättet. Införandet av sådana rättigheter utgör ett stort och viktigt framsteg. Men den borgerliga revolutionen kunde inte fullt ut förverkliga dessa rättigheter. även om alla har fulla borgerligt-demokratiska rättigheter på papperet, så har inte alla samma reella möjligheter att använda dem. Detta är exempelvis helt uppenbart när det gäller yttrandefriheten. Alla har inte samma möjlighet att komma till tals och bli hörda i offentligheten. Det hjälper att ha pengar och kunna köpa sig en tidning eller en tv-kanal, och det hjälper att ha en hög ställning eller position som gör att du anses berättigad att yttra dig av dem som styr informationsströmmen i samhället.

Rättsäkerhet är också en förmån som i praktiken är ojämnt fördelat. Gång på gång har till exempel forskare påvisat att det största problemet i Norge inte är missbruk av trygghetssystemen utan att många inte får det som de har rätt till, antingen för att de inte känner till sina rättigheter eller för att de inte har resurser att slåss med den offentliga byråkratin som ofta sätter hänsynen till budgetbalansen högre än hänsynen till rättssäkerheten.

Jämlikhet mellan könen var inte ett av de borgerligt-demokratiska rättighetskrav som restes av den borgerliga revolutionens fäder. Snarare tvärtom, som jag ska komma tillbaka till. Jämlikhet är dessutom den rättighet som det tagit längst tid att infria, också på det formella planet. Men jämlikhet liknar de andra rättigheterna på det sättet att det är skillnad på det formella och reella. Ett tydligt exempel är delningen av föräldraledigheten mellan mamman och pappan: Pappan tar en större del av föräldraledigheten när mamman har hög utbildning, när hon har hög lön, när hon inte arbetar deltid och ju mer lika intäkter föräldrarna har (Lappegård 2003). Kort sagt, även om den formella rätten till att dela föräldraledigheten är lika för alla, är det i praktiken också en klassfråga. Ett annat exempel är ökningen av användningen av barnflickor, praktikanter och städerskor i privata hem. Några kvinnor, men inte alls alla, har möjlighet att köpa sig fria från delar av hushålls- och omsorgsarbetet och därmed delta mer jämlikt med männen i kampen om framgång och befordran i arbetslivet. Däremot är det de lågavlönade kvinnorna som har mest att tjäna på att använda sig av kontantstödsprincipen, en ordning som bidrar till att förstärka tradionella kvinnoroller.

Hur långt jämlikheten kan drivas under kapitalismen är en öppen fråga. Eftersom jag ser på jämlikhet som en borgerligt-demokratisk rättighet, är jag för största möjliga jämlikhet, också innanför systemets ramar. Men som socialist och revolutionär kan vi inte nöja oss med detta. Att kämpa för kvinnofrigörelse utan klassperspektiv blir i bästa fall halvdant, i värsta fall ökar det ojämlikheten kvinnor emellan och återskapar gamla utsugningsformer i ny dräkt. Det finns feministiska forskare som idag ställer frågan om kvinnokampen har bidragit till att öka klasskillnaderna (Lovell 2004). Och givetvis, om också kvinnor klättrar till positioner där de inte gitter göra jobbet om de inte får 16 miljoner i optioner, då blir avståndet större mellan sådana kvinnor och de som skurar deras direktörskontor, större än det var på den tiden då kvinnor fick nöja sig med att vara direktörernas fruar, ekonomiskt beroende av sina män. Men det är inte kvinnokampen som har skapat de förhållandena som gör att vi nu har fått en motbjudande optionsadel som lever minst lika långt från vanliga människors liv som hertigar och grevar förr i tiden. ökande olikhet i samhället är ett resultat av den utveckling som kapitalismen är inne i, och som har sina mäktiga pådrivare både i näringsliv och politik. Exemplet visar ändå att ett samhälle där klasskillnaderna består inte är så mycket att drömma om, oavsett om också kvinnor kan bli direktörer.

Om vi ser på jämlikheten utan klassperspektiv finns det dessutom en risk att gamla utsugningsformer återuppstår i ny form. Forskarna Sölvi Sogner och Kari Telste (2005) tar upp detta i sista kapitlet i sin bok om tjänsteflickornas historia i Norge. Hushållstjänstemarknaden var nästan avskaffad, men nu har marknaden vaknat till nytt liv som en nisch för invandrarkvinnor från fattiga länder, påpekar de. Både i privata hem och i offentlig omsorg och städning är man beroende av invandrad arbetskraft med låg lönenivå. Samtidigt bidrar tillförseln av arbetskraft utifrån till att hålla lönenivån nere.

”En karriär på den ständigt tuffare norska arbetsmarknaden idag bygger i ökande grad på invandrat tjänstefolk, både privat och offentligt. Det leder till strukturella kännetecken av det norska samhället som står mycket långt från de grundläggande iderna bakom välfärdsstaten under dess stormaktstid”, säger Sogner och Telste (s. 165).

Detta är inte något som bara sker i Norge. Sogner och Telste hänvisar till en EU-rapport som visar att mycket av denna invandring sker illegalt. ”Medan tjänsteyrket mer eller mindre har försvunnit från offentlig statistik har det gjort comeback innanför den informella eller ”svarta” ekonomin. Paradoxalt nog finner vi i ett teknologiskt avancerat samhälle en arkaisk arbetsmarknad. I de grövsta fallen har man att göra med reguljärt hemslaveri.”

Nu är det på intet sätt bara kvinnors önskan om att göra karriär som skapar dessa tillstånd, inte ens först och främst. Situationen illustrerar likväl att en kvinnokamp utan klassperspektiv kan bli en kamp som kräver att andra kvinnor hålls nere. Och det är inte frigörelse för någon. ”Den som förtrycker andra kan inte själv vara fri,” sa Marx. Det gäller också för kvinnor.

Ska det bli verklig kvinnofrigörelse så måste vi kämpa både mot kvinnoförtryck och klassförtryck. Det betyder att det är arbetarklassens kvinnor, i den privata och offentliga sektorn, som måste gå i spetsen för kvinnokampen och ange förutsättningarna för den. Den borgerliga revolutionens fäder varken kunde eller ville förverkliga fulla demokratiska rättigheter för alla i praktiken, eftersom de samtidigt understödde ett system som måste producera ojämlikhet, nämligen kapitalismen. På samma sätt kommer en kvinnokamp ledd av kvinnor från de övre sociala skikten att vara ur stånd att skapa frigörelse för alla kvinnor.

Den som förtrycker andra kan inte själv vara fri

”Den som undertrycker andra kan inte själv vara fri.” Det gäller för kvinnor, och det gäller för arbetarklassens män. Lika lite som kvinnofrigörelse utan klasskamp kan leda till verklig frigörelse, kan klasskamp utan kvinnoperspektiv leda till frigörelse av arbetarklassen. När vanliga män inte tar upp kampen mot sin egen position som förtryckande kön, försvagar de sin egen kamp som förtryckt klass. De ingår en allians med sin huvudmotståndare, kapitalisterna. För kapitalisterna tjänar på att det finns en stor, kvinnlig arbetarklass som arbetar extra billigt, särskilt som många av dem gör ett nödvändigt arbete som det är svårt att rationalisera bort helt och hållet, som hälso- och omsorgsarbete. Därtill gör dessa kvinnor samtidigt mycket liknande arbete gratis i familjen, under den så kallade fritiden. Män i arbetarklassen som tycker att det är helt rätt att löne- och arbetsförhållanden inom de stora kvinnoyrkena är sämre än dem de själva har, och som ser det som helt naturligt att hustrun sköter hushålls- och omsorgsarbetet, understöder alltså ett system som stärker kapitalisterna.

Och det hindrar en allians med halvparten av de egna klassmedlemmarna, kvinnorna. Resultatet blir en försvagad arbetarklass. ”Enhet” har alltid varit ett honnörsord i socialistiska rörelser och arbetarklassens organisationer. Och vi behöver enhet för att kunna handla politiskt.

Problemet ligger i att enheten inte så sällan varit ett resultat av att viktiga delar av verkligheten har utlämnats. Och de som har representerat denna verklighet har osynliggjorts och bragts till tystnad genom krav på lojalitet gentemot den ”gemensamma” saken. Ofta har det varit så att det som är viktigt för män har definierats som ”gemensamt”, medan det som är viktigt för kvinnor har setts på som särintressen. Att komma dragande med kvinnokrav när läget i klasskampen krävde enhet kunde lätt betraktas som splittrande. Men en ”gemensam” sak som uppstår genom att någon har makt att definiera bort andras verklighet är en enhet byggd på förtryck. Enhet måste skapas genom att rörelsen tar till sig hela den komplicerade och motsättningsfulla verkligheten för arbetarklassen och det arbetande folket, och finner en grundval som reellt uttrycker det som är gemensamt. Detta kräver en atmosfär av öppenhet, av respekt för andras erfarenheter och synpunkter, en atmosfär där man lyssnar. En organisation, en enhet med förtryckarförhållanden och osynliggöranden inbyggda är ett dåligt redskap i kampen för en bättre framtid. öppenheten måste därför tjäna till att fånga upp alla röster, därför att de betyder något, därför att de är nödvändiga för att arbeta sig fram till en enhet som verkligen återspeglar helheten i arbetarklassens och det arbetande folkets situation. Det handlar om rösterna från både män och kvinnor, från både svarta och vita, från människor av alla läggningar. En sådan enhet skapas genom praxis, genom den kamp vi för idag. Men den gemensamma kampen måste verkligen vara gemensam, inte baserad på att någon grupps situation och intressen blir osynliggjord och bortdefinierad. Det kräver mycket när det gäller intresse för och inlevelse i varandras situation, förmåga att lösa konflikter och se förtryckarförhållanden i ögonen. Men bara genom en sådan process kan vi uppnå en verklig enhet som är stark nog till att bära en verklig revolutionär rörelse.

En sådan syn är förpliktigande även för kvinnokampen. Också kvinnor kan komma att definiera kvinnors intressen på ett sådant sätt att några röster tvingas till tystnad och några verkligheter definieras bort. Och vi kan komma att spela i samma division som förtryckande krafter som rasism och den vita, västliga arrogansen. Idag diskuteras det till exempel om muslimska kvinnor i länder som Norge, Danmark, Frankrike ska ha rätt att täcka huvud, hår eller ansikte. Det är inte första gången som huckle eller slöja framstår som en tung och meningsmättad symbol.

”Algeriet utan slöja” heter en artikel som den kända antikolonialisten Franz Fanon skrev 1959 (engelsk utgåva 1989), mitt under Algeriets nationella frigörelsekamp mot Frankrike. Där beskriver han vad han anser att de franska kolonialisterna tänkte om Algeriets kvinnor. Fransmännen betraktade kvinnan som drivkraften i det algeriska samhället och därför gjorde de allt för att få kontroll över henne. Att använda kvinnan, att vinna henne över till franska värderingar, skulle samtidigt innebära en verklig makt över den algeriska mannen och ett praktiskt och effektivt medel för att bryta ned algerisk kultur och omforma den i linje med kolonialisternas program. Efter varje framgångsrikt försök blev de franska myndigheterna stärkta i sin övertygelse om att den algeriska kvinnan skulle stödja ett västligt inträngande i det infödda samhället, skriver Fanon och fortsätter:

”Varje slöja som föll gav kolonialisterna tillgång till horisonter som fram till dess hade varit förbjudna, och blottade för dem bit för bit, Algeriets nakna kropp. Ockupantens aggressivitet och hans förhoppningar tiodubblades varje gång ett nytt ansikte blev avtäckt. Varje ny algerisk kvinna som tog av sig slöjan berättade för ockupanten om ett algeriskt samhälle vars försvarssystem höll på att bryta samman. Varje slöja som föll, varje kropp som frigjordes från haikens traditionella omfamning, varje ansikte som lät sig utsättas för ockupantens fräcka och otåliga blick, var ett negativt uttryck för det faktum att Algeriet var i färd med att förneka sig själv och acceptera kolonisternas våldtäkt.” (s. 42)

Fransmännens strävan att få Algeriets kvinnor att kasta slöjan var enligt Fanon ett imperialistiskt försök att undergräva kulturen och samhället, och säkra Algeriets fullständiga nederlag. Och det kan han nog ha rätt i.

Den andra sidan av detta är naturligtvis att kvinnor som valde att kasta slöjan kunde riskera att betraktas som förrädare av sina egna, och traditionell praxis av detta slag blev en symbol för patriotism och den algeriska nationens motståndsvilja och ära.

Kvinnor har ofta gjorts till symboler för kulturen och nationen. I krig och andra konflikter har detta lett till att kvinnor har blivit till objekt i kampen, så som Fanon beskriver det från Frankrikes kolonialkrig. Brutala utslag av detta är exempelvis krigsvåldtäkter, där en erövrare gör den besegrade nationens kvinnor till ”sina”. Inte bara segerherrarna, utan också de besegrade kan göra kvinnor till objekt i denna kamp, så som det exempelvis skedde under Andra världskriget, då kvinnor som förälskade sig i tyska soldater straffades med hårklippning och annan förnedring av sina landsmän.

Mycket kan tyda på att kvinnor tjänar som de främsta symbolerna för nationella och kulturella värden, också i vår tid. Idag står två sådana symboler mot varandra i många västliga länder, Norge inkluderat. Den ena är bilden av den beslöjade muslimska kvinnan med minoritetsbakgrund. Den andra symbolen är bilden av den fria, likställda kvinnan med majoritetsbakgrund. Om den muslimska kvinnan tar av sig slöjan eller inte, blir en symbol för att majoritetskulturen slår igenom, både för dem som önskar förnorskning och för dem som vill värna om minoritetens ursprungliga värden. Den fria, jämställda kvinnan görs till symbol för en överlägsen kultur som bör exporteras till andra länder, om nödvändigt med bomber och granater. Människor som inte precis är kända som kvinnoförkämpar i andra sammanhang, som president Bush och de inhemska Fremmskrittspartipolitikerna, skjuter mer än gärna den symbolen framför sig i sina korståg. Och för dem som vägrar att ”förvästligas”, med eller utan våld, blir den fria, jämlika kvinnan på samma vis symbol för det de bekämpar, hon blir en skamlös hora.

På detta sätt blir både minoritets- och majoritetskvinnor symboler och objekt i en kamp som minst av allt handlar om kvinnofrigörelse för någon av parterna. Vi får inte låta oss fångas av detta. Naturligtvis ska vi ta avstånd från, och bekämpa, kvinnoförtryckande praxis i minoritetsmiljöer, liksom vi gör i majoritetsmiljöer. Men vi får inte glömma att rasismen och den västliga arrogansen är en lika tung börda att bära för minoritetskvinnor, och att deras egna miljöer kanske också fungerar som fristäder från den rasism och den arrogans de möter i storsamhället. Rasismen är dessutom något som finns i det vita samhället, i oss som är vita. Vi kan inte rå för att vi är födda med vit hud, och har ingen anledning att känna skuld för det. Men vi har ett ansvar för att kämpa mot det sätt som kapitalismen och imperialismen använder vithet på, och vi har ett ansvar för att kämpa mot att vi själva låter oss användas till det. Om vi inte tar detta ansvar är majoritets- och minoritetskvinnor dömda att stå inför varandra som två symboler, i en kamp där bägge parters intressen som kvinnor knappt har någon plats.

Mary Wollstonecrafts dilemma

Ovan har jag kallat jämlikhet mellan könen för ett borgerligt- demokratiskt krav. Upplysningstiden och den borgerliga revolutionen ersatte tron på självklara, gudagivna hierarkier med idealen om ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Men revolutionens fäder reste inte kravet om jämlikhet mellan könen. Hur kunde de liberala frihetsidéerna förenas med fortsatt förtryck av kvinnor? Enligt de amerikanska könsforskarna Lagueur (1987) och Schiebinger (1987) uppstod det under upplysningstiden ett nytt intresse för det säregna hos kvinnokroppen. Tidigare hade man inte sett på kvinna och man som fysiskt särskilt olika. Inte heller könsorganen blev betraktade som väsentligt olika – kvinnan hade ungefär samma utrustning som mannen, bara vridna inåt. Mannens dominans över kvinnor var förankrat i en hierarkisk, social ordning som sågs som gudagiven, evig och självklar. Detta ändrades med upplysningstiden. Gud blev avsatt som högsta auktoritet. Naturen kom istället. Och om man kunde bevisa att kvinnor av naturen var olika män, så kunde detta rättfärdiggöra att de också behandlades olika i samhället. Sedan dess har jakten på kvinnors biologiska särart pågått oavbrutet. För revolutionens fäder var det självklart att kvinnan av naturen saknade förutsättningar att delta i det offentliga livet. Hennes plats var i familjen.

Den borgliga revolutionens fria, jämlika individ var alltså en man. Dessa föreställningar som karakteriserar den liberala, politiska filosofin vid ingången till modern tid, påverkar fortfarande vår förståelse av samhället. Mönstret för en fullvärdig samhällsmedborgare är en man.

Detta leder till det som kvinnoforskaren Carol Pateman (1989) har kallat ”Mary Wollstonecrafts dilemma” efter den kända pionjären i kampen för kvinnors rättigheter med samma namn. Pateman formulerar Mary Wollstonecrafts dilemma så här: å ena sidan innebär kravet på fullvärdigt samhällsmedborgarskap för kvinnor att dessa måste bli som män, eftersom den rådande uppfattningen av ”samhällsmedborgare” är patriarkalisk och tar sin utgångspunkt i mäns egenskaper, förmågor och aktiviteter. å andra sidan innebär kravet på fullt socialt erkännande av och stöd till kvinnors tradionella ansvarsområden, att kvinnor döms till en samhällelig roll just som ”kvinnor”, därmed utan fullständigt samhällsmedborgarskap.

Kvinnor kan alltså välja mellan att kräva fullt samhällsmedborgarskap på bekostnad av att bli män, eller snarare medelmåttiga kopior av män, eller att kräva erkännande och stöd som kvinnor, på bekostnad av att inte bli erkända som fullvärdiga samhällsmedborgare.

Detta dilemma kommer till uttryck mellan de två former av feminism som vi kallar jämlikhets- och särartsfeminism. Jämlikhetsfeminism är den form av feminism som hävdar att det är kvinnoförtrycket som gör oss till ”kvinnor”. Det vi ser på som kvinnligt är ett resultat av att vi har blivit placerade i rollen som det andra könet, inte fullt ut mänsklig. Målet måste därför vara att överskrida denna kvinnlighet och bli en människa som mannen. Särartsfeminism är den form av feminism som hävdar att kvinnoförtrycket gör att det kvinnliga nedvärderas. Det gäller både våra värderingar, arbetsinsatser, erfarenheter och tankesätt. Målet måste vara att dessa kvinnliga värden uppvärderas, att våra tankar och erfarenheter ses som giltiga, och att det arbete som vi gör erkänns som viktigt. Samhället bör bygga på kvinnliga värden.

Mary Wollstonecraft kämpade sin kamp för över 200 år sedan. Men Carol Pateman menar att dilemmat fortfarande är aktuellt. Den moderna kvinnorörelsen har stått inför det dilemmat flera gånger sedan 1970-talet. Den 8 mars 2004 var jag i Rom. Jag hittade inte något 8-marståg men jag hittade ett stånd och där köpte jag en t-tröja. På t-tröjan stod det: ”De flesta kvinnor har dubbel arbetsdag. Gifta kvinnor i yrkesaktiv ålder gör 75 procent av hushållsarbetet i familjen. Kvinnorna producerar mer hälsa än hela världens hälsotjänster. Om hushållsarbete räknades skulle det utgöra 51 procent av bruttonationalprodukten. Lön för arbetet i familjen! Alla mödrar är arbetande mödrar! Makt till kvinnorna!” Jag köpte som sagt en t-tröja men kunde inte helhjärtat stödja slagorden. För kommer inte en sådan politik med lön för kvinnors traditionella hushållsarbete attlåsa fast kvinnorna i positionen som andra klassens samhällsmedborgare? å andra sidan: Att gå emot en sådan lön, är inte det att nedvärdera kvinnors insatser och stämpla dem som mindre värdefulla än männens? Vi hamnar mitt i Mary Wollstonecrafts dilemma.

Vår rörelse har aldrig gått in för husmorslön. Men vi har mött Mary Wollstonecrafts dilemma i många andra sammanhang: Då Siri Jensen på sin tid skrev att vi måste acceptera många kvinnors önskan att arbeta deltid, och kämpa för bättre rättigheter för deltidsanställda, var det några som gick ur Kvinnofronten i protest. För det skulle ju bara låsa fast kvinnorna som arbetslivets B-lag och familjens ”naturliga” huvudansvariga. Senare har vi verkat för pensionspoäng för omsorgsarbete, men vilken är den principiella skillnaden på det och lön för hushållsarbete? Vi har haft ett ambivalent förhållande till långa föräldraledigheter. å ena sidan är det fint att kvinnors behov och påfrestningen med att ha spädbarn erkänns. å andra sidan förstärker lång föräldraledighet kanske föreställningen om kvinnor som ”naturliga” omsorgspersoner. Dessutom försvagar den våra möjligheter i arbetslivet, något som många unga kvinnor fått uppleva i praktiken. Och då amningsdebatten rasade i tidningsspalterna för en tid sedan såg vi Mary Wollstonecrafts dilemma fullt utvecklat: Ska inte kvinnor respekteras för att de gör det som är sunt och bra för barn, och som bara vi kan göra, nämligen amma, och amma länge? Eller är fokuseringen på amning ett jämlikhetsfientligt trick för att hindra kvinnor från att delta i arbetslivet och på andra samhällsområden?

I senaste numret av tidskriften Kjønsforskning har Jorunn Solheim och Mari Teigen (2006) en artikel om det som ofta kallas den norska jämlikhetsparadoxen: å ena sidan är Norge ett av de länder i världen där kvinnor har högst deltagande i arbetslivet. å andra sidan har vi en av de mest könsuppdelade arbetsmarknaderna i världen. Kanske detta inte alls är någon paradox, säger Solheim och Teigen. Kanske är det snarare så att den könsuppdelade arbetsmarknaden är en betingelse för kvinnors höga yrkesaktivitet: Kvinnor deltar i arbetslivet som kvinnor, i lågt värderade kvinnojobb, med dålig lön och mycket deltid. Alltså inte alls på samma villkor som män, inte som fulla samhällsmedborgare. Mary Wollstonecrafts dilemma spökar åter i bakgrunden.

Kvinnorörelsen har försökt att angripa detta på två sätt: På sjuttiotalet lade vi stor vikt på att välja icke-traditionellt, kvinnor borde in i mansyrken. Det var ett försök att göra något med den könsuppdelade arbetsmarknaden. Men den politiska linjen hade en undertext: Traditionella kvinnoyrken är egentligen skit. Sedan skiftade vi fokus till att uppvärdera de traditionella kvinnoyrkena, synliggöra kompetensen de krävde och kämpa för högre lön. Det är en linje som har fått stor uppslutning, men det kan se ut som om de stora kvinnoyrkena stångar i ett glastak som ligger tämligen lågt. Det är som om det kvinnliga med kvinnoyrken tjudrar dem fast i botten av lönetabellen.

Mary Wollstonecrafts dilemma visar enligt min uppfattning hur vanskligt det är för kvinnokampen att satsa ensidigt antingen på jämlikhets- eller särartsfeminismen. En konsekvent jämlikhetsfeminism kan komma att glorifiera det som idag förbinds med mannen och föra vidare kvinnoförakt. En konsekvent särartsfeminism kan leda rakt in i kontantstöd och livmodersmystik.

I dagens aktuella kampuppgifter måste vi pröva att ha två tankar i huvudet på en gång. Långsiktigt måste vi angripa den struktur som mer än något annat låser oss fast i Mary Wollstonecrafts dilemma, nämligen förhållandet mellan produktion och reproduktion. Reproduktionsarbetet är i vårt samhälle underordnat produktionen, antingen det utförs privat, i familjen, eller som en offentlig uppgift. Och det är knutet till kvinnor, både praktiskt och symboliskt; praktiskt genom att det är kvinnor som huvudsakligen utför detta arbete, symboliskt genom att detta slags arbete anses vara kvinnoarbete. Så är det under kapitalismen, och så har det även varit i de länder som kallat sig socialistiska. Vårt långsiktiga mål måste därför vara att få slut på att reproduktionen är underordnad produktionen, och att dessa två sektorer praktiskt och symboliskt är knutna till varsitt kön. Idag utsätts det offentliga reproduktionsarbetet för rationaliserings- och effektiviseringsprocesser som går ut över hälsan, både för dem som arbetar i denna sektor och för de människor den skall tjäna. Offentliga utgifter till sådana ändamål ska vara så låga som möjligt, och profiten i privatiserade tjänster ska vara så höga som möjligt. Många har sett Chaplins berömda film ”Modern times”, om tidsstudier, effektivisering och rationalisering i den kapitalistiska industrin, vilka gör arbetaren till en liten bricka i produktionens hjul, ett hjul som går fortare och fortare. Kanske är det på tiden att göra motsvarande film från ett sjukhem, ett sjukhus eller hemtjänsten. I Chaplins film var det arbetaren det gick ut över. I reproduktionen går det emellertid ut över både den som arbetar (som oftast är en kvinna) och den som det arbetas med, den sjuka eller omsorgsbehövande. För reproduktionsarbete, det är ofta arbete med människor.

Vad innebär det att få slut på att reproduktionen är underordnad produktionen? Låt mig börja i en utopi som jag även har tagit fram i andra sammanhang. Det är en utopi som faktiskt existerar, visserligen som en liten ö under ständig belägring av nedskärningskåta myndigheter. Ni kan läsa om den i Turid Horgens vackra bok: Når språket berører. Den handlar om Turids och andras arbete med gravt handikappade barn som inte har det som vi vanligtvis menar med språk. Det är inte så lätt för andra att veta hur de har det och upplever världen. Kanske har de exempelvis smärtor utan att omvärlden förstår det.

Dessa barn kan aldrig bli nyttiga i det kapitalistiska produktionsmaskineriet. De kan inte ”utvecklas” på kapitalets premisser. Men de har behov, inte bara av mat, dryck och nödvändig tillsyn, utan också av vänskap, närhet, skönhet, nya upplevelser, kontroll av sitt eget liv. Hur tillfredställer man sådana behov för barn som inte pratar, som kanske har starkt försvagade sinnesförmågor, som har förlamningar eller bristande muskelkontroll, och som ibland är så svaga att de knappt har något långt liv framför sig? Turid och hennes medarbetare söker metoder. De känner sig fram: Vilka rörelser ser barnen ut att gilla, vilka former gillar de att känna på, vad tycker de att det är fint att titta på? Hur kan vi ge dem möjlighet att välja, till exempel med ett litet tryck med handen, om de vill vagga fram och tillbaka, eller hellre känna på en mjuk boll.

Då jag läste Turid Horgens bok hade jag nästan svårt att tro att något som detta kunde föregå i dagens Norge. Det är kommunism! tänkte jag. För i den lilla utopin under belägring är inte dessa barn reducerade till plågsamma utgiftsposter, hopplösa fall som det inte är kostnadseffektivt att investera någonting i, för att de aldrig kan bli nyttig arbetskraft för kapitalet. De är människor, rätt och slätt. De har behov. Och de får utvecklas och uppleva fina saker på sina egna premisser, som Turid och de andra strävar hårt för att tolka.

När vi ska planera för framtiden tror jag det är viktigt att vi har den bilden i bakhuvudet. Vi vill ha ett samhälle där vi är människor rätt och slätt, inte arbetskraft eller utgiftspost. Vi vill ha ett samhälle där behov, inte profit, bestämmer produktion och organisering. Vi vill ha ett samhälle där vi får utvecklas och uppleva fina saker på egna premisser, inte för att bli nyttigare för kapitalet. Vi vill ha ett samhälle där dominansförhållandet mellan produktion och reproduktion är upphävt. I ett sådant samhälle kommer inte längre den typ av arbete som kvinnor traditionellt har utfört att anses mindre värt. Det ska inte vara kvinnors privata ansvar, som det till stor del är idag. Och det ska inte betraktas som ett slags utslag av kvinnors biologiska natur. Grunden för åtskillnad mellan den offentliga aktiva manliga samhällsmedborgaren och kvinnan i familjen kommer att vara borta. I ett sådant samhälle kommer vi inte stå inför Mary Wollstonecrafts dilemma.

Strategi är också sättet vi kämpar på

Så låt oss summera:

1. Kvinnokamp utan klassperspektiv kan inte leda till en kvinnofrigörelse värd namnet.
2. I kampen för ett bättre samhälle ska vi alliera oss med vanliga män, men inte på kvinnoförtryckande premisser. Klasskamp utan kvinnoperspektiv kan inte leda till någon verklig frigörelse. Om män i arbetarklassen inte kämpar mot sin egen roll som förtryckande kön är de osolidariska mot halva arbetarklassen och bidrar till att stärka dem de skulle kämpa mot – nämligen kapitalisterna.
3. Enhet mellan kvinnor kan heller inte skapas på förtryckande premisser. Vi får inte definiera kvinnors ”gemensamma intressen” på så sätt att några röster tvingas till tystnad och några verkligheter osynliggörs.
4. Ett nytt samhälle måste skapa en ny samhällsmedborgare som inte bygger på kvinnoförtryck och har mannen som modell. Långsiktigt måste vi kämpa för att reproduktionens underordning under produktionen upphävs, och att människors behov bestämmer hur samhället utformas.

Till sist: Sättet vi kämpar på har också ett samband med vårt mål och hur vi ser på människor. Aktivister i en viktig kamp kan komma att möta dem de ska kämpa för med otålighet: de är passiva, tillbakadragna, låter sig inte tändas av kamprop och stora aktioner. De står inte upp för sina rättigheter utan ”finner sig i det”. Då kan aktivisterna ofrivilligt komma att sända samma budskap som arbetsfolk och särskilt kvinnor har fått ta emot i hela sitt liv: Att de är lite värda. Därmed bär de med sig viktiga strukturer från det samhälle de tror sig bekämpa.

Vi vill naturligtvis sprida vårt politiska budskap till så många som möjligt. Men ofta har vi ”glömt” vad förtryck gör med människor. Om vi bara tar sikte på att ersätta en politisk övertygelse med en annan, förändras inte nödvändigtvis människors förhållande till sin övertygelse. Kanske fortsätter de att uppfatta sig som mottagare av ett budskap och som publik för andras handlingar. Men är det inte just demokrati i mycket vidare mening vi kämpar för?

Verklig förändring kräver att människor ser sig själva som skapare av kunskap och mening, och som aktivt handlande med att forma samhället och sitt eget liv. Kvinnorörelsen har betytt mycket för att göra det problemet synligt som ett politiskt fält för strategiskt tänkande och utveckling av konkreta metoder. I förhållande till politiska rörelser är kvinnor vana att bli definierade som om de lider av en slags bristsjukdom: De är passiva, har låg självtillit, törs inte ta ansvar och så vidare. Kvinnorörelsen har formulerat problemet på ett annat sätt: När kvinnor framstår som passiva, beror det på två saker:

1. Att det läggs hinder i vägen för dem.
2. Att den aktivitet kvinnor driver, osynliggörs och nedvärderas.

När de har låg självtillit, beror det på att de har utsatts för härskarteknik och osynliggörande. Och när de anklagas för att inte våga ta ansvar är det för det första en gigantisk utdefiniering av allt som kvinnor tar huvudansvaret för, också i politiska rörelser. För det andra handlar det om att de inte visas tillit. I tillägg till allt detta pressas de ofta in i ett mönster för politisk aktivitet som inte är deras. Kvinnor kan inte ”aktiveras” utan att allt detta bearbetas politiskt, både av dem själva och den rörelse de ska vara en del av.

De problem kvinnorörelsen har ställt så skarpt gäller även mer allmänt. En revolutionär rörelse förvränger sitt eget mål om den bara är på jakt efter fotfolk som kan ansluta sig till ett färdigt budskap. Något av det viktigaste under kamp eller aktion är därför vad som sker med dem som kämpar. Blir de deltagare, skapare av den gemensamma rörelsen? Att föra en kamp som leder framåt måste nödvändigtvis medföra att många röster hörs och pratar med större säkerhet. En av maktens viktigaste ”försäkringarna” är människors bristande tillit till den egna förmågan, till att de kan förändra något, till att de kan organisera och styra samhället på egna premisser.

Att kämpa på ett sådant sätt att människor växer, att de vågar använda de egna förmågorna och kunskaperna till att skapa något tillsammans med andra, är en fråga om grundläggande politisk linje, inte bara om ”metod”. Ser man inte det, riskerar man att målet går förlorat på vägen.

Kjersti Ericsson

översättare: Bengt-Olof Lindbergh

Artikeln har varit publicerad i tidskriften Rødt nummer 1/2007, och en litteraturlista till artikeln finns på www.roedt.no